Like This, For Ever av S.J. Bolton XXX½
Ah, Bolton! Hittad först av mig och sedermera resten av bokbloggsmaffian förra året, så visst var det något av en högtidsstund när den nya boken (med Lacey Flint i huvudrollen) utkom i april. Har sett boken skymta på en hel del bilder på både Facebook och Instagram, men ännu inte sett röken av någon recension? Nåväl, här kommer ju min!

Några tioåriga pojkar har försvunnit och hittats mördade i London, och på gatorna sprider sig skräcken. Lacey Flint försöker slicka såren efter Cambridge-upplevelserna (viktigt meddelande till potentiella nya Bolton-läsare: läs böckerna i rätt ordning för det förekommer små spoilers i de senare böckerna!) och jobbar inte aktivt inom polisen längre. Men likt en vuxen Kitty Drew kommer mordgåtorna till henne i alla fall, den här gången genom att hennes lilla grannpojke (fick lite Barbara Havers grannflicka-vibbar här!) är väldigt intresserad av seriemördaren och därför vänder sig till Lacey med tankegångar han har kring morden.

Väldigt ofta när jag läser (blogg)recensioner av deckare, konstaterar bloggaren att hen minsann luskade ut mördaren redan på tjugonde sidan. Det här händer nästan aldrig mig – vilket är konstigt med tanke på hur många thrillers jag inhalerar årligen. Skyller på min blåögdhet kanske? I Like This, For Ever hade jag dock rätt tidigt två huvudmisstänkta, och ser man på, det var något skumt med dem båda! Lite väl tydligt utplanterade ledtrådar av Bolton där kan jag tycka. Annars också tycker jag att det här är den sämsta boken av de tre Lacey Flint-böckerna, intrigen är inte lika gastkramande och tramsandet mellan Flint och Joesbury (och nu även Tulloch!) blir lite väl påtagligt. Med detta sagt bör ändå protokollföras att det för all del inte betyder att boken är dålig eller inte värd att läsa. Bara att den inte är så vass som jag förväntar mig när det står S.J. Bolton på omslaget.