Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal XX½
Vad konstigt. Jag tyckte om I tystnaden begravd, en senare bok av Alsterdal jag läste i våras. Måhända spelade den exotiska Norrlandsmiljön in en aning, men deckarintrigen fungerade ändå så gott som till fullo. Plockade därför upp debuten Kvinnorna på stranden när den kom i finsk pocket och ba: Vad är det här? Tråkig, osannolik, missvisande baksidestext, vibbar av amerikansk b-thriller. Som något av en helt annan författare, må så vara att det här var debuten, men ändå!

Scenografen Ally i New York har inte hört ett pip av sin journalistman Patrick, så hon beger sig till Paris där han befann sig och researchade då hon senast hörde av honom för två veckor sedan. Många deckare är ju rätt osannolika (t.ex. antalet mord i en och samma stad, eller att en journalist eller annan icke-polis gång på gång blir involverad i mordhistorier). Jag är med andra ord ganska förlåtande när det kommer till en viss mån av osannolikhet. Men det här med att alla Ally frågar plö-hötsligt kommer ihåg en massa detaljer om Patrick och vad han höll på med, vem han skulle träffa? Att hon kommer fram till saker polisen inte fattat? Att de där övriga kvinnorna på stranden man läste några futtiga sidor om i början av boken plötsligt dyker upp igen och kommer med avgörande information? Nej vet ni vad, någon måtta får det vara!