Big Brother av Lionel Shriver XXX½
Pandora bor i Iowa där hon driver ett förvånande framgångsrikt företag som tillverkar dockor som spottar ur sig repliker likadana som de personer dockorna föreställer. Det är familjemedlemmar som beställer dockorna av sina nära och kära, och replikerna de väljer ”symboliserar” saker  den avbildade ofta säger. Gnäll, tjat, skryt. (Här undrar man ju vilka repliker en Bokbabbel-docka skulle säga..?) Pandoras bror Edison, den framgångsrike jazzpianisten, har för första gången på flera år en lucka i sitt schema för att komma och hälsa på, men när Pandora ska hämta honom på flygfältet känner hon inte igen den gravt överviktiga mannen som rullas ut i en rullstol av flygfältspersonalen. Edison flyttar in hos Pandora och hennes familj, och Pandoras man Fletcher som aldrig kommit överens med sin svåger tappar all respekt för den feta man han har blivit, som den träningsfreak han själv är. Stämningen i huset blir minst sagt spänd, och efter några månader ger Fletcher ett ultimatum: nu måste Pandora välja mellan sin biologiska familj och den familj hon valt. Pandora lyckas dock förhandla fram en slags kompromiss där hon ska hjälpa sin bror att gå ner i vikt och bli den man han en gång var. Men vem var det egentligen?

Shriver väjer inte svåra teman, det vet vi ju sedan tidigare. Och det här med fetma och ätstörningar hade ju kunnat bli hur intressant som helst. Ändå blir det långt från toppbetyg. En stor del av det beror på slutet, som jag naturligtvis inte tänker avslöja här, men som jag verkligen vill diskutera när fler har läst boken! En annan viktig aspekt är att karaktärerna inte alls går att tycka om eller relatera till. Missförstå mig inte, det var ju inte som om man direkt diggade Kevin heller, eller hur? Men där fanns ett sug och kanske framför allt ett intresse. Nu tycker jag bara illa om Big Brother-karaktärerna: den stroppiga Edison som inte tar hänsyn till andra (men som tack och lov visar lite djup senare), den kalla träningsbesatta Fletcher som har noll förståelse eller medkänsla för andra, och den oerhört trista och mjäkiga Pandora. Blaah.

See, when you look sharp, you got something to protect – an investment to preserve, a power to keep. But when you’re already big, there’s nothing to lose from being bigger.

Även om vi alltså inte talar Shriver-at-her-sharpest, är det ju trots allt Shriver ändå. Människors förhållande till ätande och icke-ätande är vrickat. Det ligger skrämmande mycket i citatet ovan. Det är obehagligt hur folk behandlar den sjukligt överviktiga Edison; som en människa som är mindre värd, som någon som är korkad för att han har tappat kontrollen och inte verkar inse vad han gör mot sig själv. Och där bränner det ju till i alla fall. Jag önskar bara att det hade bränt hela vägen.

(För övrigt är ju vikt och ätstörningar, om än i en lite annan tappning, på tapeten i de här intressanta inläggen på Bokhora och Dark Places. Svårt med siffror, svårt med mat, svårt med kroppar!)