Larma, släcka, rädda i Rosengädda av Emma Hamberg XXX½
Det här är den fristående fortsättningen på Rosengädda, nästa!, som jag ju egentligen inte alls var så förtjust i. Men har man en soft spot för Hamberg så har man, och tydligen är jag också så beskaffad att jag har svårt att inte avsluta serier jag redan börjat på (Lex Läckberg & co). Larma, släcka… utspelar sig i den lilla byn Rosengädda, mest i stationshuset som Tessan försöker rusta upp med geten (!) Bella som sällskap. De andra karaktärerna från de tidigare boken befinner sig i den yttersta periferin, nämns endast i samband med några enstaka telefonsamtal. Lite dumt kan jag tycka, men samtidigt bra eftersom det ger utrymme åt den ensamma brandmannen Jonny och den dekadenta kosmopoliten Rafael. Jonny gillar man, med delfinfilmerna i 3D och känslan av otillräcklighet. Rafael däremot kommer man aldrig riktigt inpå livet, och överlag kan man väl inte direkt beskylla romankaraktärerna för att vara särskilt mångsidiga. Men, det rullar på, och även om väldigt mycket är förutsägbart och jag blir alldeles galen på Tessans inre monolog, så läser jag vidare. Och gillar för mysigheten och det småputtriga. Tycker fortfarande att Hamberg är hundra gånger bättre i Baddaren och ungdomsböckerna, men i brist på dem får jag väl läsa dessa då, irriteras och ändå gilla. samt bli hungrig! Som jag twittrade under läsningen så lagas det enormt mycket mat i Larma, släcka…! Nästan så att Kristina Sandbergs Maj hamnar i lä faktiskt.
Rec.ex från Piratförlaget.