Äntligen har Gardell berättat

Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell XXXX-
20130725-122527.jpgSå kom den då, den avslutande delen i Jonas Gardells trilogi om utbrytandet av aids-epidemin i Sverige på 1980-talet. Om Benjamin och Rasmus och Paul och de andra. En bok att ställa bredvid de andra två i bokhyllan, efter att ha prackat dem på alla och envar. Du har väl läst?

Jag såg tv-serien (mycket bra den också) när jag läst den första boken. Då var jag rädd för att filmatiseringen skulle ”förstöra” min läsning av de senare böckerna, men då jag läste den andra boken kändes den mest som en fördjupning av tv-serien, för det är ju klart att allt inte ryms med. Nu, med Döden, hade jag dock sett nästan allt, alla scener, och kanske är det därför en scen från början av romanen – som inte finns med i tv-serien – klänger sig starkast fast efter att jag har slagit igen pärmarna. Ni som läst vet antagligen vilken jag tänker på, den där Rasmus moster har dukat bordet med engångskärl. Utifall att. Om den där aidsen kanske ändå smittar via porslin och bestick. Och jag tycker det där svider till liksom extra. Av all förfärlig behandling (och icke-behandling!) de rädda, utstötta, döende homosexuella fick stå ut med, är det så outsägligt sorgligt när den där rädslan och oförståndet finns på så nära håll. Att familjen säger sig ha accepterat, behandlar Rasmus och Benjamin som vem som helst – men sedan ändå inte. Precis som efter Rasmus död förstås.

Det finns en del svagheter med Döden. Att det känns som om den har många slutscener, och att den blir onödigt repetitivt med det där Mitt enda liv-mantrat (som förvisso är en fin poäng, men inte trettio gånger efter varandra). Och kanske är det inte rättvist mot andra böcker, men man förlåter lätt de här svagheterna. Eftersom Döden, hela Torka aldrig tårar-trilogin, står över de där ”petitesserna”. Det har länge funnits en viktig historia att berätta, och Jonas Gardell har äntligen gjort det.
Rec.ex. från Norstedts.

Se också 1. Kärleken och 2. Sjukdomen.

Annonser

14 thoughts on “Äntligen har Gardell berättat

  1. Vi har ju kommenterat med varandra både hos mig på Fiktiviteter och hos Dark places så det tänker jag inte upprepa här men jag måste få säga att jag faktiskt önskar att jag väntat med tv-serien tills nu efter att jag läst allt. Jag håller absolut med om att böckerna fördjupar och kompletterar serien på ett fint sätt men jag hade kunnat leva utan att känna igen så många scener rakt av.

    Jag håller med om den där scenen i köket hos mostern, där gör det verkligen ont på riktigt! Det där avståndstagandet från dem som faktiskt egentligen älskar och bryr sig, när inte ens de kan se bortom sjukdomen.. Det är riktigt förfärligt.

    • Ja, diskussionen går het överallt, och det är ju fint, tänkte att det lätt kan bli lite övermättnad när ALLA skriver om boken i dag! Men jo, jag kollade på tv-serien (förstås!), men visst hade jag gärna sett dem först i efterhand, det tänkte jag redan då men kunde såklart inte hålla mig.

  2. För mig förstörde TV-serien lite, eftersom jag redan visste vad som skulle hända. Så himla dumt av SVT att visa serien innan böckerna kommit ut!

  3. Ping: Vem är du? Jag är Döden. | Books on my mind

    • Mm, kan förstå hur du tänker men håller inte med 🙂 Speciellt som Helena (Dark Places) skrev att hans nästa föreställning ska heta så, då började det kännas som smygreklam (se diskussionen i hennes kommentarsfält)…

  4. OJ, vad jag ser fram emot Döden! Men jag har flera gånger tänkt på det där med upprepningarna, jag tycker det alltid finns något mantra av något slag i Gardells böcker. Ofta är hör det så naturligt till hans ganska högtravande stil, men bl a Sjukdomen insåg jag att jag störde mig på dem lite, vet inte, tycker de kändes som trött utfyllnad på flera ställen. Men det kan också ha att göra med att jag också får allt svårare för Gardell som person, trots att jag VERKLIGEN uppskattar det han gjort i o m Torka aldrig…-serien, belyst ett tragiskt stycke närhistoria.

    • Ja, det har nu skrivits en hel del om att det finns gardellska både styrkor och svagheter i den här/de här romanerna. Enligt min åsikt blev de just lite utfyllnad (och smygreklam) i slutet, men ser man med blidare ögon på det fungerar det som ett sövande hypnotiskt mantra. Du får avgöra själv!

  5. Ping: Slutet, rädslan, döden. | Eli läser och skriver

  6. Ping: Slutet på Torka aldrig tårar utan handskartrilogin. | Cinnamon Books

  7. Ping: Böcker i bersån: Sjukdom | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s