Sisterland av Curtis Sittenfeld XXX½
Hmm, hörni. Jag är allt lite tudelad här. En av de största orsakerna till att jag storgillar Curtis Sittenfeld och kastar mig över hennes boksläpp är hennes sinne för detaljer. Inte för att det blir några långrandiga beskrivningar av skrattgropar och blågröna ögon (hello Francine Pascal, fellow tvilling-skildrare, jag tittar på dig), utan för att Sittenfeld på något obegripligt sätt lyckas måla upp ett både trovärdigt persongalleri och en miljö man känner sig hemmastadd med (prova Prep och American Wife så förstår ni vad jag menar). Men i fallet Sisterland känns det som om detaljfixeringen går för långt, eller så är det helt enkelt intrigen som inte orkar fascinera ordentligt, de synska tvillingarna till trots. Nu blir jag i stället trött på de evinnerliga sms:en mellan Kate och grannpappan Hank, på Kates ständiga ammande, på att vuxna Violet känns lika virrig som en tonårig Jessica Wakefield. Och den förståndiga tvillingsystern Elizabeth Kate går efter och plockar upp och fixar. Det väntas på en jordbävning som Vi har förutspått och gått ut med i nationell tv, och parallellt får man också följa Kates uppväxt, hur hon utnyttjade sina ”senses” för att bli vän med den populära flickan i skolan, hur hon aldrig är utan en pojkvän men ändå hittar kärleken först i sin man Jeremy. Hur hon inte gillar sin synskhet, hur hon vill adoptera barn för att det inte ska gå i arv. Nu låter det som om jag tyckte att det var en tråkig bok, det var det inte, men den sittenfeldska skärpan och… glansen finns inte med, och även om temat ”synskhet i vardagen” skulle kunna vara hur intressant som helst blir det mest amning och telefonsamtal för att bestämma när familjemedlemmar ska köras till köpcentret. Gäsp.
Om jag ändå kommer att kasta mig över nästa boksläpp, när det sedan må komma? Självklart, det är ju Sittenfeld vi talar om!
Bokbabbel
"Fanatisk och fantastisk"
Bokbabbel 
Jag har ju Sittenfeld än men Prep ligger väldigt högt upp i läshögen nu… Och nästa nästa boksläpp blir kanske den där nya versionen av ”Stolthet och fördom” (http://www.thebookseller.com/news/sittenfeld-re-imagine-austen-harperfiction.html) som jag definitivt kommer läsa…
Fint att ännu ha det här författarskapet framför sig! ”Prep” är nästan en modern klassiker vill jag påstå, även om jag tyvärr minns väldigt lite av den, undrar när jag riktigt läste den? Men det är en bok man tänker tillbaka på nästan i rosaskimrande toner, även om man alltså kan ha glömt bort mycket/det mesta kring den i övrigt 🙂
Åh, fast jag gillade den där föräldrarelaterade detaljrikedomen (förmodligen mycket pga igenkänningsfaktorn..)! Funderade flera gånger under läsningens gång över huruvida Sittenfeld blivit mamma de senaste åren, för det kändes väldigt trovärdigt och, som du säger, detaljrikt.
LOL ang Sweet Valley-referenserna! Saras perspektiv påminde mig om att det finns en Tvillingarnabok där Jessica förutspår en jordbävning… undrar om Sittenfeld läst den?
Detaljrikedom ja, men upprepningen blev nästan sövande (även om jag antar att mycket av föräldraskapet ÄR just upprepning). Säkert trovärdigt, men det blir liksom en fin balans där det ändå ska fungera intressant och jag tycker att det blev för mycket av det goda.
Heh, vet inte om det är gulligt eller jobbigt att vara så indoktrinerad i Sweet Valley att jag nästan jämför alla litterära tvillingar med E&J. Fast här blev det faktiskt väldigt Duktig Tvilling vs Flamsig Tvilling, ett tema som i viss mån sedan gick igen i ”Kaninhjärta” som jag råkade läsa direkt därpå..!
Har bara läst en bok av Sittenfeld, Prep (i svensk översättning) men fastnade inte. Jag var hela tiden så grymt irriterad på huvudpersonen.
Det är ju också en konst, att skriva om icke-trevliga karaktärer som man ändå vill läsa om. Fast jag tror faktiskt du är den första jag har hört som inte gillade ”Prep” 🙂