Tweedprofessor löser internationell kris. Igen.

Inferno av Dan Brown XXX-
infernoNej, den har inte kommit i pocket än, får jag så gott som dagligen förklara för kunder. Vi tog in några inbundna ex när boken var helt ny ändå, och där den sedan låg och såg maffig (mallig?) ut på borden stod jag och klämde en hel del på den, och så en dag fick den följa med mig hem ”för att pappa kommer att vilja läsa den”. Fast pappa fick nog vänta tills jag läst den själv…

You know the drill vid det här laget, antar jag. Symbolikprofessorn Robert Langdon med sin Musse Pigg-klocka och sina tweedkavajer dras in i något stort symbolmysterium där klockan tickar och internationella skurkar jagar honom och den lokala skönhet han har vid sin sida. Så var det i Da Vinci-koden, så och i Angels and Demons samt The Lost Symbol. Så även nu, fast nu börjar det något annorlunda med att Langdon vaknar upp i Florens och inte minns hur han hamnat där. Snart har dock skönheten, Sienna Brooks, dykt upp vid hans sida i form av en Florence Nightingale – pun intended – och skurkarna är inte långt efter.

Jaja, jag raljerar. Faktum är att jag ändå smågillat Browns tidigare böcker, på intet sätt höjt dem till skyarna men tyckt att de erbjudit spänning och underhållning lagom till solstolen när man som nybakad student åker till södern med sina kompisar. Fast nu är jag inte nybakad student längre, och Inferno fungerar nog inte riktigt heller. Efter en lite trög början där läsaren får veta allt om hur blond och smal Sienna Brooks riktigt är, kommer intrigen förvisso igång på riktigt. Men den här gången tycker jag inte den är spännande! Annars har jag kunnat förlåta en del taffligheter just på grund av deckarintrigen, men trots ett förvisso intressant och angeläget tema vad gäller skurkmotivet, engagerar mig deckargrejen mig alltså inte ett dyft. Vad jag däremot går igång på är symbol-infon Langdon sprutar ur sig. Ibland förverkligas det tyvärr genom helfåniga analepser till gamla föreläsningar, men information som hur ordet karantän har uppkommit genom fartygen som fick vänta i fjorton dagar utanför Venedig av rädsla för pest, ja den tar jag till mitt hjärta, begrundar och lagrar sedan för kommande Trivial Pursuit-kvällar.

Och ja, sedan stör jag mig något oerhört på att Langdons förflutna verkar helt raderat – det här är ju faktiskt minst fjärde gången han är ute och räddar världen, men om det nämns inte ett ord. Jag förstår att Brown inte vill spoila de andra böckerna, men nog kunde han väl ha nämnt något om hur den lugne professorn känner inför det faktum att han igen springer runt i europeiska städer och försöker lösa en kris under tidspress? Bokomaten irriterade sig också på det, och på tal om henne så tycker jag ni ska läsa hennes recension, om inte annat så för att få en expertanalys av Florens-porren i boken!

Annonser

9 thoughts on “Tweedprofessor löser internationell kris. Igen.

  1. Jag har inte läst Inferno men jag minns hur uppslukad jag var av Da Vinci-koden, det var speciellt de där små historiska och etymologiska godbitarna som gjorde det så intressant! (Mindre intressant var själva intrigen, även om den var en skapligt byggd kombination av äventyr och deckare.) Min besvikelse var stor när jag upptäckte hur mycket av ”godbitarna” som var halvpåhittade eller ren lögn, så nu vågar jag inte läsa mera av Browns böcker 😦 Det är så svårt att veta vad som är äkta godbit och vad som är halvfabrikat att jag helt enkelt gav upp.

    (Mitt förtroende för herr Brown sjönk egentligen redan när jag läste Digital Fortress; allt datababbel var så uppenbart falskt att jag som f.d. datornörd blev nästan förnärmad!)

    • Men bu! En del måste ju tvunget vara lögn eftersom böckerna är fiktion, men hade ändå hoppats på att symbolinfon var sann. Och Bokomaten som vet mycket om Florens sa att ”Inferno” var välresearchad åtminstone på miljöpunkten…

  2. ”Faktum är att jag ändå smågillat Browns tidigare böcker, på intet sätt höjt dem till skyarna men tyckt att de erbjudit spänning och underhållning lagom till solstolen när man som nybakad student åker till södern med sina kompisar.”

    Amen till det. Det är nästan att jag skäms över att jag läst alla Browns böcker trots att jag egentligen inte tycker han är värst bra. Och han kör som sagt exakt samma mall på alla sina böcker, även de utan Robert Langdon. Så jag kan inte riktigt förklara varför jag läser dem.

    Det bara händer, det är som den manliga varianten av Harlequinböcker.

    • Haha, vilken rolig liknelse! Ja, visst har man en del sorts böcker som man ohjälpligt och lite obegripligt är fäst vid. Men den här var nog en besvikelse, kanske ska försöka hålla mig ifrån herr Brown i fortsättningen..

  3. Jag tyckte att DaVinci-koden var riktigt bra, och Änglar och Demoner är faktiskt ännu bättre (och filmatiseringen av den var också, till min förvåning, mycket bra), men i övrigt är jag inte jätteimponerade av Brown, faktiskt. Jag läste I Cirkelns Mitt och Gåtornas Palats efter de två förstnämnda, och de var väl inte riktigt kass, men inte särskilt speciella heller. Sen kom The Lost Symbol, som bara vär åter en upprepning av DaVinci-koden, fast sämre. Jag kan bara instämma med kommentaren här ovan, (med undantag för att jag nog inte tänker läsa något mer han skriver).

    Det kanske mest tragiska är att så många försöker upprepa Browns dundersucce med DaVinci-koden, vilket bara resulterar i en massa eländiga smyg-kopior som är riktigt dåliga, t.ex. Den Siste Tempelriddaren, som enligt mig mest var pinsam.

    • Föresrg också”Angels and Demons”! Och jo, det blir tröttsamt när andra författare (och förlag) ska försöka rida på den framgångsrika vågen. Se nu bara på den enorma mängd Fifty Shades-kopior som trängs i butikshyllorna för tillfället..!

      • Oh ja. Enligt devisen ”all publicitet är bra publicitet” antar jag, eftersom att jag knappt hört någon som har vågat säga något bra om Fifty Shades. Nu var jag bortrest när hypen var som störst, med de nyheter jag hörde lät ungefär ”Bara smisk-sex är det, och dålig litterär kvalitet är det också!” med upprörd röst. Men jag vet inte jag, har läst mycket litterärt sämre och mer populärt (ex. Dan Brown), och smisk-sexet tog inte särskilt mycket utrymme i boken egentligen. Jag fick lite känslan av att man om man var ”finkulturell” var tvungen att ha attitityden ”Ja, jag har ju läst den för att ta reda på vad allt snacket egenligen handlade om, men jag tyckte minsann *inte* att den var BRA! Jag kände *ingenting*!”, även om det pirrat både här och där under läsningen. Men jag vet inte, jag kanske bara är dryg. Däremot hade Aftonbladet (av alla tidningar!) en intressant krönika häromdagen som jag inte kunde låta bli att läsa: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17042234.ab

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s