Divergent av Veronica Roth XXX½
Först kände jag mig lite skeptisk. Hur många gånger har jag inte läst en dystopi där en cirka sextonåring ställs inför ett avgörande livsval vad gäller boningsort/yrke/kärlek? Svar: legio. Then again, here we go again, för tydligen är det ett koncept som fungerar och tydligen tycker jag om att läsa om det.
Divergent-trilogin beskrivs av typ alla som ”som Hungerspelen, fast inte riktigt lika bra”. Jovisst, men det är nog säkert bara för att Hungerspelen är den mest kända av alla YA-dystopier. Folket i denna framtida värld delas upp i fem factions (oklart hur allt detta översätts då jag läste på engelska?) enligt hur de tror att man uppnår världsfred (typ). Genom att vara extremt ärlig, genom underdånighet, genom bokkunskap, genom mod etc. Lite Hogwarts elevhemsaktigt faktiskt, förutom att det här är ett val ungdomarna fattar själva. Och sedan ska de skolas in i sin factions sätt att leva, för att sedan upptas som fullvärdig medlem i communityn. Huvudpersonen Tris genomgår lämplighetstestet som alla andra, men där framkommer det att hon egentligen är divergent, d.v.s inte riktigt passar in i någon faction. Det här kan dock vara farligt för henne, så hon väljer en vanlig faction och gör allt för att passa in. Plus då lite kärlekshistoria och politiska intriger som får mig att undra hur de kommande två delarna ska arta sig.
Jag gillar, men jag älskar inte. Det är spännande, det är driv, men det blir onödigt stereotypt ibland. Tris som är liten och späd och grå men ändå oväntat stark på vissa grejer. Och både hennes ”kolleger” i faction-inskolningen, samt framför allt inskolningens dragare är ju helt platta, oftast rätt så genomsnälla eller genomelaka. Lite mer nyanser tack!
Fortsättningen, Insurgent, har precis utkommit på svenska och har recenserats här och var i bloggsofären. Och själv har jag fått låna boken på engelska, så även här lär det ploppa upp en recension av fortsättningen vad det lider. För det är ju oftast lite så med de här evinnerliga trilogierna/serierna att man fastnar och måste läsa vidare…
Precis så känner jag för Divergent (och Insurgent som jag läser nu), jag gillar men älskar inte. För det mesta är det bra underhållning, ibland irriterande men rakt igenom spännande. Ibland behövs det där drivet i böcker som gör att en slipper anstränga sig utan bara kan åka med…
Ja, så är det nog med de här böckerna. Kan däremot rekommendera ”Wool” som kändes betydligt djupare – och inte bara för att den utspelar sig i en enorm silo som är nedgrävd i marken, hehe
En enorm silo nedgrävd i marken låter ju oerhört kul, verkligen… 😉 Skämt å sidor så har jag faktiskt spontantköpt ”Wool” utan att egentligen ha koll på den, låter väldigt lovande att du gillade!
Hehe, måste nog jobba lite på säljargumentet där ja 😛 Recension kommer, nästa vecka troligen!
Pingback: Insurgent – Fiktiviteter