The Buddha in the Attic av Julie Otsuka
Julie Otsuka berättar om hur japanska kvinnor på 20-talet åkte över havet som en slags postorderfruar åt japanska män som redan bosatt sig i U.S.A. Män som skickat bilder på sig själv där de framstår som betydligt snyggare, yngre och mer framgångsrika än de visar sig vara i verkligheten. Boken berättas kollektivt, vi som kom över havet, vi som fick slita och arbeta utan paus, vi som fick barn som blev amerikaniserade och främlingar både för oss och för sina amerikanska kamrater. Ett ovanligt grepp, det här med första person plural, men något som fungerar över förväntan. Alla dessa röster som vill bli hörda, det blir ett lågmält men enträget mässande, och tillsammans med upprepningarna blir det otroligt effektfullt. Och jag berörs, över de enskilda ödena och det kollektiva, och undrar varför jag, likt Enligt O, inte har känt till den här delen av världshistorien förut? Otsukas bok är nämligen fiktion, men baseras på verkliga berättelser. Det kom japanska kvinnor över havet, och de blev aldrig riktigt integrerade i det amerikanska samhället, och när Pearl Harbour blir ett faktum blev de deporterade (!) inom sitt eget hemland sedan tiotals år tillbaka. Otsukas kollektiva berättarröst manar till att lyssna.
Bokbabbel
"Fanatisk och fantastisk"
Bokbabbel 
Tämähän vaikuttaa mielenkiintoiselta. Minäkään en tiennyt, että tällaista on tapahtunut. Täytyy laittaa kirjan nimi muistiin.
Todella hyvä ja kiinnostava, suosittelen lämpimästi!
mkt intressant. noterar. utkom inte en annan roman i detta ämne förra året? ‘De kom över havet’, el. likn titel.
Det är samma bok!
Tack Gullan, det är samma bok ja! Och en riktig pärla, tunn men lämnar spår!
Jag var helt såld på den här!!!
Ja, fler borde läsa den! Glad att jag förstod att plocka den ur hyllan på jobbet!
Jag har hört om den här boken tidigare och tyckte redan då att den här måste jag läsa!
Det måste du!
så praktiskt att det är samma bok : ) tack
Blir så nyfiken. Om jag inte hade köpstopp på böcker (akut hyllbrist!) skulle jag försöka få tag på den där direkt. Kul att det verkar funka att berättelsen är i vi-form, det är ju som du säger ett annorlunda grepp. På rak arm kommer jag bara på Then We Came to the End av Joshua Ferris (om ett kontor på ett konkurshotat företag), som också använder det och som jag kommer ihåg det gav det hela romanen en väldigt speciell stämning.
Finns inte på biblioteket då? Kanske du kan göra ett inköpsförslag? Kul att du mindes en annan bok med samma grepp, det måste nog vara väldigt ovanligt! Samt kräva en skicklig författare för att få det att lyckas
Precis, det måste nog till en del för att det ska funka och kännas naturligt i en hel roman. Kanske vanligare i noveller?
Det lokala biblioteket är tyvärr franskspråkigt, så jag får ge mig till tåls ett slag tror jag…
Aha, franska bibliotek är kanske inte lika ivriga på att ta in den kanske 😀
Den här boken är iofs rätt tunn, ca 200 sidor, hade kanske varit en annan sak om den varit 400 sidor lång. Men ändå, en roman är den definitivt, inte en novell
Pingback: Otsuka fortsätter att imponera | Bokbabbel