Sista gången Sookie

Dead Ever After av Charlaine Harris XXX+
Dead-Ever-AfterMed tanke på att många av de senaste Harris-böckerna varit besvikelser för mig, vet jag inte varför jag var så pass nyfiken på att börja läsa den här. Troligen för att det är den sista i serien om Sookie och hennes vampyrvänner i den lilla staden Bon Temps. Nu måste ju Harris knyta ihop trådarna i alla fall!
Och jo, det gör hon ju. Fast först låter hon så gott som alla Sookies pojkvänner passera revy genom berättelsen, faktum är att det är det jag minst starkast av Dead Ever After så här i efterhand. Och Calliope minns duschandet. Låter inte supersprittande kanske? Kunde inte hålla med Calliope mer: det är liksom inte dåligt, men det är inte Sookie i sin forna glans, sådär som det var i de första fem delarna ungefär. Och what’s up med fansen som mordhotar Harris? För det första talar vi inte om en livsviktig serie à la Harry Potter, Cirkeln eller A Song of Ice and Fire här (obs, ämnar inte mordhota varken Mats, Sara eller GRRM, ifall ni nu trodde det!). Och för det andra var det väl ändå gaaanska så obvious att det skulle gå som det gick? Va?

Hej kulturkonsument

Hej DN:s kulturenkät, via Helena.

Första skivan jag köpte: Kanske Nordmans andra skiva?
Senast spelad låt: Sedan podcastarna kom in i mitt liv lyssnar jag ännu mindre på musik än tidigare. Förutom på jobbet då, där väljer jag ofta t.ex. First Aid Kit, The National eller Lana del Rey.
Första siten jag kollar när jag vaknar: Twitter.
Spel jag spelar mest: Rummikub eller Compatibility (tips!). Skulle gärna spela Ticket to Ride Europe mera också, det är roligt! Skulle överlag vilja vara en människa som spelar brädspel.
VOD-tjänst: What now?
SVT Play-tips: Kanske Babel då, även om jag av någon obegriplig anledning inte såg ett enda avsnitt den här säsongen. Trots Khemiri och allt. Obegripligt, som sagt.
Favoritradioprogram: Det måste ju vara Böcker i bersån där jag är med i morgondagens avsnitt! Pratar deckare kl.14 och kl. 23 onsdag 19.6 alltså!
Söndagskulturkonsumtion: Böcker och tv-serier, som alla andra dagar.
Dyraste kulturvana: Books baby, books!
Film jag sett flest gånger: Eeeh, typ Notting Hill? Alltså jag är så cool..!
Bok jag läst flest gånger: Kunde det vara Tordyveln flyger i skymningen kanske?
Favorittidskrift: Kreddigt svar: Filter. Sanningsenligt svar: Plaza Interiör.
Konstart som är svårast att relatera till: Säger som Helena, mimkonst. Iofs har jag väl aldrig sett det live heller.
Konstverk jag skulle vilja äga: Tycker om Alphonse Muchas drömska pasteller. Samt, påverkad av inredningsbloggare, de där stadsplanscherna över New York, San Francisco m.m. Älskar ju faktiskt att resa!
Verk som fått mig att gråta: Gråter sällan av böcker, men lite till Alice Bliss av Laura Harrington faktiskt. En väldigt bra bok som fått oförtjänt lite uppmärksamhet förresten!
Favoritsite: Bloggar av alla de slag!

Vi måste prata om Lionel (och om mat)

Big Brother av Lionel Shriver XXX½
big brotherPandora bor i Iowa där hon driver ett förvånande framgångsrikt företag som tillverkar dockor som spottar ur sig repliker likadana som de personer dockorna föreställer. Det är familjemedlemmar som beställer dockorna av sina nära och kära, och replikerna de väljer ”symboliserar” saker  den avbildade ofta säger. Gnäll, tjat, skryt. (Här undrar man ju vilka repliker en Bokbabbel-docka skulle säga..?) Pandoras bror Edison, den framgångsrike jazzpianisten, har för första gången på flera år en lucka i sitt schema för att komma och hälsa på, men när Pandora ska hämta honom på flygfältet känner hon inte igen den gravt överviktiga mannen som rullas ut i en rullstol av flygfältspersonalen. Edison flyttar in hos Pandora och hennes familj, och Pandoras man Fletcher som aldrig kommit överens med sin svåger tappar all respekt för den feta man han har blivit, som den träningsfreak han själv är. Stämningen i huset blir minst sagt spänd, och efter några månader ger Fletcher ett ultimatum: nu måste Pandora välja mellan sin biologiska familj och den familj hon valt. Pandora lyckas dock förhandla fram en slags kompromiss där hon ska hjälpa sin bror att gå ner i vikt och bli den man han en gång var. Men vem var det egentligen?

Shriver väjer inte svåra teman, det vet vi ju sedan tidigare. Och det här med fetma och ätstörningar hade ju kunnat bli hur intressant som helst. Ändå blir det långt från toppbetyg. En stor del av det beror på slutet, som jag naturligtvis inte tänker avslöja här, men som jag verkligen vill diskutera när fler har läst boken! En annan viktig aspekt är att karaktärerna inte alls går att tycka om eller relatera till. Missförstå mig inte, det var ju inte som om man direkt diggade Kevin heller, eller hur? Men där fanns ett sug och kanske framför allt ett intresse. Nu tycker jag bara illa om Big Brother-karaktärerna: den stroppiga Edison som inte tar hänsyn till andra (men som tack och lov visar lite djup senare), den kalla träningsbesatta Fletcher som har noll förståelse eller medkänsla för andra, och den oerhört trista och mjäkiga Pandora. Blaah.

See, when you look sharp, you got something to protect – an investment to preserve, a power to keep. But when you’re already big, there’s nothing to lose from being bigger.

Även om vi alltså inte talar Shriver-at-her-sharpest, är det ju trots allt Shriver ändå. Människors förhållande till ätande och icke-ätande är vrickat. Det ligger skrämmande mycket i citatet ovan. Det är obehagligt hur folk behandlar den sjukligt överviktiga Edison; som en människa som är mindre värd, som någon som är korkad för att han har tappat kontrollen och inte verkar inse vad han gör mot sig själv. Och där bränner det ju till i alla fall. Jag önskar bara att det hade bränt hela vägen.

(För övrigt är ju vikt och ätstörningar, om än i en lite annan tappning, på tapeten i de här intressanta inläggen på Bokhora och Dark Places. Svårt med siffror, svårt med mat, svårt med kroppar!)

Dahl som jag gillar honom

Blindbock av Arne Dahl XXXX+
blindbockTredje delen i Arne Dahl planerade kvartett om Opcop-gruppen och nu känns det som om han fått upp farten och blivit nästan lika bra som i serien om A-gruppen. Fortfarande är det en hel del namn att hålla reda på, och scenen är som vanligt Europa, men nu hålls de specialplockade europeiska poliserna mer samlade (främst i Amsterdam – vilket råkar vara väldigt lämpligt eftersom jag åker dit över midsommar). Lättare att hänga med med andra ord, och som sagt känns det som om Dahl är riktigt vass igen, både intrigen och Dahls speciella språk fungerar bra. Känns också intressant att Dahl tar upp ett aktuellt ”tema”, nämligen tiggeri och romernas utsatthet i samhället.
Varning för värsta cliffhangern i slutet dock. Gaah, att vänta ett år på nästa bok nu..!
Rec.ex från Bonniers.

Seminariekrockarna (jo, jag vet att det är över tre månader dit)

… och fem minuter senare sitter jag och frustar ilskna Nej! ut i luften. Seminariekrockarna, en bokmals största gissel efter reservationsköer på biblioteket och bokhyllor vars hyllplan rasar av tyngden. Har hunnit till fredag i programmet och på fredag eftermiddag går det inte mindre än fem (!) seminarier jag är intresserad av helt på varandra. Nya finlandssvenska författarskap, Sofia Nordin, Caitlin Moran, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo. Och så ett jättesemi dit alla (även jag) kommer att styra stegen: Knausgård sluter cirkeln. Gnnngh!

Hur många cliffhangers ryms på 606 sidor?

Polis av Jo Nesbö XXXX+
polisJag kan ha sagt något om att det kanske snart borde börja ta slut mellan Harry Hole och mig, sluta medan vi är på topp liksom. Så att det inte drar ut likt en tv-serie som borde ha förstått att sluta när den var som bäst (Friends och How I Met Your Mother, jag tittar på er!). Men ändå squeelade jag förtjust när jag såg att det var en ny bok på väg, kastade mig över den så fort jag slitit upp kartongen och sögs direkt in i boken. Vi är helt klart inte färdiga med varandra ännu, Harry och jag.

Harry är dock fysiskt frånvarande början. I och med att det på själva pärmen står ”En Harry Hole-thriller” spoilar jag nog inget när jag berättar att herr Hole himself nog dyker upp efter ett tag. Poliserna i Oslo står nämligen handfallna inför ett extra obehagligt fall som drabbar deras egna. Under loppet av några månader hittas tre poliser mördade vid samma datum och på samma plats där han tidigare utrett ett ouppklarat mord. Vad är det riktigt som händer?
Jo Nesbö har alltid skrivit spännande och tjocka böcker. Den här boken känns som den tjockaste hittills (606 sidor) och Nesbö blir nästan lite manisk med sina cliffhangers och situationer som kan tolkas till det värsta och som ibland är det och ibland inte. Jag irriterar mig en hel del på det, men förlåter ändå Nesbö när han på något sätt bara får allt att fungera. Slutet blir lite tvetydigt, man kan då minsann inte andas ut i alla fall. Klyschigt men sant: Nesbö gör det igen!
Rec.ex från Piratförlaget.