Lågmält men enträget

The Buddha in the Attic av Julie Otsuka
buddhaJulie Otsuka berättar om hur japanska kvinnor på 20-talet åkte över havet som en slags postorderfruar åt japanska män som redan bosatt sig i U.S.A. Män som skickat bilder på sig själv där de framstår som betydligt snyggare, yngre och mer framgångsrika än de visar sig vara i verkligheten. Boken berättas kollektivt, vi som kom över havet, vi som fick slita och arbeta utan paus, vi som fick barn som blev amerikaniserade och främlingar både för oss och för sina amerikanska kamrater. Ett ovanligt grepp, det här med första person plural, men något som fungerar över förväntan. Alla dessa röster som vill bli hörda, det blir ett lågmält men enträget mässande, och tillsammans med upprepningarna blir det otroligt effektfullt. Och jag berörs, över de enskilda ödena och det kollektiva, och undrar varför jag, likt Enligt O, inte har känt till den här delen av världshistorien förut? Otsukas bok är nämligen fiktion, men baseras på verkliga berättelser. Det kom japanska kvinnor över havet, och de blev aldrig riktigt integrerade i det amerikanska samhället, och när Pearl Harbour blir ett faktum blev de deporterade (!) inom sitt eget hemland sedan tiotals år tillbaka. Otsukas kollektiva berättarröst manar till att lyssna.

Annonser

15 thoughts on “Lågmält men enträget

  1. Blir så nyfiken. Om jag inte hade köpstopp på böcker (akut hyllbrist!) skulle jag försöka få tag på den där direkt. Kul att det verkar funka att berättelsen är i vi-form, det är ju som du säger ett annorlunda grepp. På rak arm kommer jag bara på Then We Came to the End av Joshua Ferris (om ett kontor på ett konkurshotat företag), som också använder det och som jag kommer ihåg det gav det hela romanen en väldigt speciell stämning.

    • Finns inte på biblioteket då? Kanske du kan göra ett inköpsförslag? Kul att du mindes en annan bok med samma grepp, det måste nog vara väldigt ovanligt! Samt kräva en skicklig författare för att få det att lyckas

      • Precis, det måste nog till en del för att det ska funka och kännas naturligt i en hel roman. Kanske vanligare i noveller?

        Det lokala biblioteket är tyvärr franskspråkigt, så jag får ge mig till tåls ett slag tror jag…

        • Aha, franska bibliotek är kanske inte lika ivriga på att ta in den kanske 😀

          Den här boken är iofs rätt tunn, ca 200 sidor, hade kanske varit en annan sak om den varit 400 sidor lång. Men ändå, en roman är den definitivt, inte en novell

  2. Ping: Otsuka fortsätter att imponera | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s