Babel och männen som tar plats

Vet inte riktigt hur det gick så, men jag såg faktiskt inte ett enda avsnitt Babel förra säsongen. Imorgon börjar en ny säsong, och den med en rivstart – då ska det talas om Knausgård och veckan därpå om Norén (och då ska Sigge ”Alex & Sigge” Eklund också vara med). Mumma! Har inte kommit så långt i kampen ännu, och den sistnämndes dagbok väntar jag fortfarande på, men ser fram emot både läsningen och tv-samtalen. Samtidigt finns det onekligen ett problem med dessa ”män som ska ta plats”, som Johanna Ö skriver på Bokhora i dag. Hur mäns ”ordbajsande” klassas som höglitterär autofiktion medan kvinnors dito i värsta fall räknas som tramsig BOATS. Vilken kvinnas sexdelade svit om hennes egna liv hade getts ut på förlag liksom..? Får läsa, fundera vidare och återkomma tror jag!

Coben – Barclay, 1-0

A Tap on the Window av Linwood Barclay XXX+
barclayJag tänker mig att det är fler än bara Helena och jag som varje år jämför Harlan Cobens senaste alster med thrillerkollegans Linwood Barclays. De har som känt många likheter, och utkommer med föredömlig takt med Coben ungefär i mars och Barclay i augusti-september. Så även denna gång, men efter att ha legat i lä de senaste åren måste jag nog säga att Coben slår Barclay med hästlängder år 2013. Cobens Six Years var alltså bättre än på länge, medan A Tap on the Window blev en besvikelse. Faktum är att jag, när jag skulle skriva den här recensionen, först hade en helt blank hjärna när det kom till att skriva nåt. Hjälp, vad handlade den ens om..?! I Barclay-bokens försvar måste sägas att jag har ett pinsamt dåligt minne vad gäller intrigdetaljer redan kort efter att ha läst ut boken, och att jag dessutom då ägnat de senaste veckorna åt att proppa hjärnan full med tentlitteratur i stället. Men ändå, en hel bok bör inte glömmas bort..!

Men jo, en privatdetektiv var det ju. Som precis har förlorat sin tonårsson, och som möjligen håller på att förlora sin sörjande hustru också. En regnig kväll ger han sedan skjuts åt en av sonen Scotts klasskamrater, men när hon försvinner efter ett besök på en bensinstations toalett förstår Cal, huvudpersonen, att han gjort ett misstag. Too little too late. Medan han själv undersöks av polisen, försöker han bedriva spaningar efter både den försvunna flickan och de ungdomar som sålde droger åt Scott, droger som sedan fick honom att hoppa ner från ett tak i sitt drogrus. Men allt är inte som det ska i småstaden Griffon – när är det någonsin det? – och Cal trasslas in i ett komplicerat nät av intriger och hemligheter. Det låter ju förvisso lite klyschigt men också som något som skulle kunna fungera i thrillersammanhang, och jag är ju som känt svag för just de här upstate New York/New Jersey-småstadsthrillerböckerna. Plöjer Lisa Unger och tidigare nämnda Coben med gott mod. Men den här gången är det något som tar emot, jag twittrar rentav något hädiskt om att läsningen går trögt och när ska boken ta fart. Vilket den aldrig riktigt gör. Varför?

Har vi läst det här förut? Troligen. Fortsätter vi att läsa? Uppenbarligen.

Divergent av Veronica Roth XXX½
divergentFörst kände jag mig lite skeptisk. Hur många gånger har jag inte läst en dystopi där en cirka sextonåring ställs inför ett avgörande livsval vad gäller boningsort/yrke/kärlek? Svar: legio. Then again, here we go again, för tydligen är det ett koncept som fungerar och tydligen tycker jag om att läsa om det.

Divergent-trilogin beskrivs av typ alla som ”som Hungerspelen, fast inte riktigt lika bra”. Jovisst, men det är nog säkert bara för att Hungerspelen är den mest kända av alla YA-dystopier. Folket i denna framtida värld delas upp i fem factions (oklart hur allt detta översätts då jag läste på engelska?) enligt hur de tror att man uppnår världsfred (typ). Genom att vara extremt ärlig, genom underdånighet, genom bokkunskap, genom mod etc. Lite Hogwarts elevhemsaktigt faktiskt, förutom att det här är ett val ungdomarna fattar själva. Och sedan ska de skolas in i sin factions sätt att leva, för att sedan upptas som fullvärdig medlem i communityn. Huvudpersonen Tris genomgår lämplighetstestet som alla andra, men där framkommer det att hon egentligen är divergent, d.v.s inte riktigt passar in i någon faction. Det här kan dock vara farligt för henne, så hon väljer en vanlig faction och gör allt för att passa in. Plus då lite kärlekshistoria och politiska intriger som får mig att undra hur de kommande två delarna ska arta sig.
Jag gillar, men jag älskar inte. Det är spännande, det är driv, men det blir onödigt stereotypt ibland. Tris som är liten och späd och grå men ändå oväntat stark på vissa grejer. Och både hennes ”kolleger” i faction-inskolningen, samt framför allt inskolningens dragare är ju helt platta, oftast rätt så genomsnälla eller genomelaka. Lite mer nyanser tack!

Fortsättningen, Insurgent, har precis utkommit på svenska och har recenserats här och var i bloggsofären. Och själv har jag fått låna boken på engelska, så även här lär det ploppa upp en recension av fortsättningen vad det lider. För det är ju oftast lite så med de här evinnerliga trilogierna/serierna att man fastnar och måste läsa vidare…

Läsrapport: 1/10 in i ”Min kamp 6”

I mina egna ögon var jag en bättre författare än de flesta andra.

Vi befinner oss i tiden kring att första delen av sviten ska ges ut i Norge. Herr Knausgård växlar tvärt mellan tvärsäkerhet (se ovan) och bråddjup osäkerhet. Och jag trivs i och med texten, även om luntan är så gott som omöjlig att läsa i annat än sittande vid ett bord som om man studerade någon gammal skör bibel. Håhåjaja. Förstår att alla Knausgård-motståndare får vatten på sin kvarn i och med det här inlägget, men jag säger er: ni vet inte vad ni går miste om!

Äntligen har Gardell berättat

Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell XXXX-
20130725-122527.jpgSå kom den då, den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi om utbrytandet av aids-epidemin i Sverige på 1980-talet. Om Benjamin och Rasmus och Paul och de andra. En bok att ställa bredvid de andra två i bokhyllan, efter att ha prackat dem på alla och envar. Du har väl läst?

Jag såg tv-serien (mycket bra den också) när jag läst den första boken. Då var jag rädd för att filmatiseringen skulle ”förstöra” min läsning av de senare böckerna, men då jag läste den andra boken kändes den mest som en fördjupning av tv-serien, för det är ju klart att allt inte ryms med. Nu, med Döden, hade jag dock sett nästan allt, alla scener, och kanske är det därför en scen från början av romanen – som inte finns med i tv-serien – klänger sig starkast fast efter att jag har slagit igen pärmarna. Ni som läst vet antagligen vilken jag tänker på, den där Rasmus moster har dukat bordet med engångskärl. Utifall att. Om den där aidsen kanske ändå smittar via porslin och bestick. Och jag tycker det där svider till liksom extra. Av all förfärlig behandling (och icke-behandling!) de rädda, utstötta, döende homosexuella fick stå ut med, är det så outsägligt sorgligt när den där rädslan och oförståndet finns på så nära håll. Att familjen säger sig ha accepterat, behandlar Rasmus och Benjamin som vem som helst – men sedan ändå inte. Precis som efter Rasmus död förstås.

Det finns en del svagheter med Döden. Att det känns som om den har många slutscener, och att den blir onödigt repetitivt med det där Mitt enda liv-mantrat (som förvisso är en fin poäng, men inte trettio gånger efter varandra). Och kanske är det inte rättvist mot andra böcker, men man förlåter lätt de här svagheterna. Eftersom Döden, hela Torka aldrig tårar-trilogin, står över de där ”petitesserna”. Det har länge funnits en viktig historia att berätta, och Jonas Gardell har äntligen gjort det.
Rec.ex. från Norstedts.

Se också 1. Kärleken och 2. Sjukdomen.

Den sista loggboken

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten XXX½
malmstenDet här är den sista av fem fristående loggböcker, inget Finistère längre, utan en bostadsrätt tre trappor upp utan hiss i Stockholm. Och visst känns hon väldigt politisk i den här boken, Bodils litterära alter ego? Eller är det bara för att hon rör sig i nutid, och i en miljö som förvisso inte är min egen men i alla fall mig väldigt bekant från både resor och sociala media? Bekanta nyheter, tankegångar, skandaler. Inga till synes småmysiga berättelser om excentriska grannar här inte. Jag menar inte att det är dåligt, att det är Malmsten bakom pennan/datorn märker man nog, inte minst i fina formuleringar som ”hon som inte bor” om den hemlösa kvinnan i Malmstens kvarter, men jag tycker helt enkelt att hon känns lite annorlunda i den här boken. Och kanske är det så ett avslut ska kännas?
Rec.ex. från Modernista.