The Name of the Wind av Patrick Rothfuss XXXX-
So this is the difference between telling a story and being in one, he thought numbly, the fear.
The Name of the Wind är första delen i en trilogi där Kvothe, en magiker som av en eller annan anledning blivit berömd men sedan
dragit sig tillbaka och jobbar som värdshusföreståndare, berättar sitt livs historia under tre dagar. Tre dagar, tre böcker, ni fattar. Det finns alltså en berättelse i flera lager här, och även om den om Kvothes liv först som en kringresande Enema Ruh och sedan som lärling vid Universitetet för magi (ja, magi möter aka-porr, men det är inte riktigt så underbart som man vill tro, rubrikens citat till trots) är den viktigare, är friktionen mellan de tre männen på värdshuset där Kvothe delar med sig av sin historia också intressant. Och så skriver Rothfuss så himla bra också, väver in de olika berättelselagren och myter och en kärlek till böcker och musik samtidigt som boken hela tiden har ett driv (på 722 sidor). Jag markerar en massa fina, träffsäkra eller roliga citat, ”meningar man hade skrivit av och hängt upp på väggen om man hade varit femton”, som Nina skriver. Trivs under läsningen helt enkelt. Ändå saknar jag den sista gnistan. Det här är mer välskrivet, mer litterärt än A Song of Ice and Fire, men själv är jag inte lika investerad och jag kan för mitt liv inte komma på varför. Kanske för att det främst kretsar kring en person, medan George R.R. Martin får en engagerad i en hel massa människoöden? För att det oftast är mer action i GRRM-böckerna, och mindre lutspelande? Jag vet som sagt inte, men så är det. Jag kommer troligen att läsa mer om Kvothe, för visst vill jag ju veta mer. Men jag ordnar inte om mitt liv eller läslistan för att göra plats för The Wise Man’s Fear. Den får komma när den kommer.
Min guru när det kommer till fantasygenren, Bokstävlarna, har (förstås) också läst.
Bokbabbel 
Ah, The Name of the Wind. Den tyckte jag mycket om. Men visst är det en lite annan sorts fantasy är ASOIAF, man grottar inte ner sig riktigt lika mycket.
Vilket i sig är lite konstigt eftersom den är så välskriven, tänker att det om någonting skulle få en på kroken? Men kommer nog att fortsätta läsa
Åh, vad jag blir glad av att kallas ”guru när det gäller fantasygenren”! 😀
Jag gillar verkligen också Kvothe, men jag blev inte helt toksåld. Kanske var det lite för mycket lutspelande för oss båda …? 😉 Men jag har höga förväntningar på sista boken i trilogin, misstänker att den kommer att bli storslagen.
Klart du är min guru! När jag skrev den här recensionen kände jag ändå ett sug efter att läsa vidare, så råkade visst klicka ner tvåan till Kindlur, häpp! Men ja, mindre lutor bara, så ska det nog bli bra!
Tunnen fantasiaa melko huonosti, vaikka olenkin lukemistani yleensä pitänyt. Martinin sarjan viisi ensimmäistä kirjaa odottelee hyllyssä, mutten ole oikein innostunut sitä kokeilemaan. Tämä Rothfussin trilogia kuulostaa paljon kiinnostavammalta. Tosin kai se ykkösosa on Martinin sarjastakin luettava. Yleissivistyksen vuoksi.
Voin suositella molempia, vaikka en itsekään ole mikään fantasy-ekspertti!
Spännande att ni alla har helt fastnat för Martins böcker, jag kan verkligen inte ta mig igenom dem. Efter två ordentliga försök (efter 300 sidor och jag fortfarande inte är inne i historien ger jag upp) men Rothfuss böcker kan jag inte lägga från mig. Jag gick och väntade på den senaste med känslan av att julafton kom tidigt när jag äntligen fick den i min hand!
Intressant, jag förstår att Martins böcker kan vara lite tunga då de är så tjocka och har så många karaktärer. Men själv tycker jag att Rothfuss bok (har bara läst den första än så länge) är bra, men betydligt mer trögläst än Martin. Men så kan det vara, det är bara intressant när folk tycker olika!