Puolinainen av Eve Hietamies XXXX-
Om vi ska bli personliga, och det kan vi väl efter så många år, så är jag rädd för barnlöshet. Utan att ha någon som helst personlig erfarenhet av det, oroar jag mig för att det skulle kunna bli som den bild Eve Hietamies målar upp. Ilona kan förvisso bli gravid, men barnet glider ur henne igen i sjätte veckan. ”Åtminstone blir du gravid!” säger människor åt henne, eftersom de inte vet hur det känns att trots att hon äter vitaminer och inte bär tunga matkassar är skräckslagen för att hitta blod i trosorna. Blod som först är bara en liten fläck och sedan börjar forsa ut ur henne, pumpa henne tom på liv – och livslust. Skammen inför att behöva sjukskriva sig igen, skammen gentemot mannen för att hon inte förmår behålla deras gemensamma barn. ”Men åtminstone blir du gravid!”
Det är med klumpen i halsen jag läser. Ilona och Iivari är alldeles vanliga, och tyvärr är även deras situation det. Jag håller med Susan kirjasto om att enbart barnlöshetstemat blir lite för mycket och repetitivt för en trehundrasidig bok, men det förtar inte det gripande ämnet och fungerar å andra sidan samtidigt effektfullt: är man mitt i det där är barn och icke-barn det enda man kan tänka på. det säger Ilonas vänner och familj också, hur mycket gladare hon var innan de började med sin barnalstringsfabrik. Och du blir ju åtminstone gravid…
Bokbabbel 
Fint skrivet om en bok som verkar väldigt bra och viktig. Jag hade egentligen skrivit en monsterlång kommentar om igenkänning och vikten av att skriva och kunna läsa om barnlöshet och missfall (det finns alldeles för lite skrivet!) men jag fick aldrig riktigt ihop det. Kanske blir det ett eget inlägg vad det lider men bristen på litteratur i ämnet gör det svårt att få till en text till en bokblogg… Nu hoppas jag att ”Puolinainen” blir översatt till svenska!
Tack! Du har rätt i att de borde finnas mera (skön)litteratur om det här ämnet, det verkar ju vara skrämmande vanligt och ändå underligt förtiget. Jag förstår att det är en sorg, men det är synd och obegripligt att det verkar stämplas nästan som något skamfyllt. Hoppas att monsterkommentaren kan utvecklas till något inlägg hos dig i alla fall!
P.S. Ska förresten hämta hem ”Det bästa barnet”-serieromanen från biblioteket imorgon, den behandlar ju just detta ämne! Du har väl inte läst den va?
Även jag har varit i den där fabriken (hade ”turen” att aldrig bli gravid utan hjälp=inga missfall i min historik) och måste säga att jag slukade den typen av böcker då. Som Helena säger är dessa böcker så viktiga när man är i situationen själv och även viktiga för att barnlöshet både hos kvinnor och män inte ska bli skambelagt. Dessutom behöver man få veta att det finns många vägar till barn och mycket hjälp att få!
Framför allt viktiga för kvinnor (och män) som är uppe i den situationen, men också för att ”informera”, så att alla andra kan veta hur vanligt det är, hur ont det gör etc. Har du några boktips att komma med kanske?
Vad seg jag var att följa den här diskussionen! Håller helt med dig! ”Längtansbarn” av Kerstin Weigi är en bra bok som mynnar ut i varför (och vilka tankar man kan ha runt valet) man väljer adoption. Dock bidrar även de blivande föräldrarna med sina egna historier. Sedan finns ju Ramona Franssons ”Älskling, vi blir inte med barn”.
Franssons bok lade jag till i läslistan om ämnet efter någon annans tips!
Pingback: Böcker om barnlöshet | Bokbabbel
Pingback: Att längta barn – Fiktiviteter