Vet ni vad, nu blir det bloggbesök igen! Den här gången är det Malin Klingenberg från bloggen En gul apelsin som tittar in. Malin är aktuell med sin andra barnbok, läser väldigt snabbt och har höns. Och som bonus är hon väldigt glad och trevlig!

Hej Malin! Din andra bok, Irene och Sedelsugen, är på väg ut i bokhandeln. Om vi använder för bokvärlden ovanliga sporttermer: hur känns det?
Hej Jessi! Det känns bra, mycket bra, att boken äntligen har fått en fysisk form. Att skriva bok nummer två var nämligen betydligt svårare än att skriva den första. Antagligen för att jag hade inbillat mig motsatsen.

För att anknyta till frågan jag ställde Mia, när kändes det på riktigt att du är författare? När man har skrivit två böcker får man ansöka om medlemskap i Författareföreningen, har du någon personlig gränsdragning?
Efter att ha skrivit tre manus och fått två av dem publicerade får jag enligt alla regler kalla mig författare. Och det är klart att det känns mer sant nu än efter en bok. Så från och med nu kallar jag mig författare med gott samvete. Men eftersom jag aldrig kan veta om jag klarar av att skriva fler böcker än de jag har åstadkommit hittills är jag lika osäker varje gång jag börjar med något nytt.

Vilken bok var lättare att skriva, ettan eller tvåan? Fanns det skillnader i skrivprocessen?
Som sagt, tvåan var mycket svårare. Med första boken var det ingen som förväntade sig något, allt jag gjorde var hemåt. Andra boken fick jag skriva om fyra gånger innan det blev bra, och jag tvivlade många gånger på min förmåga. Tack och lov är jag envis och fick berättelsen att fungera till sist. Skrivprocessen förändrades också. Den första boken började jag på utan att veta vart den var på väg. Inför den sista versionen av min andra bok hade jag däremot tänkt ut hela händelseförloppet på förhand innan jag började skriva. Fast jag tror att det krävdes tre misslyckade försök för att jag skulle komma så långt, och det tog mycket tid. Kanske det är så att varje bok behöver sin egen skapelseprocess?

Kan du berätta någon rolig anekdot ur skrivprocessen? Letar du namn på gravstenar, stiger du upp mitt i natten för att skriva etc.?
Jag är förtjust i fåniga namn, vilket kanske märks på namn som Bi-Keps, Tanden och Bengta-Louise af Pärlemor. Namnlekarna följer också med i Irene och Sedelsugen. Den värsta skurken hette från början Pistolof, men eftersom det verkade svårt för mina testläsare att veta hur det skulle uttalas (det är alltså en hybrid av Pistol och Olof) ville jag ha ett bättre alternativ. Slutligen landade jag på ett namn som brainstormades fram under en fest tillsammans med några av mina bästa vänner. Vi satt och försökte överträffa varandra och gjorde slutligen en lång lista med alternativ där för och efternamn kan bindas ihop och bildar ett tredje ord som berättar något om skurken i fråga. Tor-Peder var på tal, men det slutliga valet föll på Viktor Tyr (tortyr, get it?).

Du är en av få människor jag känner som läser snabbare och mer än jag. Har du några boktips du vill dela med dig av som avslutning?
Åh, hjälp, sådana här frågor är alltid supersvåra. Förra året läste jag mest Paranormal Romance, i år läser jag mycket ungdomsångest (det är väl en egen genre, va?). Ten Tiny Breaths av K.A. Tucker gillade jag. Också The Sea of Tranquility av Katja Millay var bra. Och så där inhemskt måste jag förstås rekommendera Sara Jungerstens Lika delar liv och luft, som jag tyckte mycket om.

Tack för besöket Malin! Lycka till med både bokbebisen och den mänskliga dito!
Tusen tack för att jag fick blogga här! I morgon kommer jag att hälsa på hos Maria Turtschaninoff och på fredag avslutar jag min bloggturné hos Janina Kastevik. Hoppas ni hänger med!