Månadsarkiv: augusti 2013

Babel och männen som tar plats

Publicerad den av
1

Vet inte riktigt hur det gick så, men jag såg faktiskt inte ett enda avsnitt Babel förra säsongen. Imorgon börjar en ny säsong, och den med en rivstart – då ska det talas om Knausgård och veckan därpå om Norén (och då ska Sigge ”Alex & Sigge” Eklund också vara med). Mumma! Har inte kommit så långt i kampen ännu, och den sistnämndes dagbok väntar jag fortfarande på, men ser fram emot både läsningen och tv-samtalen. Samtidigt finns det onekligen ett problem med dessa ”män som ska ta plats”, som Johanna Ö skriver på Bokhora i dag. Hur mäns ”ordbajsande” klassas som höglitterär autofiktion medan kvinnors dito i värsta fall räknas som tramsig BOATS. Vilken kvinnas sexdelade svit om hennes egna liv hade getts ut på förlag liksom..? Får läsa, fundera vidare och återkomma tror jag!

Coben – Barclay, 1-0

Publicerad den av
5

A Tap on the Window av Linwood Barclay XXX+
barclayJag tänker mig att det är fler än bara Helena och jag som varje år jämför Harlan Cobens senaste alster med thrillerkollegans Linwood Barclays. De har som känt många likheter, och utkommer med föredömlig takt med Coben ungefär i mars och Barclay i augusti-september. Så även denna gång, men efter att ha legat i lä de senaste åren måste jag nog säga att Coben slår Barclay med hästlängder år 2013. Cobens Six Years var alltså bättre än på länge, medan A Tap on the Window blev en besvikelse. Faktum är att jag, när jag skulle skriva den här recensionen, först hade en helt blank hjärna när det kom till att skriva nåt. Hjälp, vad handlade den ens om..?! I Barclay-bokens försvar måste sägas att jag har ett pinsamt dåligt minne vad gäller intrigdetaljer redan kort efter att ha läst ut boken, och att jag dessutom då ägnat de senaste veckorna åt att proppa hjärnan full med tentlitteratur i stället. Men ändå, en hel bok bör inte glömmas bort..!

Men jo, en privatdetektiv var det ju. Som precis har förlorat sin tonårsson, och som möjligen håller på att förlora sin sörjande hustru också. En regnig kväll ger han sedan skjuts åt en av sonen Scotts klasskamrater, men när hon försvinner efter ett besök på en bensinstations toalett förstår Cal, huvudpersonen, att han gjort ett misstag. Too little too late. Medan han själv undersöks av polisen, försöker han bedriva spaningar efter både den försvunna flickan och de ungdomar som sålde droger åt Scott, droger som sedan fick honom att hoppa ner från ett tak i sitt drogrus. Men allt är inte som det ska i småstaden Griffon – när är det någonsin det? – och Cal trasslas in i ett komplicerat nät av intriger och hemligheter. Det låter ju förvisso lite klyschigt men också som något som skulle kunna fungera i thrillersammanhang, och jag är ju som känt svag för just de här upstate New York/New Jersey-småstadsthrillerböckerna. Plöjer Lisa Unger och tidigare nämnda Coben med gott mod. Men den här gången är det något som tar emot, jag twittrar rentav något hädiskt om att läsningen går trögt och när ska boken ta fart. Vilket den aldrig riktigt gör. Varför?

Har vi läst det här förut? Troligen. Fortsätter vi att läsa? Uppenbarligen.

Publicerad den av
5

Divergent av Veronica Roth XXX½
divergentFörst kände jag mig lite skeptisk. Hur många gånger har jag inte läst en dystopi där en cirka sextonåring ställs inför ett avgörande livsval vad gäller boningsort/yrke/kärlek? Svar: legio. Then again, here we go again, för tydligen är det ett koncept som fungerar och tydligen tycker jag om att läsa om det.

Divergent-trilogin beskrivs av typ alla som ”som Hungerspelen, fast inte riktigt lika bra”. Jovisst, men det är nog säkert bara för att Hungerspelen är den mest kända av alla YA-dystopier. Folket i denna framtida värld delas upp i fem factions (oklart hur allt detta översätts då jag läste på engelska?) enligt hur de tror att man uppnår världsfred (typ). Genom att vara extremt ärlig, genom underdånighet, genom bokkunskap, genom mod etc. Lite Hogwarts elevhemsaktigt faktiskt, förutom att det här är ett val ungdomarna fattar själva. Och sedan ska de skolas in i sin factions sätt att leva, för att sedan upptas som fullvärdig medlem i communityn. Huvudpersonen Tris genomgår lämplighetstestet som alla andra, men där framkommer det att hon egentligen är divergent, d.v.s inte riktigt passar in i någon faction. Det här kan dock vara farligt för henne, så hon väljer en vanlig faction och gör allt för att passa in. Plus då lite kärlekshistoria och politiska intriger som får mig att undra hur de kommande två delarna ska arta sig.
Jag gillar, men jag älskar inte. Det är spännande, det är driv, men det blir onödigt stereotypt ibland. Tris som är liten och späd och grå men ändå oväntat stark på vissa grejer. Och både hennes ”kolleger” i faction-inskolningen, samt framför allt inskolningens dragare är ju helt platta, oftast rätt så genomsnälla eller genomelaka. Lite mer nyanser tack!

Fortsättningen, Insurgent, har precis utkommit på svenska och har recenserats här och var i bloggsofären. Och själv har jag fått låna boken på engelska, så även här lär det ploppa upp en recension av fortsättningen vad det lider. För det är ju oftast lite så med de här evinnerliga trilogierna/serierna att man fastnar och måste läsa vidare…

Läsrapport: 1/10 in i ”Min kamp 6”

Publicerad den av
3

I mina egna ögon var jag en bättre författare än de flesta andra.

Vi befinner oss i tiden kring att första delen av sviten ska ges ut i Norge. Herr Knausgård växlar tvärt mellan tvärsäkerhet (se ovan) och bråddjup osäkerhet. Och jag trivs i och med texten, även om luntan är så gott som omöjlig att läsa i annat än sittande vid ett bord som om man studerade någon gammal skör bibel. Håhåjaja. Förstår att alla Knausgård-motståndare får vatten på sin kvarn i och med det här inlägget, men jag säger er: ni vet inte vad ni går miste om!

En månad kvar!

Publicerad den av
7

It’s so nice to be with people who have read the same things I’ve read and whose minds go to those sort of places.

– Jo Walton: Among Others

I dag går mina tankar till… bokmässan! En månad kvar i dag. Vad skoj det ska bli!

Äntligen har Gardell berättat

Publicerad den av
14

Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell XXXX-
20130725-122527.jpgSå kom den då, den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi om utbrytandet av aids-epidemin i Sverige på 1980-talet. Om Benjamin och Rasmus och Paul och de andra. En bok att ställa bredvid de andra två i bokhyllan, efter att ha prackat dem på alla och envar. Du har väl läst?

Jag såg tv-serien (mycket bra den också) när jag läst den första boken. Då var jag rädd för att filmatiseringen skulle ”förstöra” min läsning av de senare böckerna, men då jag läste den andra boken kändes den mest som en fördjupning av tv-serien, för det är ju klart att allt inte ryms med. Nu, med Döden, hade jag dock sett nästan allt, alla scener, och kanske är det därför en scen från början av romanen – som inte finns med i tv-serien – klänger sig starkast fast efter att jag har slagit igen pärmarna. Ni som läst vet antagligen vilken jag tänker på, den där Rasmus moster har dukat bordet med engångskärl. Utifall att. Om den där aidsen kanske ändå smittar via porslin och bestick. Och jag tycker det där svider till liksom extra. Av all förfärlig behandling (och icke-behandling!) de rädda, utstötta, döende homosexuella fick stå ut med, är det så outsägligt sorgligt när den där rädslan och oförståndet finns på så nära håll. Att familjen säger sig ha accepterat, behandlar Rasmus och Benjamin som vem som helst – men sedan ändå inte. Precis som efter Rasmus död förstås.

Det finns en del svagheter med Döden. Att det känns som om den har många slutscener, och att den blir onödigt repetitivt med det där Mitt enda liv-mantrat (som förvisso är en fin poäng, men inte trettio gånger efter varandra). Och kanske är det inte rättvist mot andra böcker, men man förlåter lätt de här svagheterna. Eftersom Döden, hela Torka aldrig tårar-trilogin, står över de där ”petitesserna”. Det har länge funnits en viktig historia att berätta, och Jonas Gardell har äntligen gjort det.
Rec.ex. från Norstedts.

Se också 1. Kärleken och 2. Sjukdomen.

Den sista loggboken

Publicerad den av
Svara

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten XXX½
malmstenDet här är den sista av fem fristående loggböcker, inget Finistère längre, utan en bostadsrätt tre trappor upp utan hiss i Stockholm. Och visst känns hon väldigt politisk i den här boken, Bodils litterära alter ego? Eller är det bara för att hon rör sig i nutid, och i en miljö som förvisso inte är min egen men i alla fall mig väldigt bekant från både resor och sociala media? Bekanta nyheter, tankegångar, skandaler. Inga till synes småmysiga berättelser om excentriska grannar här inte. Jag menar inte att det är dåligt, att det är Malmsten bakom pennan/datorn märker man nog, inte minst i fina formuleringar som ”hon som inte bor” om den hemlösa kvinnan i Malmstens kvarter, men jag tycker helt enkelt att hon känns lite annorlunda i den här boken. Och kanske är det så ett avslut ska kännas?
Rec.ex. från Modernista.

Gamla goda Kallio

Publicerad den av
3

Rautakolmio av Leena Lehtolainen XXXX-
rautakEsbopolisen Maria Kallio är på språng igen, det är tolfte boken men tjugo år sedan den första boken om henne utkom. Det är bekant för oss som följt henne genom åren, barnen har blivit äldre och är dessutom fysiskt frånvarande i den här boken eftersom de är ute och seglar med Kallios man Antti. Kallio jobbar med sin lilla specialrotel tillsammans med Koivu och Puupponen. Den här gången undersöker de ett fall där två lik hittats i vattnet, insvepta i plast. Det visar sig dock att de har dött av olika orsaker och vid olika tidpunkter, så vad gör de egentligen där tillsammans?

Trots den frånvarande familjen känns det lite grann som någon slags genomgång av Kallios liv, förvisso i liten utsträckning, men ändå. En bekant från förr dyker upp, och Kallio tvingas fundera aktivt på de val hon gör. Själva polisfallet är helt ok-spännande det också, problemet är kanske för en gångs skull det att det är rätt få personer inblandade, så raden misstänkta är inte särskilt stor. Ovanligt melodramatiskt är det också, med misshandel hit och… ja, andra problem som framkommer senare dit. Jag gillar förstås som vanligt Esboanknytningen, att de rör sig i mitt köpcenter och mitt närbibliotek är inte något som i sig höjer bokens litterära kvalitet, men något jag helt primitivt kan uppskatta.
Rec.ex. från Tammi.

Hur gick det sen?

Publicerad den av
2

20130820-175558.jpg

Och där tog semestern slut. Ljuv, men för kort. Och som tur/tyvärr ägnades en stor del av tiden åt att plöja drygt tusen sidor juridik, så den (för all del optimistiska) semesterläsningen gick det väl sådär med. Det bör dock besktas att Wool är påbörjad och Min kamp 6 nosad på, och att jag även klämt Malmstens nyaste loggbok som inte finns med på listan. Men morgondagens tent var är faktiskt viktigare, och nu kommer ju dessutom de där höstdagarna då det är typ lag på att sitta inne och läsa. Jodå, jag har minsann sett att ni börjat höstvurma redan, jag är inte riktigt där än, men ge det några dagar så..!

Småputtrigt, småirriterande, småtrevligt

Publicerad den av
3

Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg XXX½
larmaDet här är den fristående fortsättningen på Rosengädda, nästa!, som jag ju egentligen inte alls var så förtjust i. Men har man en soft spot för Hamberg så har man, och tydligen är jag också så beskaffad att jag har svårt att inte avsluta serier jag redan börjat på (Lex Läckberg & co). Larma, släcka… utspelar sig i den lilla byn Rosengädda, mest i stationshuset som Tessan försöker rusta upp med geten (!) Bella som sällskap. De andra karaktärerna från de tidigare boken befinner sig i den yttersta periferin, nämns endast i samband med några enstaka telefonsamtal. Lite dumt kan jag tycka, men samtidigt bra eftersom det ger utrymme åt den ensamma brandmannen Jonny och den dekadenta kosmopoliten Rafael. Jonny gillar man, med delfinfilmerna i 3D och känslan av otillräcklighet. Rafael däremot kommer man aldrig riktigt inpå livet, och överlag kan man väl inte direkt beskylla romankaraktärerna för att vara särskilt mångsidiga. Men, det rullar på, och även om väldigt mycket är förutsägbart och jag blir alldeles galen på Tessans inre monolog, så läser jag vidare. Och gillar för mysigheten och det småputtriga. Tycker fortfarande att Hamberg är hundra gånger bättre i Baddaren och ungdomsböckerna, men i brist på dem får jag väl läsa dessa då, irriteras och ändå gilla. samt bli hungrig! Som jag twittrade under läsningen så lagas det enormt mycket mat i Larma, släcka…! Nästan så att Kristina Sandbergs Maj hamnar i lä faktiskt.
Rec.ex från Piratförlaget.

Strategiska mått

Publicerad den av
8

IMG_3019

Den är här! 1,4 kg tung och sju centimeter tjock (och som ni vet tar jag inte till linjalen annat än i extrema fall). Lila är den också. Vilken då, vilken då? undrar ni som ännu inte förstått, och jag ger er denna bild. Sagan är all, kampen är slut. Vi hörs om 1120 sidor, förhoppningsvis redan den 2.9 då det är första recensionsdag.

IMG_3024

Redo

Publicerad den av
8

tvåvI dag har jag ordnat om lite i bokhyllan. Gallrat ut några böcker (det är en styggelse ja, men även ett måste när man köper och får så många böcker som jag), men främst ordnat om och effektiverat hyllanvändningen. Så nu är jag redo. Kom bokhöst, kom egocentriska efterlängtade män, jag är redo!

P.S. Nej, det är varken Mr Bokbabbel eller vårt hemmabibliotek på bilden. Tyvärr, får man väl säga (gällande hyllorna dårå. Mr B är bra som han är).

Den där om när Bokbabbel blev skrämd av en barn-/ungdomsbok

Publicerad den av
13

Flickan på tavlan av Rebecka Åhlund XXXX-
flickanpåtavlanElla går i sexan, sysslar med redskapsgymnastik och är ungefär så vanlig som man kan vara. Men så börjar det hända saker i hennes liv: hon träffar den nyinflyttade killen Dylan som kommer fram och pratar med henne ibland trots att han går i åttan. Och hennes föräldrar köper ett torp så att Ella blir ett av de där barnen som blir upplockade med bil på skolgården varje fredag för att kunna susa iväg ut mot landstället. Men det är något mystiskt med torpet, tavlor faller ner från väggarna och grannarna går stora lovar runt huset.

En bra bok detta, med en förvånansvärt fungerande mix av vanligt skolflicksliv och sedan händelserna i torpet. Fast jag undrar lite till vilken åldersklass boken riktigt riktar sig, huvudpersonen Ella är ju rätt så ung men samtidigt tycker hariga jag att torphistorien är rätt så skrämmande faktiskt, haha! Tänker också att det osar fristående fortsättning på den här boken, även om trådarna knyts ihop lite grann finns det fortfarande stoff att spinna vidare på.

Lågmält men enträget

Publicerad den av
15

The Buddha in the Attic av Julie Otsuka
buddhaJulie Otsuka berättar om hur japanska kvinnor på 20-talet åkte över havet som en slags postorderfruar åt japanska män som redan bosatt sig i U.S.A. Män som skickat bilder på sig själv där de framstår som betydligt snyggare, yngre och mer framgångsrika än de visar sig vara i verkligheten. Boken berättas kollektivt, vi som kom över havet, vi som fick slita och arbeta utan paus, vi som fick barn som blev amerikaniserade och främlingar både för oss och för sina amerikanska kamrater. Ett ovanligt grepp, det här med första person plural, men något som fungerar över förväntan. Alla dessa röster som vill bli hörda, det blir ett lågmält men enträget mässande, och tillsammans med upprepningarna blir det otroligt effektfullt. Och jag berörs, över de enskilda ödena och det kollektiva, och undrar varför jag, likt Enligt O, inte har känt till den här delen av världshistorien förut? Otsukas bok är nämligen fiktion, men baseras på verkliga berättelser. Det kom japanska kvinnor över havet, och de blev aldrig riktigt integrerade i det amerikanska samhället, och när Pearl Harbour blir ett faktum blev de deporterade (!) inom sitt eget hemland sedan tiotals år tillbaka. Otsukas kollektiva berättarröst manar till att lyssna.

”I was perfectly content, lost among the endless books”

Publicerad den av
8

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss XXXX-

So this is the difference between telling a story and being in one, he thought numbly, the fear.

The Name of the Wind är första delen i en trilogi där Kvothe, en magiker som av en eller annan anledning blivit berömd men sedanrothfussdragit sig tillbaka och jobbar som värdshusföreståndare, berättar sitt livs historia under tre dagar. Tre dagar, tre böcker, ni fattar. Det finns alltså en berättelse i flera lager här, och även om den om Kvothes liv först som en kringresande Enema Ruh och sedan som lärling vid Universitetet för magi (ja, magi möter aka-porr, men det är inte riktigt så underbart som man vill tro, rubrikens citat till trots) är den viktigare, är friktionen mellan de tre männen på värdshuset där Kvothe delar med sig av sin historia också intressant. Och så skriver Rothfuss så himla bra också, väver in de olika berättelselagren och myter och en kärlek till böcker och musik samtidigt som boken hela tiden har ett driv (på 722 sidor). Jag markerar en massa fina, träffsäkra eller roliga citat, ”meningar man hade skrivit av och hängt upp på väggen om man hade varit femton”, som Nina skriver. Trivs under läsningen helt enkelt. Ändå saknar jag den sista gnistan. Det här är mer välskrivet, mer litterärt än A Song of Ice and Fire, men själv är jag inte lika investerad och jag kan för mitt liv inte komma på varför. Kanske för att det främst kretsar kring en person, medan George R.R. Martin får en engagerad i en hel massa människoöden? För att det oftast är mer action i GRRM-böckerna, och mindre lutspelande? Jag vet som sagt inte, men så är det. Jag kommer troligen att läsa mer om Kvothe, för visst vill jag ju veta mer. Men jag ordnar inte om mitt liv eller läslistan för att göra plats för The Wise Man’s Fear. Den får komma när den kommer.

Min guru när det kommer till fantasygenren, Bokstävlarna, har (förstås) också läst.

Deckarblaj

Publicerad den av
4

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal XX½
alsterdalVad konstigt. Jag tyckte om I tystnaden begravd, en senare bok av Alsterdal jag läste i våras. Måhända spelade den exotiska Norrlandsmiljön in en aning, men deckarintrigen fungerade ändå så gott som till fullo. Plockade därför upp debuten Kvinnorna på stranden när den kom i finsk pocket och ba: Vad är det här? Tråkig, osannolik, missvisande baksidestext, vibbar av amerikansk b-thriller. Som något av en helt annan författare, må så vara att det här var debuten, men ändå!

Scenografen Ally i New York har inte hört ett pip av sin journalistman Patrick, så hon beger sig till Paris där han befann sig och researchade då hon senast hörde av honom för två veckor sedan. Många deckare är ju rätt osannolika (t.ex. antalet mord i en och samma stad, eller att en journalist eller annan icke-polis gång på gång blir involverad i mordhistorier). Jag är med andra ord ganska förlåtande när det kommer till en viss mån av osannolikhet. Men det här med att alla Ally frågar plö-hötsligt kommer ihåg en massa detaljer om Patrick och vad han höll på med, vem han skulle träffa? Att hon kommer fram till saker polisen inte fattat? Att de där övriga kvinnorna på stranden man läste några futtiga sidor om i början av boken plötsligt dyker upp igen och kommer med avgörande information? Nej vet ni vad, någon måtta får det vara!

A chance to still not read all those books…

Publicerad den av
13

holidaynotread

 

Nu, nu börjar den, äntligen! Två darrande timmar bort hägrar semestern, och jag tänkte tillbringa den ungefär som på bilden. Sommarstugeverandan, egna trädgården och kanske även ett båtdäck väntar, men allra först flygplansstolen för en semester-kick off till Barcelona! Tyvärr har jag en monstertent som väntar dagen efter semestern (the horror!), så näsan måste tyvärr peka nedåt mot helt andra sidor än på en drömsemester. Men en del fiktion ska definitivt klämmas in ändå, annars går jag ju under..!

Siffror är roliga när det gäller böcker

Publicerad den av
7

Vad jag gjorde när jag borde ha packat inför semestern: ett stapeldiagram över lästa böcker genom åren, inspirerad av Läsdagboken! Som verktyg använde jag Online ChartTool som var enkelt att använda även för en person som tycker siffror behövs endast på boksidor.

lässtatistik

Siffrorna är inte obekanta för er som kollat in mina årsstatistikinlägg, men det grafiska underlättar ju faktiskt. Kanske blir det en motsvarande men med månadsredovisning i december sen, den som lever får se!