Mina fräknar av Sofia Hallberg XX½
40-åriga Karin tillbringar sina dagar vid köksfönstret. Dag ut och dag in sitter hon där på pinnstolen Lilla Åland som nästan blir som en egen karaktär i berättelsen. Tittar på människorna utanför, ser dem komma och gå. Dricker te hela tiden eftersom hon tycker om den dåsiga känslan hon får av värmen. Jag tänker att den dåsiga, mosiga känslan hon är ute efter speglar hennes förmåga att stoppa huvudet i sanden och inte tänka sig bort ur livet som inte blev som hon tänkt sig. Inget jobb har Karin trots den fina utbildningen, och sambon Mats är borta hela tiden.
Men så blir Karin vän med en granne, och hennes monotona och kontrollerade liv får ett uppsving. Men sen är det neråt igen, när Mats börjar bete sig helt osannolikt svinigt, och i sin ensamhet börjar Karin undersöka sin egen fräkniga hud. Hittar mönster som hon tolkar, bokstäver.

Jag var som en Alvedon. Jag dämpade symptomen men tog inte bort orsaken till det onda.

Jag gillar boken i början, får obehag av den kvävande känslan av en missnöjdhet som Karin inte riktigt kan sätta fingret på. Men så ska det ju vara med bra böcker, de ska kännas. Tyvärr blir Mina fräknar ändå en besvikelse för mig, obehagskänslan sitter kvar men nu snarare av irritation. Mats känns för osannolik och fånig som karaktär, och även om jag förstår att Karin lever i förnekelse sväljer jag inte hennes reaktioner heller. Så släpar sig boken fram i samma låsta situation, och jag läser vidare nästan enbart för att se om det kan bli lika bra som det var där alldeles i början. Det blir det tyvärr inte.