Kallelsen av Helena Dahlgren XXXX
En kvinna väntar på sin man. Han är fiskare, Arvid, och har varit längre borta än vanligt, och hon oroar sig, trycker sin lilla dotter närmare bröstet medan hon väntar. Om nätterna drömmer hon mardrömmar som luktar ruttnande tång.
Alla vi som läst mer än fem inlägg på Helenas blogg, vet att hon har ett säkert sätt att skriva. Tonen i skräcknovellen är lika säker, även om tiden är en annan och språket lämpligt ålderdomligt. Jag skönjer en viss onödig förkärlek för att avsluta meningar med tre punkter, samtidigt som det förvisso i viss mån bidrar till att markera jagberättarens växande oro, förtvivlan och eventuella galenskap. Först tror jag att hon bor väldigt isolerat, sedermera visar det sig att det visst finns något litet samhälle i närheten, men jag får ändå starka Evig natt-vibbar. Isoleringen, det växande obehaget, tvivlet hos både huvudpersonen och läsaren om det finns något out there eller om det bara är fantasifoster. Jag läser inte mycket skräck, men om jag gör det är det just sådant här jag vill läsa! Fast ruggigt är det, och jag är glad att vår sommarstuga ligger vid en sjö och inte vid havet…
Novellen finns för tillfället endast i elektroniskt format, och nu vet jag inte hur det såg ut på era läsplattor/datorer, men på min Kindle fungerade det fint med den insprängda bilden av havet som gradvis växte sig större och större. En detalj som knappast gör mer eller mindre för själva texten, men som ändå fungerar suggestivt, då bilden växer i takt med obehagskänslan. Finns det något därute..?
Bokbabbel 
Åh vad roligt att det blev just du som skrev första recensionen av min novell! Så kul att du fick Evig natt-vibbar också – jag läste den först efter att jag skrivit första utkastet, men det är ju en briljant liten bok, så det är superkul att sådana associationer väcks. Annars var, kanske inte helt otippat, H.P. Lovecraft och Christine Falkenland stora inspirationskällor.
Hehe, punkterna ja… De var ännu fler innan min redaktörs idoga arbete. Jag lyckades dock försvara behållandet av en del av dem då jag ville att de skulle skildra berättarjaget och dagboksskrivarens ökande olustkänslor, och även kanske markera att en tanke/ett dagboksinlägg blivit avbrutet.
PS: Får författaren kommentera recensioner av sina egna verk? Vad hade Magdalena Ribbing sagt där? Jag är ju ny på det här. 😉
Så länge det inte är något näthat så är det väl okej 😉
Ja, gud. Minns författaren som gick i klinch med en bloggrecensent och blev riktigt aggro när hen ifrågasatte den kritiska reccen. Jisses, vissa människor alltså.
Är inte förvånad över att Lovecraft och Falkenland är inspirationskällor, men deras författarskap är jag inte så insatt i, så det kan jag inte ta ställning till. Förstår att punkterna skildrar avbrutna tankar, men de blev kanske lite väl många 🙂
Egentligen kanske inte alls ribbingskt att kommentera recensionen, men jag tycker själv att det hade varit konstigt om du INTE hade gjort det. Intressant att höra dina tankar om punkter och inspirationskällor t.ex. ju!
Och vad roligt att jag blev först att recca! 🙂 Fortsätt i samma stil hördu!