Krypande obehag med lukt av rutten tång

Kallelsen av Helena Dahlgren XXXX
En kvinna väntar på sin man. Han är fiskare, Arvid, och har varit längre borta än vanligt, och hon oroar sig, trycker sin lilla dotter närmare bröstet medan hon väntar. Om nätterna drömmer hon mardrömmar som luktar ruttnande tång.

Alla vi som läst mer än fem inlägg på Helenas blogg, vet att hon har ett säkert sätt att skriva. Tonen i skräcknovellen är lika säker, även om tiden är en annan och språket lämpligt ålderdomligt. Jag skönjer en viss onödig förkärlek för att avsluta meningar med tre punkter, samtidigt som det förvisso i viss mån bidrar till att markera jagberättarens växande oro, förtvivlan och eventuella galenskap. Först tror jag att hon bor väldigt isolerat, sedermera visar det sig att det visst finns något litet samhälle i närheten, men jag får ändå starka Evig natt-vibbar. Isoleringen, det växande obehaget, tvivlet hos både huvudpersonen och läsaren om det finns något out there eller om det bara är fantasifoster. Jag läser inte mycket skräck, men om jag gör det är det just sådant här jag vill läsa! Fast ruggigt är det, och jag är glad att vår sommarstuga ligger vid en sjö och inte vid havet…
Novellen finns för tillfället endast i elektroniskt format, och nu vet jag inte hur det såg ut på era läsplattor/datorer, men på min Kindle fungerade det fint med den insprängda bilden av havet som gradvis växte sig större och större. En detalj som knappast gör mer eller mindre för själva texten, men som ändå fungerar suggestivt, då bilden växer i takt med obehagskänslan. Finns det något därute..?

Annonser

Tweedprofessor löser internationell kris. Igen.

Inferno av Dan Brown XXX-
infernoNej, den har inte kommit i pocket än, får jag så gott som dagligen förklara för kunder. Vi tog in några inbundna ex när boken var helt ny ändå, och där den sedan låg och såg maffig (mallig?) ut på borden stod jag och klämde en hel del på den, och så en dag fick den följa med mig hem ”för att pappa kommer att vilja läsa den”. Fast pappa fick nog vänta tills jag läst den själv…

You know the drill vid det här laget, antar jag. Symbolikprofessorn Robert Langdon med sin Musse Pigg-klocka och sina tweedkavajer dras in i något stort symbolmysterium där klockan tickar och internationella skurkar jagar honom och den lokala skönhet han har vid sin sida. Så var det i Da Vinci-koden, så och i Angels and Demons samt The Lost Symbol. Så även nu, fast nu börjar det något annorlunda med att Langdon vaknar upp i Florens och inte minns hur han hamnat där. Snart har dock skönheten, Sienna Brooks, dykt upp vid hans sida i form av en Florence Nightingale – pun intended – och skurkarna är inte långt efter.

Jaja, jag raljerar. Faktum är att jag ändå smågillat Browns tidigare böcker, på intet sätt höjt dem till skyarna men tyckt att de erbjudit spänning och underhållning lagom till solstolen när man som nybakad student åker till södern med sina kompisar. Fast nu är jag inte nybakad student längre, och Inferno fungerar nog inte riktigt heller. Efter en lite trög början där läsaren får veta allt om hur blond och smal Sienna Brooks riktigt är, kommer intrigen förvisso igång på riktigt. Men den här gången tycker jag inte den är spännande! Annars har jag kunnat förlåta en del taffligheter just på grund av deckarintrigen, men trots ett förvisso intressant och angeläget tema vad gäller skurkmotivet, engagerar mig deckargrejen mig alltså inte ett dyft. Vad jag däremot går igång på är symbol-infon Langdon sprutar ur sig. Ibland förverkligas det tyvärr genom helfåniga analepser till gamla föreläsningar, men information som hur ordet karantän har uppkommit genom fartygen som fick vänta i fjorton dagar utanför Venedig av rädsla för pest, ja den tar jag till mitt hjärta, begrundar och lagrar sedan för kommande Trivial Pursuit-kvällar.

Och ja, sedan stör jag mig något oerhört på att Langdons förflutna verkar helt raderat – det här är ju faktiskt minst fjärde gången han är ute och räddar världen, men om det nämns inte ett ord. Jag förstår att Brown inte vill spoila de andra böckerna, men nog kunde han väl ha nämnt något om hur den lugne professorn känner inför det faktum att han igen springer runt i europeiska städer och försöker lösa en kris under tidspress? Bokomaten irriterade sig också på det, och på tal om henne så tycker jag ni ska läsa hennes recension, om inte annat så för att få en expertanalys av Florens-porren i boken!

Omläsning inför Finncon

Jag har den senaste tiden haft nöjet att läsa om Cirkeln och Eld. Det här var något jag annars också hade tänkt ta tag i före släppet av Nyckeln i november (gigapeppen!), men nu fick jag en ännu större anledning i och med att jag ska agera moderator på en av programpunkterna på Finncon nästa vecka! Engelsfors ABC heter programpunkten (lördag kl.13-14) och det var så himla roligt att bli tillfrågad!
Och vilket intressant program sedan – jag är ingen jättestor fantasy- och science fictionläsare, men kolla författarnamnen! Förutom Mats & Sara t.ex. Nene Ormes, Karin Tidbeck, Maria Turtschaninoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Mia Franck! Vill absolut försöka hinna kolla in några andra paneler och programpunkter när jag är där.

Här kan du läsa mera, och här är en lista på det svenskspråkiga programmet (programmet går på tre språk). Komsi komsi!

P.S. Om böckerna håller för omläsning? O ja!

Inte ens haltande

”What do you know of poetry?” Ambrose said without bothering to turn around.
”I know a limping verse when I hear it,” I said. ”But this isn’t even limping. A limp has a rhythm. This is more like someone falling down a set of stairs. Uneven stairs. With a midden at the bottom.”

– Patrick Rothfuss: The Name of the Wind

Boye i Berlin

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn XXXX-
denbästadagenJaha, hur var det nu riktigt, får man kopiera någon annans recension hit kanske? Skämt åsido, Fiktiviteter och jag verkar ha tyckt helt likadant om boken. Att förväntningarna på den här fiktionaliseringen om Karin Boyes liv i Berlin på 30-talet var väldigt höga, och att de infriades – även om både Fiktiviteter och jag ändå föredrar Kolterjahns tidigare böcker. Och så reagerade vi båda (och säkert #boblmaf med oss) på citatet:

Mina minnen av far är i huvudsak förknippade med böcker. Aldrig såg han på oss med sådan kärlek som han såg på en ny bok när han packade upp den ur dess bruna paket.

I övrigt hade jag kanske förväntat mig lite mer om Boyes eget skrivande, nu kämpar hon mest med översättningar och framför allt med sig själv, med de upplevt förbjudna känslorna av kärlek och åtrå hon känner för andra kvinnor. Hon går i terapi för att försöka få bukt med dem, och det är via de besöken man som läsare får glimtar av Boyes tidigare liv. I början av romanen tycker jag det blir lite för fragmentariskt, berättandet, men antingen vänjer jag mig eller sedan börjar det helt enkelt fungera bättre längre fram. Och Karin Boye framträder ju gradvis just genom glimtarna, så det bidrar till att det fungerar bättre längre fram i boken då man redan vet lite mer om henne.

Bokhandelsspaning: Amsterdam

20130624-081256.jpg

En liten bokhandelsspaning från Amsterdam: Knausgård är stor även i Nederländerna. Likaså Håkan Nesser, men något förvånande även Cilla & Rolf Börjlind med sin Springfloden (som jag inte var så imponerad av). Och American Book Center var lika trevligt som förra gången, men jag köpte faktiskt ingenting (!). I och för sig har jag inte läst alla böcker jag köpte där sist heller, hrrm…

All those books

igloo

Det är ju ganska många som brukar inleda semestern efter midsommaren, så innan ni försvinner till livet bortom datorskärmen tänkte jag bjuda på några tips inför regniga dagar. Alla har vi ju samlat på oss en hel del böcker som hotar att ta över lägenheten. Varför inte göra något kreativt med dem? Bygga en igloo till exempel?

35 things to do with all those books

Glad midsommar på er! Själv firar jag den faktiskt i Amsterdam, men är tillbaka på jobb och i bloggosfären på måndag. Hej så länge!