Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten XXX½
Det här är den sista av fem fristående loggböcker, inget Finistère längre, utan en bostadsrätt tre trappor upp utan hiss i Stockholm. Och visst känns hon väldigt politisk i den här boken, Bodils litterära alter ego? Eller är det bara för att hon rör sig i nutid, och i en miljö som förvisso inte är min egen men i alla fall mig väldigt bekant från både resor och sociala media? Bekanta nyheter, tankegångar, skandaler. Inga till synes småmysiga berättelser om excentriska grannar här inte. Jag menar inte att det är dåligt, att det är Malmsten bakom pennan/datorn märker man nog, inte minst i fina formuleringar som ”hon som inte bor” om den hemlösa kvinnan i Malmstens kvarter, men jag tycker helt enkelt att hon känns lite annorlunda i den här boken. Och kanske är det så ett avslut ska kännas?
Rec.ex. från Modernista.