Livet efter dig av Jojo Moyes XXXX-
Jag läser inte chick lit. Däremot läser jag några gånger i året en bok som balanserar nära det strecket, men som tur för den i varken mina eller förlagsvärldens ögon räknas direkt som en chick lit (glossiga omslag som en man aldrig skulle plocka upp). Livet efter dig är en sådan bok. Lou Clark blir den rika och bittra Will Traynors sällskapsdam. Will är nämligen totalförlamad från nacken neråt, ironiskt nog orsakad av en påkörning. Will levde nämligen ett mycket aktivt liv före olyckan, där bungyhopp bara var småpotatis. Lou har däremot levt i den lilla sömniga småstaden hela sitt 26-åriga liv, hon har jobbat på ett café och hängt med sin pojkvän Patrick på puben. Det här omaka paret, Lou och Will, ska alltså tillbringa dagarna tillsammans, och de första veckorna går främst ut på att Lou dammsuger för att undvika Wills blängande och sura kommentarer.

Som ni förstår smälter isen mellan dem så småningom, men tro för all del inte att det blir kyssar och mirakulösa tillfrisknanden efter det! Klart att det blir lite småputtrigt emellanåt, och att en hel del grejer raskt klaras av p.g.a. det faktum att Wills familj är stenrik. Ändå finns det ett djup också, som när Will utmnanar Lou att utmana sig själv. Lous fattiga tregenerationersfamilj. Pojkvännen Patrick som började träna så intensivt att både hans mage men framför allt hans karaktär blev helt platt. Och så Will såklart, mannen som hade allt och som nu inte ens kan svettas ordentligt om han har feber. Som inte kan vända sig i sängen, och vars muskler är för svaga för att hosta upp bakterier ur lungorna. Ibland blir dialogen mellan Will och Lou så rapp och levande att man, likt i fallet med The Fault in Or Stars, glömmer bort att det är en väldigt sjuk människa som talar. Sen tillstöter någon komplikation och jag tänker att jag säkert också skulle bli bitter i samma situation. På något sätt är det faktiskt sängliggandet som griper mig mest, tanken på att man ligger obekvämt eller annars bara vill flytta på sig. Men att det inte går. Att man är beroende av andra människor när det kommer till precis allting.

Pocketupplagan har precis släppts – och sålt slut. Det verkar som om Pia ”En dag” Printz på Printz Publishing har gjort det igen. Kult för henne – och för mig som uppenbarligen gillar förlagets nästan-chick lit-utgivning. Vad borde jag ta mig an till näst?