Ni minns kanske att jag skrev om reserveringsavgiften på bibliotek för några veckor sedan? Nu slopar Esbo också dem, eller åtminstone mitt lokalbibliotek som alltså kört med självbetjäning länge redan.
(Och alltså bilden..! What’s up with den liksom?)
Bokbloggarmaffian has spoken och resultaten i Gillian Flynn-undersökningen är klara! 104 människor röstade, och flest röster (28,85 %) fick alternativet att man ännu inte läst alla tre böcker. 16 % av er sade sig ännu inte ha läst en enda Flynn-bok, skäms på er! Ni har dock helt fantastisk sommarläsning framför er! Men av dem som hade läst alla tre böcker, röstades det så här:
Som jag gissade var Gone Girl minst populär (16,35 % av rösterna). Den är ju bra, men den är inte Flynn supreme. På andra plats med 18,27 % av rösterna kom Dark Places, vilket betyder att twelve points går till min personliga favorit Sharp Obejcts som också 20,19 % lade sin röst på. Så nu vet vi!
Tack till alla som röstade!
Stämpel-exlibris med det egna namnet! Kanske inte det snyggaste jag sett, men gulligt är det ju, och behändigt! Finns såklart på E som i Etsy.
Medan jag traskar runt i Stockholm och förlustar mig vill jag ännu påminna er om att fylla i Gillian Flynn-pollen! Motiveringar tas för övrigt också såklart emot bland kommentarerna.
Om man har ett hemmabibliotek, hur sorterar man böckerna då? Tänker att det skulle bli ett erbarmligt springande mellan våningarna när man inte riktigt vet vilken bok man ska ta till näst. Eller är det olika våningar för olika genrer, det kanske skulle underlätta? Sugen på thrillers, ok, då går jag till övre våningen!
Så var majmåndagarna till ända, och i dag publiceras mitt sista gästinlägg på Bokhora. Den här gången handlar det om thrillers. Det har varit en glädje och heder att ha fått hänga på bokbloggarnas alma mater, men här på Bokbabbel fortsätter babblet förstås som vanligt!
Saeculum av Ursula Poznanski XXX½
Ursula Poznanski är kvinnan bakom Erebos som också den handlar om en ”lek” (ett dataspel) som blir obehagligt uppslukande. Den här gången är miljön Tyskland och huvudpersonen en lite äldre pojke, Bastian som studerar till läkare. Han blir kär i Sandra som tycker att han ska ta en paus från sina hårda studier och följa med henne på gruppen Saeculums (= sekel) 1300-tals lajv över pingst. För att det ska vara så trovärdigt som möjligt är det förutom medeltida kläder också noll kommunikation med omvärlden och inga moderna hjälpmedel (glasögon, plåster m.m.) som gäller. Gruppen reser till en riktigt avlägsen idyllisk plats där de slår läger, gräver latriner och peppar inför rollspelsuppdragen som snart ska ta sin början. Men när åskan mullrar över den lilla dalen och natten är beckmörk försvinner en av deltagarna plötsligt. Den gamla legenden som vilar över platsen känns plötsligt inte alls lika främmande…
Poznanski har skapat en tät thriller som trots att lajvarna befinner sig ute under öppen himmel, jobbar med det låsta rummet-greppet. Civilisationen är långt borta, likaså moderna hjälpmedel som medicin, ficklampor och telefoner att larma efter hjälp. Intrigen svävar också i gränslandet till det övernaturliga. Är det någon som lurar i skogen? Har förbannelsen slagit till? Poznanski skildrar också skickligt hur människor reagerar i krissituationer. Hur snabbt överlevnadsinstinkten slår till på bekostnad av allt medmänskligt, hur ettrig man blir när man är hungrig och rädd, hur gruppen kan vara både din största trygghet och din största fiende. Intressant!
Men det finns en hel del jag ogillar också. Vissa vändningar sker oproportionerligt snabbt (Bastian – Sandra – Iris-konstellationen t.ex.) och en del av deltagarna är orimligt unga. Får nästan lite Enid Blyton-vibbar, ni vet när fyra elvaåringar övernattar en vecka än i en enslig stuga i bergen, än på en obebodd ö. Och så är boken lite för lång, även om stämningen/spänningen såklart ska byggas upp ordentligt tar det för lång tid tills vi når klimax. Vissa karaktärer blir också onödigt platta, nästan som typer: den Aggressive, den Fete, den Besatta. Hade hundra sidor strukits och vissa karaktärer bearbetats mer hade det här kunnat vara riktigt riktigt bra!
Rec.ex. från Opal.
Häpp, kolla vad jag kom hem med i dag då! En absolut must have i bokhyllan ju, det intressanta ämnet övervikt & bantning kan väl inte bli annat än guld i Shrivers händer hoppas jag?
En dag ska jag ta mig igenom Shrivers backlist också, jag har läst fyra av hennes böcker (förutom Kevin måste ni läsa The Post-Birtday World! Så. Himla. Bra.) så det finns väl åtminstone tre-fyra att läsa när jag får tid över som gammal och grå kanske?
Homecoming Queen av Moa Herngren XXX
My är på utbyte i USA, men till skillnad från sin kompis Elly som verkar ha hamnat i världens bästa familj, trivs My inte särskilt bra. Hon bor isolerat på en gård med bara grannens häst Rain som sällskap, försöker hon träffa kompisar efter skolan blir värdmamman svartsjuk. Helst ska hon inte ringa hem så ofta heller, och dator eller internet finns inte heller att tillgå. My får några vänner i alla fall, och blir rentav vald till skolans homecoming queen, men inget av det känns som hon. Gillar de henne bara när hon förställer sig och spelar en annan?
Jag har läst Moa Herngrens tre vuxenböcker med stor förtjusning, så när jag såg att hon nu givit sig på ungdomböcker var jag inte sen att klicka hem boken. Tyvärr tycker jag inte boken håller, homecoming queen-grejen kommer in först i mitten av boken och mot slutet tar intrigen några stora radikala vändningar som känns både lite osannolika men kanske framför allt så abrupta att läsaren inte hänger med och nästan känner sig lurad. Att My har så svårt att hålla kontakt med familjen och vännerna hemma känns också lite osannolikt, det hade varit snyggare om det hade blivit någon liten brytning där i stället, att hemlandet känns både saknat men samtidigt avlägset och främmande typ. I stället blir allt så överdrivet och onyanserat, med den maniska värdmamman och sedan supersnälla främlingar som är värda guld. Herngren som annars är så bra på psykologiska skildringar och små smärtsamma detaljer är i Homecoming Queen ute och cyklar på okänd mark. Styr tillbaka till det du behärskar så bra, Moa!
Jag tänkte att vi en gång för alla skulle få svar på den stora frågan som vi då och då tampas med. Nämligen vilken som är den bästa boken av Gillian Flynn. Jag tror att rösterna kommer att fördelas ganska jämnt mellan hennes etta och tvåa, men let’s find out!
Enkäten är öppen en vecka, och resultaten presenteras fredagen därpå. Tell a friend!
Nämen en balkong i biblioteket, det har vi väl alla?
Bild: Jacobo Zanella.
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón XXX½
Jag läste Vindens skugga när jag var en liten liten tonåring, kanske hade jag just börjat blogga här också? Älskade den! Har dock inte läst om den sedan dess, så kan inte uttala mig om det var enbart min ringa ålder som påverkade mitt omdöme. Har nämligen hört andra säga att den var den överlägset bästa av Zafóns böcker. Han slutade ju nämligen inte där, utan fortsatte att berätta om bokälskare i Barcelona, med olika hemligheter som sipprar ner mellan generationerna. Så även denna gång alltså, och när jag först börjar läsa tycker jag det känns… kanske inte styltigt, men teatraliskt nästan. ”Min bäste Fermin” hit och ”min oroade far” dit. Ändå är det det mer nutida (1960-talet) intrigspåret jag gillar bättre, Fermins vilda ungdom mellan fuktiga fängelsemurar intresserar mig inte nämnvärt. Någonslags magi har Zafón ändå, för jag ångar genom sidorna nästan andlöst, tycker definitivt inte att det är det bästa jag har läst men vantrivs inte.
Förlagen fortsätter att ge ut Zafóns böcker, dels nyskrivna och sedan väl en del äldre också, pre-Vindens skugga-succén. Men jag tänker att min saga med Carlos och hans Barcelona kanske är all. Att jag ska sluta nu, medan jag ännu har den där fina läsupplevelsen från åtta-nio år sedan bevarad glatt i minnet.
Rec.ex från Bonniers.
Hipp hurra för Bokbabbel som fyller åtta år i dag! Åtta år, det är ju nästan en tredjedel av mitt liv det. Tänk så mycket roligt lilla gammelbloggen fört in i mitt liv!
Ännu den här och nästa vecka får jag orera på Bokhora på måndagarna. I dag handlar det om lillebrorskomplex!
Det bästa barnet av Sofia Olsson XXX½
Först av allt: tack till Bokstävlarna som uppmärksammade mig på den här bokens existens, den hade trillat utanför min rätt så noggranna bokradar. Det här är nämligen den fristående fortsättningen på den underhållande Hetero i Hägersten, men här är tonen en helt annan. Temat är nämligen ofrivillig barnlöshet som paret råkat ut för, och det är mycket tårar och snor och fosterställningar på sängar och golv. Jag kom inte ihåg att tecknarstilen var så pass avskalad, men här fungerar det riktigt bra, speciellt uttrycken kring och i ögonen blir mycket effektfull.
Det är ingen rolig läsning alltså, snarare rätt ångestfylld. Hennes känsla av otillräcklighet, han som tröttnar på att trösta och torka tårar. Själv kan jag tycka att hans lösning att ty sig till en annan – det var inget spoilande, jag lovar, det framkommer på de allra första sidorna – känns lite klyschigt (och fegt), men visst bidrar det till den allmänna stämningen av sorg och förvirrning.
Det är bra, tycker jag, att också graphic novel-”genren” kan användas till att skildra viktiga och hemska ämnen. Det var väl i och för sig inget nytt, jag har läst så väl Spiegelmanns Maus som många ångestfyllda uppväxtsskildringar i serieformat, men det kan vara bra att påminnas ibland. Om så väl genren som temat, vill säga.
Du går inte ensam av Mari Jungstedt XXX+
Två små flickor försvinner på Gotland, en från centrala Visby där hon lekt utanför sin mammas frisersalong och en annan från höstmarknaden i Hemse. Polisen jobbar snabbt och effektivt för att försöka hitta flickorna medan de ännu är vid liv. Kommissarie Anders Knutas är delvis sjukledig på grund av utbrändhet, men ljuset återvänder till hans liv i form av kollegan Karin. I hur många böcker har det inte osat bränt mellan dem?
Det är med andra ord en klassisk Jungstedt-bok vi har att göra med. Gotlandsmiljöer, otäcka fall, polisfluff. Jag har nog ”vuxit ur” de här böckerna nu, vill gärna ha lite mer av det psykologiskt mörker som hittas i en del anglosaxiska thrillers. Det är inte du Jungstedt, det är jag. Vad som däremot är Jungstedt är ett brott som går från noll misstänkta till en brottsling på några rader, det tycker jag inte om. Jag kan inte nog tjata om vikten av att bygga upp boken inför slutet och upplösningen, att inte avklara det på två-tre sidor. Fast det blev en liten twist ändå…
Rec.ex. från Bonniers.
Så vitt jag förstår är det här en hård plastskiva, formad som en öppen bok, som man lägger över boken när man inte själv orkar/kan hålla uppe den. Till exempel när man äter – och då fungerar ju plastskivan samtidigt som ett utmärkt stänkskydd!
1394 sidor Knausgård och 1200 sidor Norén. Jag vet vad jag gör i augusti då, kan man säga.
Intressant detta, att biblioteken i Vanda plötsligt slopar reservationsavgiften. Huvudstadsregionens (Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda) bibliotek har länge samarbetat, och det går alltså att låna/reservera/returnera fritt inom dessa bibliotek med samma kort. Även biblioteksdatabasen är gemensam, och hur bra är inte detta? Svar: mycket.
Nu har dock Vanda alltså dragit in reserveringsavgiften på 50 cent och tänker sig spara in det genom ett nytt självbetjäningssystem där kunden själv hämtar den reserverade boken ur en särskild hylla. Ööh, jaha? tänker jag först, eftersom mitt lokala bibliotek i Esbo länge använt sig av det systemet – samtidigt som jag alltså måste betala för min reserverade bok (om jag väljer att hämta upp den i Esbo). Äppelbiblioteket och nu även Entresse är dock de enda Esbo-bibliotek som kör med självbetjäning. Nu är den här 50 centen ingen dealbreaker för mig, reservationssystemet där jag får tillgång till hela HelMet-basens alla böcker är ju faktiskt helt oslagbart. Däremot känns det ganska drastiskt att en av fyra städer inom samarbetet inför andra regler. Inkomsten biblioteken får av reservationerna är dessutom rätt lika i Vanda och Esbo (50 000 respektive 70 000 euro per år), medan Helsingfors drar in hela 260 000 euro. Det här är stora summor – ordspråket ”många bäckar små” går ytterst väl att tillämpa på det här. Personligen har jag svårt att se att självbetjäningen kan spara in motsvarande summor åt biblioteken, och tycker att reservationsavgiften är ett rimligt pris att betala för bibliotek med bra utbud och öppethållningstider.
Barn under 18 år samt vuxna som lånar barn- och ungdomsböcker behöver inte betala reservationsavgift.
När jag bodde i Göteborg hösten 2008 kändes det oerhört lyxigt med gratis reservationer (här bör det dock betänkas att jag var studerande och dessutom litteraturstuderande i behov av många böcker. Samt dessutom utländsk bokmal med hela den egna hyllan hemma i Finland), och även där tillämpades självbetjäningssystemet. Hur är det på era orter, hur fungerar det där? Vore oerhört intressant att höra både låntagares och bibliotekariers synpunkt på det här!
Även om lässvackor inte är något jag önskar ens min värsta fiende, är det ändå trevligt att se att min femstegsmetod för att bota lässvackor redan har tagits i bruk av Böcker, böcker, böcker. Nu håller vi tummarna för ett snabbt tillfrisknande!
Bokbabbel 