Djurvänner av Anton Marklund XXXX+
Det börjar bli ett mönster det här. Johanna L läser och hyllar någon bok, Onekligen hakar på och lite senare på bollen kommer då även jag och säger: ”Jo, jag tyckte också den var bra!”. Så även nu. Trots att jag har de av Onekligen presenterade förväntningarna om att Djurvänner påminner om We Need to Talk About Kevin i bakhuvudet blir jag inte besviken – och det är väl inte lite sagt. Boken om Kevin (och The Post-Birthday World) är några av de absolut bästa böckerna jag läst under 2000-talet, alla kategorier.
I Djurvänner får vi möta mamma Mona, pappa Lennart och deras nu 17-åriga son Johannes. Johannes är autist och inte riktigt som alla andra, och det här är något som hans föräldrar har tagit väldigt hårt, kanske framför allt pappan. Samtidigt hör och förstår Johannes mer än de tror och kanske skulle önska, det är inte alltid han sover när de sitter uppe och pratar om kvällarna t.ex.

Johannes passar inte att ha sitt hår så kort. Det tar snällheten ur hans ansikte. Som om det rakade huvudet gör att man förväntar sig att han ska vara elak, och så blir han det för att man ser honom så.

Boken berättas genom de tre familjemedlemmarna, och det görs även hopp fram och tillbaka i tiden. Det vilar en domedagssämning över boken, och man förstår att det ska sluta i något obehagligt crescendo. Vad exakt det blir är till sist ingen förvåning för mig, men även om jag insett vad som är på väg att ske läser jag med lika stort obehag. Vad skicklig han är på att teckna de här personporträtten, Anton Marklund. Och det här är hans debut, det kan ju komma vad som helst för fantastiskt ännu! Varför har inte den här boken fått mer uppmärksamhet? Hoppas det blir en ändring på det!