Blunda och hoppa (över)

Blunda och hoppa av Sarah Dessen XX½
blundaJag har läst och gillat en hel del Dessen-böcker. Ungdomar som på något sätt är lite obekväma i sitt liv, sommar längs östkusten, Kärleken som dyker upp på ett lite oväntat håll. Ingredienserna är de samma även i Blunda och hoppa, även om huvudpersonen Remy är lite äldre och precis ska börja college. Hon har jobbat stenhårt för att komma in på Stanford och ser fram emot att få börja studera där, lägga upp reglerna för sitt eget liv. För Remy är all about regler. Man ska inte vara försenad, man får inte äta i hennes bil och till pojkar ska man förhålla sig lättsamt och till kärlek cyniskt. Tills det såklart dyker upp någon som vänder upp och ner på hennes tillvaro, närmare bestämt den klumpiga musikern Dexter som charmar alla men som ständigt snubblar omkring på sina oknutna skosnören. Okej, tänker Remy till sist, bara för några veckor då, den här sista sommaren innan college.

Som sagt har jag gillat Dessen tidigare, men den här boken var då alls inget för mig. Remy kändes cynisk och rentav trist (även om jag själv är pro det där med att vara i tid etc.), Dexter inte alls rolig utan bara störig och Remys vänner antingen grät eller bitchade med varandra. Och sedan mamman, som satt och hamrade sliskiga kärleksromaner på sin skrivmaskin medan de vaniljdoftande ljusen fladdrade. Och det evinnerliga kastandet av läskmuggar, vad var det riktigt om? Trå-kigt! Och mycket mer schablonartat än tidigare Dessen-böcker, vilket är ironiskt med tanke på att temat och huvudpersonen ändå är råare än i de övriga böckerna jag läst. Inte heller BokMamma gillade, och min uppmaning blir: läs andra böcker av Dessen i stället, blunda och hoppa över denna!
Rec.ex från Rabén & Sjögren.

Annonser

Om en vinterdag en skrivande

Vinterdagbok av Paul Auster XXXX-
vinterdagbokJag förväntade mig kanske inte flämtande fantastisk, jag har läst en del av Austers verk och gillat dem, men jag är definitivt Team Siri när det kommer till det här Park Slope-paret (men däremot Team Jonathan i fallet Safran Foer – Krauss). Biografier läser jag ju heller sällan aldrig, men det här lockade ändå, bra författare och säkert en del om skrivande tänkte jag. Sist och slutligen rätt lite om skrivandet, kan jag tänka så här i efterhand, men det var inget som jag tänkte på under läsningen. Ramberättelsen är en åldrande 63-årig Paul som en kall februari tänker tillbaka på sitt liv. Inte i kronologisk ordning, utan snarare enligt ett associationsmönster som dock fungerar bra även för läsaren, kanske delvis för att boken är rätt så tunn (drygt 200 sidor bara). Den enda egentliga kronologin kan urskiljas när Auster räknar upp de lägenheter han bott i (legio!), adresser och antal rum räknas noggrannt upp men även här associerar han fritt. Huset de bor i nu, sedan länge tillbaka, han och Siri, visst låter det mysigt! Fyra våningars brownstone i Park Slope, med tillräckligt mycket väggyta för alla deras böcker..! Även i övrigt är det mest livet med Siri jag läser helst om, hennes familj och Pauls och hennes förhållande. Blir bara än mer nyfiken efter detta!

En lustig detalj är dock genansen jag känner när Auster räknar upp dels prostituerade, dels könssjukdomar. Knausgårds taffliga sexdebutsförsök hade jag inga problem att läsa om (trots att jag t.o.m. sett honom live några gånger), men kombinationen Auster + gonorré kändes bara konstig. Too much information liksom. (Åh, vilka knäppa googlingar det här inlägget kommer att generera nu..!)

Weiner goes beach house

Fly Away Home av Jennifer Weiner XXXX
flyawayBok av nyfunnen författare som utspelar sig i ett beach house och dessutom andas lite American Wife tack vare en av huvudpersonerna som har stått i skuggan av sin senatormake hela deras vuxna liv? Ja tack liksom, och puh för att förväntningarna också infriades. Även om det var lite si och så med det där beach house-huset faktiskt, för enligt bakpärmen skulle senatorfrun Sylvie dra sig tillbaka dit för att slicka sina sår efter en otrohetsskandal och sedan få sällskap av sina döttrar (golden girl Diana som plötsligt hoppat över skaklarna och släktens svarta får, lillasystern Lizzie, som är fresh out of rehab). Och jo, så blir det förvisso, men först efter drygt halva boken, först ska vi få följa döttrarnas vedermödor på hemmaplan innan de kan retirera till huset i Connecticut. Mot slutet av romanen får jag plötsligt hjärtat i halsgropen då det vankas Thanksgiving och det ser ut att bli äckelputtinuttigt på det sättet jag inte vill läsa om. Men nej, Weiner styr förbi det och jag kan pusta ut och vara helnöjd med min läsning!

Döden är här!

20130725-122527.jpg

Äntligen är den här, Döden! Det är inte varje dag man utbrister i en sådan mening, va? Recensionsdag är först 26.8, och jag hade ursprungligen tänkt att boken kanske anländer nästa vecka och då blir perfekt semesterläsning till Barcelona. Men eftersom det är åtta dagar tills jag åker kan vi väl alla räkna ut att boken kommer att vara läst tills dess. Varför fulgråta på flyget när man kan fulgråta i bussen liksom?

Intressanta introverter

Quiet. The Power of Introverts in aWorld That Can’t Stop Talking av Susan Cain XXXX-
quietKors i taket, jag har läst en faktabok! Det händer ju cirka aldrig, men introverthet (är det ett ord?) har varit på tapeten den här sommaren, och Quiet har nämnts i enbart positiva ordalag (Snowflake har recenserat den svenska översättningen). Jag blev nyfiken och tog mig an den, och inte heller jag blev besviken. Cain har intervjuat introverta som jobbar med all världens yrken, hon berättar om Jungs teorier, finanskrascher och grupparbeten i klassrummet utan att det för den delens känns rörigt eller plottrigt. Nej, Cain har, som den introverta person hon är, ägnat mycket tankearbete åt denna bok, och resultatet är intressant och ändå lättläst. Jag hummar och nickar och funderar vidare, för faktum är att boken ger mig mer att tänka på. Jag uppfattar mig själv som en person som är definitivt mer introvert lagd, men som också har tendenser från hela spektret. Hur jag beter och känner mig så olika i olika sistuationer, beroende på hur trygg jag känner mig (alltså, det är ju självklart att man gör det, men det är ändå intressant att reflektera över).

Naturligtvis är den här boken säkert mest intressant (och behagligt givande vad kommer till igenkänning) för introverta, men vem som helst mår bra av att läsa den här boken, för att förstå sin partner, sitt barn eller sin kollega på jobbet lite bättre. Den pekar på olikheter utan att vara dömande, den ger praktiska råd, den påpekar att introvert inte alls är samma sak som blyg. Och mycket mer. Om alla faktaböcker skulle vara så här intressanta skulle jag nog kunna tänka mig att göra lite fler avhopp från fiktionsknarkandet..!

Spot on serieroman

Nattbarn av Hanna Gustavsson XXXX½
nattbarnIngrid, eller Iggy som hon kallas, är 14 år. Hon lyssnar på Iron Maiden, tycker mammans pojkvän är det mest störande som finns och tillbringar nästan all sin lediga tid på internet under nicket Nattbarn. Och så onanerar hon, och googlar för att kolla om hon kanske är homo. Precis som Bokstävlarna skriver är det bra skildrat hur Iggy intresseras av fenomenet sexualitet, utan att för den delen ännu vilja ha sex.
Iggy börjar åttan, och skolfotografen kommenterar hennes ryggsäck då det visar sig att de har samma musiksmak. De börjar chatta på nätet, och även om det som händer sedan är en stor del av berättelsen gillar jag att det ändå hela tiden handlar om Iggy, och de delar som utgör hennes liv. Bosse, mammans pojkvän, som tuggar smörgåsar på ett äckligt sätt. Det eviga internetsurfandet. Bästa vännen. Tankarna kring utseendet – det var någon (vem?) som skrev något intressant om att Iggy skildras med stor näsa och fett hår men att det också kan vara hennes egen bild av sig själv, den där (tonårs)osäkerheten när man inte är du med sin kropp. Ändå känns Iggy trygg. Klart hon skäms, tycker saker är pinsamma etc. Men det äter inte upp henne, blir inte en del av henne. Jag gillar Iggy, jag älskar boken. Läs!
Rec.ex. från Galago.