Det bästa barnet av Sofia Olsson XXX½
Först av allt: tack till Bokstävlarna som uppmärksammade mig på den här bokens existens, den hade trillat utanför min rätt så noggranna bokradar. Det här är nämligen den fristående fortsättningen på den underhållande Hetero i Hägersten, men här är tonen en helt annan. Temat är nämligen ofrivillig barnlöshet som paret råkat ut för, och det är mycket tårar och snor och fosterställningar på sängar och golv. Jag kom inte ihåg att tecknarstilen var så pass avskalad, men här fungerar det riktigt bra, speciellt uttrycken kring och i ögonen blir mycket effektfull.

Det är ingen rolig läsning alltså, snarare rätt ångestfylld. Hennes känsla av otillräcklighet, han som tröttnar på att trösta och torka tårar. Själv kan jag tycka att hans lösning att ty sig till en annan – det var inget spoilande, jag lovar, det framkommer på de allra första sidorna – känns lite klyschigt (och fegt), men visst bidrar det till den allmänna stämningen av sorg och förvirrning.
Det är bra, tycker jag, att också graphic novel-”genren” kan användas till att skildra viktiga och hemska ämnen. Det var väl i och för sig inget nytt, jag har läst så väl Spiegelmanns Maus som många ångestfyllda uppväxtsskildringar i serieformat, men det kan vara bra att påminnas ibland. Om så väl genren som temat, vill säga.