Asfaltsänglar av Johanna Holmström XXX½
”Som romanförfattare har Holmström en bit kvar till den nivå hon uppnått som novellist”, skriver Michel Ekman i sin recension i Hufvudstadsbladet, och det sammanfattar precis det också jag vill säga om Asfaltsänglar. Ett citat ur någon annans recension är ändå aningen torftigt som omdöme, så jag utvecklar det lite.

Romanen kretsar kring de två systrarna, Leila och Samira, som bor i Helsingfors. Deras pappa är från Mahgrebregionen, men jag gillar den lilla omkullkastning Holmström gör, då hon låter den konverterade finlandssvenska mamman vara den fanatiska muslimen. Fanatisk till den milda grad att pappan med jämna mellanrum flyttar hemifrån för att få titta på tv. Jag tänker mig att det måste vara svårt att skriva en bok om så pass kontroversiella ämnen som religion och kulturkrockar, men Holmström balanserar mellan fallgroparna och religionen (såväl islam som kristendom) får utgöra både hot mot frihet men samtidigt en trygghet att vila i när allt och alla är rotlösa.

Leila är på drift och studierna i nionde klass går inte alls som de ska. Systern Samira ligger i koma efter en olycka, och i Asfaltsänglar blandas därför teman som coming of age, islam som krockar med finländska värderingar, sorg och förvirrning. Det blir helt enkelt lite för mycket. Det jag minns av den fina novellsamlingen Camera Obscura är hur Holmström med små medel lyckas förmedla stora saker. Nu känns det lite som om hon, i sitt erövrande av en ny genre, tagit sig ut på lite för djupt vatten.
Ändå kan jag inte nog understryka att det här på intet vis är en dålig bok. Den är bara inte Camera Obscura.
Rec.ex från Schildts & Söderströms.