Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn XXXX-
Jaha, hur var det nu riktigt, får man kopiera någon annans recension hit kanske? Skämt åsido, Fiktiviteter och jag verkar ha tyckt helt likadant om boken. Att förväntningarna på den här fiktionaliseringen om Karin Boyes liv i Berlin på 30-talet var väldigt höga, och att de infriades – även om både Fiktiviteter och jag ändå föredrar Kolterjahns tidigare böcker. Och så reagerade vi båda (och säkert #boblmaf med oss) på citatet:

Mina minnen av far är i huvudsak förknippade med böcker. Aldrig såg han på oss med sådan kärlek som han såg på en ny bok när han packade upp den ur dess bruna paket.

I övrigt hade jag kanske förväntat mig lite mer om Boyes eget skrivande, nu kämpar hon mest med översättningar och framför allt med sig själv, med de upplevt förbjudna känslorna av kärlek och åtrå hon känner för andra kvinnor. Hon går i terapi för att försöka få bukt med dem, och det är via de besöken man som läsare får glimtar av Boyes tidigare liv. I början av romanen tycker jag det blir lite för fragmentariskt, berättandet, men antingen vänjer jag mig eller sedan börjar det helt enkelt fungera bättre längre fram. Och Karin Boye framträder ju gradvis just genom glimtarna, så det bidrar till att det fungerar bättre längre fram i boken då man redan vet lite mer om henne.