Blunda och hoppa (över)

Blunda och hoppa av Sarah Dessen XX½
blundaJag har läst och gillat en hel del Dessen-böcker. Ungdomar som på något sätt är lite obekväma i sitt liv, sommar längs östkusten, Kärleken som dyker upp på ett lite oväntat håll. Ingredienserna är de samma även i Blunda och hoppa, även om huvudpersonen Remy är lite äldre och precis ska börja college. Hon har jobbat stenhårt för att komma in på Stanford och ser fram emot att få börja studera där, lägga upp reglerna för sitt eget liv. För Remy är all about regler. Man ska inte vara försenad, man får inte äta i hennes bil och till pojkar ska man förhålla sig lättsamt och till kärlek cyniskt. Tills det såklart dyker upp någon som vänder upp och ner på hennes tillvaro, närmare bestämt den klumpiga musikern Dexter som charmar alla men som ständigt snubblar omkring på sina oknutna skosnören. Okej, tänker Remy till sist, bara för några veckor då, den här sista sommaren innan college.

Som sagt har jag gillat Dessen tidigare, men den här boken var då alls inget för mig. Remy kändes cynisk och rentav trist (även om jag själv är pro det där med att vara i tid etc.), Dexter inte alls rolig utan bara störig och Remys vänner antingen grät eller bitchade med varandra. Och sedan mamman, som satt och hamrade sliskiga kärleksromaner på sin skrivmaskin medan de vaniljdoftande ljusen fladdrade. Och det evinnerliga kastandet av läskmuggar, vad var det riktigt om? Trå-kigt! Och mycket mer schablonartat än tidigare Dessen-böcker, vilket är ironiskt med tanke på att temat och huvudpersonen ändå är råare än i de övriga böckerna jag läst. Inte heller BokMamma gillade, och min uppmaning blir: läs andra böcker av Dessen i stället, blunda och hoppa över denna!
Rec.ex från Rabén & Sjögren.

Om en vinterdag en skrivande

Vinterdagbok av Paul Auster XXXX-
vinterdagbokJag förväntade mig kanske inte flämtande fantastisk, jag har läst en del av Austers verk och gillat dem, men jag är definitivt Team Siri när det kommer till det här Park Slope-paret (men däremot Team Jonathan i fallet Safran Foer – Krauss). Biografier läser jag ju heller sällan aldrig, men det här lockade ändå, bra författare och säkert en del om skrivande tänkte jag. Sist och slutligen rätt lite om skrivandet, kan jag tänka så här i efterhand, men det var inget som jag tänkte på under läsningen. Ramberättelsen är en åldrande 63-årig Paul som en kall februari tänker tillbaka på sitt liv. Inte i kronologisk ordning, utan snarare enligt ett associationsmönster som dock fungerar bra även för läsaren, kanske delvis för att boken är rätt så tunn (drygt 200 sidor bara). Den enda egentliga kronologin kan urskiljas när Auster räknar upp de lägenheter han bott i (legio!), adresser och antal rum räknas noggrannt upp men även här associerar han fritt. Huset de bor i nu, sedan länge tillbaka, han och Siri, visst låter det mysigt! Fyra våningars brownstone i Park Slope, med tillräckligt mycket väggyta för alla deras böcker..! Även i övrigt är det mest livet med Siri jag läser helst om, hennes familj och Pauls och hennes förhållande. Blir bara än mer nyfiken efter detta!

En lustig detalj är dock genansen jag känner när Auster räknar upp dels prostituerade, dels könssjukdomar. Knausgårds taffliga sexdebutsförsök hade jag inga problem att läsa om (trots att jag t.o.m. sett honom live några gånger), men kombinationen Auster + gonorré kändes bara konstig. Too much information liksom. (Åh, vilka knäppa googlingar det här inlägget kommer att generera nu..!)

Weiner goes beach house

Fly Away Home av Jennifer Weiner XXXX
flyawayBok av nyfunnen författare som utspelar sig i ett beach house och dessutom andas lite American Wife tack vare en av huvudpersonerna som har stått i skuggan av sin senatormake hela deras vuxna liv? Ja tack liksom, och puh för att förväntningarna också infriades. Även om det var lite si och så med det där beach house-huset faktiskt, för enligt bakpärmen skulle senatorfrun Sylvie dra sig tillbaka dit för att slicka sina sår efter en otrohetsskandal och sedan få sällskap av sina döttrar (golden girl Diana som plötsligt hoppat över skaklarna och släktens svarta får, lillasystern Lizzie, som är fresh out of rehab). Och jo, så blir det förvisso, men först efter drygt halva boken, först ska vi få följa döttrarnas vedermödor på hemmaplan innan de kan retirera till huset i Connecticut. Mot slutet av romanen får jag plötsligt hjärtat i halsgropen då det vankas Thanksgiving och det ser ut att bli äckelputtinuttigt på det sättet jag inte vill läsa om. Men nej, Weiner styr förbi det och jag kan pusta ut och vara helnöjd med min läsning!

Döden är här!

20130725-122527.jpg

Äntligen är den här, Döden! Det är inte varje dag man utbrister i en sådan mening, va? Recensionsdag är först 26.8, och jag hade ursprungligen tänkt att boken kanske anländer nästa vecka och då blir perfekt semesterläsning till Barcelona. Men eftersom det är åtta dagar tills jag åker kan vi väl alla räkna ut att boken kommer att vara läst tills dess. Varför fulgråta på flyget när man kan fulgråta i bussen liksom?

Intressanta introverter

Quiet. The Power of Introverts in aWorld That Can’t Stop Talking av Susan Cain XXXX-
quietKors i taket, jag har läst en faktabok! Det händer ju cirka aldrig, men introverthet (är det ett ord?) har varit på tapeten den här sommaren, och Quiet har nämnts i enbart positiva ordalag (Snowflake har recenserat den svenska översättningen). Jag blev nyfiken och tog mig an den, och inte heller jag blev besviken. Cain har intervjuat introverta som jobbar med all världens yrken, hon berättar om Jungs teorier, finanskrascher och grupparbeten i klassrummet utan att det för den delens känns rörigt eller plottrigt. Nej, Cain har, som den introverta person hon är, ägnat mycket tankearbete åt denna bok, och resultatet är intressant och ändå lättläst. Jag hummar och nickar och funderar vidare, för faktum är att boken ger mig mer att tänka på. Jag uppfattar mig själv som en person som är definitivt mer introvert lagd, men som också har tendenser från hela spektret. Hur jag beter och känner mig så olika i olika sistuationer, beroende på hur trygg jag känner mig (alltså, det är ju självklart att man gör det, men det är ändå intressant att reflektera över).

Naturligtvis är den här boken säkert mest intressant (och behagligt givande vad kommer till igenkänning) för introverta, men vem som helst mår bra av att läsa den här boken, för att förstå sin partner, sitt barn eller sin kollega på jobbet lite bättre. Den pekar på olikheter utan att vara dömande, den ger praktiska råd, den påpekar att introvert inte alls är samma sak som blyg. Och mycket mer. Om alla faktaböcker skulle vara så här intressanta skulle jag nog kunna tänka mig att göra lite fler avhopp från fiktionsknarkandet..!

Spot on serieroman

Nattbarn av Hanna Gustavsson XXXX½
nattbarnIngrid, eller Iggy som hon kallas, är 14 år. Hon lyssnar på Iron Maiden, tycker mammans pojkvän är det mest störande som finns och tillbringar nästan all sin lediga tid på internet under nicket Nattbarn. Och så onanerar hon, och googlar för att kolla om hon kanske är homo. Precis som Bokstävlarna skriver är det bra skildrat hur Iggy intresseras av fenomenet sexualitet, utan att för den delen ännu vilja ha sex.
Iggy börjar åttan, och skolfotografen kommenterar hennes ryggsäck då det visar sig att de har samma musiksmak. De börjar chatta på nätet, och även om det som händer sedan är en stor del av berättelsen gillar jag att det ändå hela tiden handlar om Iggy, och de delar som utgör hennes liv. Bosse, mammans pojkvän, som tuggar smörgåsar på ett äckligt sätt. Det eviga internetsurfandet. Bästa vännen. Tankarna kring utseendet – det var någon (vem?) som skrev något intressant om att Iggy skildras med stor näsa och fett hår men att det också kan vara hennes egen bild av sig själv, den där (tonårs)osäkerheten när man inte är du med sin kropp. Ändå känns Iggy trygg. Klart hon skäms, tycker saker är pinsamma etc. Men det äter inte upp henne, blir inte en del av henne. Jag gillar Iggy, jag älskar boken. Läs!
Rec.ex. från Galago.

Slö ”Sisterland”

Sisterland av Curtis Sittenfeld XXX½
sisterlandHmm, hörni. Jag är allt lite tudelad här. En av de största orsakerna till att jag storgillar Curtis Sittenfeld och kastar mig över hennes boksläpp är hennes sinne för detaljer. Inte för att det blir några långrandiga beskrivningar av skrattgropar och blågröna ögon (hello Francine Pascal, fellow tvilling-skildrare, jag tittar på dig), utan för att Sittenfeld på något obegripligt sätt lyckas måla upp ett både trovärdigt persongalleri och en miljö man känner sig hemmastadd med (prova Prep och American Wife så förstår ni vad jag menar). Men i fallet Sisterland känns det som om detaljfixeringen går för långt, eller så är det helt enkelt intrigen som inte orkar fascinera ordentligt, de synska tvillingarna till trots. Nu blir jag i stället trött på de evinnerliga sms:en mellan Kate och grannpappan Hank, på Kates ständiga ammande, på att vuxna Violet känns lika virrig som en tonårig Jessica Wakefield. Och den förståndiga tvillingsystern Elizabeth Kate går efter och plockar upp och fixar. Det väntas på en jordbävning som Vi har förutspått och gått ut med i nationell tv, och parallellt får man också följa Kates uppväxt, hur hon utnyttjade sina ”senses” för att bli vän med den populära flickan i skolan, hur hon aldrig är utan en pojkvän men ändå hittar kärleken först i sin man Jeremy. Hur hon inte gillar sin synskhet, hur hon vill adoptera barn för att det inte ska gå i arv. Nu låter det som om jag tyckte att det var en tråkig bok, det var det inte, men den sittenfeldska skärpan och… glansen finns inte med, och även om temat ”synskhet i vardagen” skulle kunna vara hur intressant som helst blir det mest amning och telefonsamtal för att bestämma när familjemedlemmar ska köras till köpcentret. Gäsp.
Om jag ändå kommer att kasta mig över nästa boksläpp, när det sedan må komma? Självklart, det är ju Sittenfeld vi talar om!

En marginell påverkan

Fjärilseffekten av Karin Alvtegen XXXX-
fjärilseffKan en liten, kanske rentav i den stunden helt betydelselös händelse, vara avgörande för vilken riktning vårt liv kommer att ta? Karin Alvtegen skildrar med den psykologiska skärpa vi känner igen från de så kallade S-böckerna tre människors liv. Tre människor vars liv har tagit en drastisk vändning p.g.a. en sjukdomsdiagnos, en påbörjad terapi och ett rån. Bodil, den dödssjuka, hennes livshistoria är gripande. Hur hon förälskar sig i en man som visar sig vara en helt annan typ än han verkat under de långa telefonsamtalen under nätterna i studentkorridoren. Och hur hon nästan – nästan! – lämnade honom. Om bara inte… Bodils dotter Viktoria blir för mig rätt blek, däremot känner jag obehag för Andreas öde. Andreas som är framgångsrik arkitekt och förvisso tycker att hans liv inte är något mer än ett livspusslande på repeat, men vars liv ändå ställs upp och ner när han bevittnar ett rån och sedan inte längre kan sova om nätterna. Besatt av tanken på att rånaren vet hur han ser ut, medan han själv bara såg ett par ögon genom rånarluvan.

Även om Bodils och Kristinas berättelser hänger samman på grund av familjebandet, hade jag ändå av någon oklar anledning bilden av att berättelserna ännu skulle vävas samman på ett intrikat sätt. Händer det er också, att ni har fått en (felaktig) uppfattning om hur boken kommer att vara eller vad som kommer att hända, och så läser ni liksom väntandes på att det ska ske, nästan lite otåligt, så där att ni kanske rentav missar lite av berättelsen under tiden? Och så läser ni ut boken, inser att ni hade haft fel bild av boken, och får tänka om helt och hållet? Händer det er?
Trots min förvirrning uppskattade jag boken, även om jag inte upplever den som Alvtegens starkaste bok. Trots att Fjärilseffekten är rätt tunn, vilar det en känsla av upprepning över vissa partier, och ordet skuld förekommer ofta, betydligt oftare än jag minns det ur just Skuld-boken. En bok som engagerar under läsningen, men som kanske inte kommer att stanna kvar på samma andlösa sätt jag minns S-böckerna.

Synska tvillingpar x2

Inspirerad av många finska bokbloggare som körde ett 24-timmars läsmaraton igår, de lyckostarna, kom jag hem från jobbet och planterade mig i soffan (det var en mulen dag) och bestämde mig för ett eget minimaraton jag också. 3,5 timmar läsning, nästan fyra,blev det och jag lyckades hålla mig borta rätt bra från sociala media under tiden också. Resultat: 1 st nöjd Bokbabbel och 1 st utläst Sisterland. Recension kommer nästa vecka, men är inte sjärnögd i alla fall, det kan jag säga redan nu.

Imorse slängde jag ner en bok i väskan och hade helt glömt bort att Kaninhjärta, som det blev, minsann också handlar om ett par synska tvillingar! Lite underligt sammanträffande kan jag tycka, tvillingar läser jag ju gärna om och har följaktligen en del sådana böcker i hyllan, men just synska tvillingar har jag nog aldrig läst om förutom i just de här två böckerna. Och så någon special-Pascal då, kanske med något jultema? En av de där tjockare och mer deckaraktiga Tvillingböckerna var det iaf.

Misfortune

book7Ojoj, tänk att få den fortune cookien..!
När kommer nästa bok förresten, jag pantar lite på femman för att få serien att räcka längre i väntan på att herr GRRM skulle färdigställa sitt epos. Fast det tog väl en fem-sex år att skriva femman, so don’t hold your breath…

Jennifer Weiner-sommaren?

Then Came You av Jennifer Weiner XXXX-

20130702-162623.jpgGjorde en glad upptäckt häromveckan, strax innan Johanna L på Bokhora började obsessa över samma författare faktiskt (fast nu när jag tänker efter var det ju hennes första entusiastiska ord som fick mig att slutligen plocka upp Weiner). Själv har jag inte hunnit läsa mer än en bok än så länge, men eftersom jag också gillade (om än inte lika stjärnögt som Johanna) kommer jag att läsa fler, åtmminstone av de senare böckerna där en del verkar andas amerikansk östkust och beach houses, en svag punkt för mig som ni säkert vet.

Then Came You handlar om tre kvinnor vars liv på ett vagt (och måhända lite överdrivet sätt) vävs samman ”på distans” då en av dem väljer att donera ägg för att kunna finansiera sin pappas rehab, en annan bär barnet (också av ekonomiska skäl) och den tredje är den blivande mamman. Den blivande mammans styvdotter får också vara med på ett rätt så stort hörn, och även om hon först känns ensidigt cranky och bortskämd får hon som tur växa som karaktär. Jag tycker om att läsa om de olika människornas liv, det är nästan den här länken mellan dem som blir det största problemet. Framför allt epilogen, den avskydde jag, kändes boken sliskig och amerikanskt puttenuttig. Men hade boken slutat några sidor tidigare – vilket den hade kunnat göra – ja, då hade jag varit riktigt nöjd. Och som sagt kommer jag att läsa åtminstone några Weiner-böcker till, kanske redan i sommar?

Konkurrens

vinterkriget2This just in: Philip Teirs roman Vinterkriget fick precis seriös konkurrens i ”tävlingen” om höstens snyggaste omslag (även om Marcusbiblioteket redan korat vinnaren, just Teirs bok). Jessica ”Ord och inga visor” Johanssons debut Thrillerliv är utmanaren. thrillerliv

OMG läs- och ägarpeppen nu, fast jag får vänta till augusti respektive september för att peta på böckerna live. Vilket omslag föredrar ni?

Bibbalån just nu

Show me your biblolån, uppmanar Johanna L, och jag hakar på även om jag kallar bibliotek för bibba här i södra Finland. Härhemma har jag faktiskt inte mer än tre böcker för tillfället (varav en är en teoribok till gradun):

Den bästa dagen är en dag av törst, Jessica Kolterjahn
Fjärilseffekten, Karin Alvtegen

Båda är lästa och ska lämnas tillbaka till biblioteket i dag, då jag samtidigt ska plocka upp Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor. Bokstävlarna skrev om den, och jag blev nyfiken och reserverade, extra lyxigt nu när reserveringarna ju är gratis. Innestående reserveringar är:

Zelda vs patriarkatet, Lina Neidestam
Flickan på tavlan, Rebecka Åhlund
Vi är inte sådana som på slutet får varandra, Katarina Sandberg
NOS-4R2, Joe Hill
Divergent, Veronica Roth

Plus ytterligare listan på biblioteksböcker jag någon gång vill låna och läsa. Så ja, jag älskar bibliotek nästan lika mycket som Johanna!

Hur du får mig att läsa din bok? Gör en podcast!

Sex and the mammaliv av Hannah Widell XXX+
hwidellVåren 2013 – perioden då jag hetslyssnade på podcasts och läste böcker inspirerade av dem. Som Hannah Widells självbiografiska roman då. Hannah från podcasten Hannah & Amanda som under några lager fniss och hääärligt kan prata om riktigt djupa saker också. Och vara totalt beroendeframkallande.

Utan att ha något direkt belägg för det förutom de korta styckena och tidsindelningen i romanen, tolkar jag boken som en något omarbetad version av den anonyma blogg Hannah Widell skrev när hon som frånskild ensammamma försökte hitta tillbaka till dejtandet och kärleken. Göra om och göra rätt. För den som lyssnat på podcasten är historien bekant, och i ärlighetens namn tillför boken kanske inte särskilt mycket. Det är hångel och snygga män hit, lite namedroppande av Stockholmskändisar dit. Tills boken abrupt tar slut och man i en epilog får veta snabbversionen av hur det gick när Hannah träffade sin nya man. Mycket saknad efter dottern när hon är hos pappan, mycket prat om piffning inför utekvällar. En handling som inte skulle hålla för någon tjockare bok, men som – främst på grund av podcasten – håller mig tillräckligt nyfiken i nästan tvåhundra sidor att jag utan problem slukar boken. Även om jag tror att jag håller mig till enbart podcasten i fortsättningen.

Inte i fas

Men hur kan det vara juli redan? Jag hinner inte med! Inte har jag fotat någon sommarhög, inte har jag tidsinställt inlägg framåt sommaren (nu är det dock främst det bråkande hemmainternetet som sätter stopp för det)! Många glas rosévin vill jag ännu hinna dricka, och många minuter vill jag stå och stryka med handen längs bokhyllan i jakt på den ultimata sommarboken. Ni vet, den där som sätter ton för hela sommaren, och som man sedan ägnar halva hösten åt att försöka pracka på andra, vänligt men bestämt?

Juli betyder också att halva (läs)året har gått, och även om jag brukar läsa mer under den andra halvan av året, ger antalet lästa böcker (67 den sista juni) en aning om vad som komma skall när det blir statistiksammanfattning den sista december. Och 67… låter ju inte som jättemycket – i snabbläsande bokbloggarsammanhang vill säga. Men det tar sig väl, och det är ju såklart inte mängden som räknas. Har dock snittat över 150 böcker sedan 2008 så det är klart att man blir lite manisk. Heh.

Hur är det med er andra? Är ni i fas med sommaren?