I tystnaden begravd av Tove Alsterdal XXXX-
Det var Daniel Åberg som fick mig intresserad först, och när sedan även Johanna L bloggade om (och gillade) boken var det pang bom och reserverad på biblioteket. Och visst har den ett sug, I tystnaden begravd! Jag kan tänka mig att Alsterdal hatar att bli jämförd med Åsa Larsson, men tyvärr är deckarna från Tornedalen så pass få att man automatiskt drar paralleller, i alla fall om man som jag aldrig ens stuckit in näsan i de landskapen. Samtidigt är det ju fascinerande att jag ändå har en liten inblick i det där, jag förstår de finska uttrycken och lite bastu badas det också. Ändå blir det exotiskt för mig, de långa avstånden, skidorna och snöskotrarna, IKEA i Haparanda dit man vallfärdar från tre länder.

En annan likhet till Åsa Larsson (och Camilla Läckberg och många andra deckarförfattare för den delen) är de historiska spåret. Här blir det inte direkt en parallell berättelse, snarare något som den nutida huvudpersonen Katrine som kommer till orten får berättat för sig. Men det är sällan jag föredrar det gamla, inte nu heller, nu vill jag läsa om vilsna Katrine som gräver i sitt förflutna och lär känna sin mammas hembygd. Och när jag nu en gång håller på och drar paralleller till höger och vänster: globaliseringen hörni. Vad hände med deckarna som löstes inom ramarna för staden/landskapet, max med hjälp av Rikskrim från Stockholm. Nu ska det flygas och flängas till London och Ryssland och jag vet inte vart, och jag som förvisso älskar att resa själv känner mest för att staka upp gränser för deckarmiljöer och be författarna hålla sig inom dem.