Månadsarkiv: september 2013

Så var min femte bokmässa

Publicerad den av
9

Liten (?) mäss-sammanfattning alltså, häng gärna på och modifiera listan enligt egna behov!

Årets seminarium: Gick på 14 seminarier och ytterligare kanske fem monter-/scenprogram. Det låter kanske inte som så många – pratade med min gamla modersmålslärare på lördag eftermiddag och då hade hon gått på 28 seminarier! – men eftersom jag gick på de flesta semina på fredag och lördag så blev det väldigt intensivt. Folk frågade om kvällarna vad som varit bäst hittills och det stod liksom alldeles still i huvudet när jag försökte skilja det ena seminariet från det andra. Inget illa om seminarierna då, det var bara min mäsströtta hjärna som var seg. Men ja, vad ska man säga? Caitlin Moran lyste nog som en stjärna även om jag bara var på 20 minuters-seminariet.
Årets pryl: Bokbitens magiska och portabla Belkin-strömkälla som räddade åtminstone min och The Book Ponds iPhone när eluttag inte fanns att tillgå.
Årets fynd: Muminböckerna kostade visst 60 kronor i Alfabetas monter, men det glömde jag bort. Synd, hade gärna köpt Sent i november, skulle gärna vilja ha hela serien så småningom.
Årets kändis: Många spaningar så väl i mässvimlet som på Park, men inget mindblowing kanske. Säger i stället att det var himla roligt att Johanna Lindbäck blev utsedd till läsambassadör och på så vis förhoppningsvis blir lite av en rikskändis.
Årets citat: Många många, både roliga om hur en våtservett i nacken är graden av piffning inför bloggmiddagen, intressanta om skrivande och kärleksfulla om böcker/läsning: Books are the only thing that’s a two-way magic (Caitlin Moran).
Årets räkmacka: Det blev en i år också, ackompanjerad av bok- och bloggprat med Bokbiten och Johanna Ö.
Årets miss: Citerar mig själv från förra året: Missade ju minst hälften av alla seminarier jag hade velat gå på på grund av schemakrockar. Men det är ju inget man kan göra åt, tror jag valde ”rätt” seminarium de flesta gånger, så det är lugnt.
Årets mest irriterande: Den långsamma betjäningen i fikakön på lördagen. Och vissa moderatorer som försöker stjäla showen och prata mer än författaren de intervjuar.
Årets oartiga: Dött lopp mellan kvinnan som högljutt kommenterade ett seminarium medan seminariet pågick, som någon slags regissörs-ljudspår i en film. Fy! Alternativt kvinnan som tog av sina skor och luftade sina svettiga fötter i en seminariesal (lade rentav upp dem på sätet framför sig). Inte okej!
Årets roligaste: ”Diskussionen” om läppmoj/läppfett på Park på lördag. Skrattade så att jag inte kunde andas och så att det kändes i magen efteråt. Härligt!
Årets överraskning: Att jag inte köpte något i English Bookshop-montern! Hur gick det riktigt till?
Årets outfit: Inget särskilt överraskande i år. Katarina Janouch och Martina Haag bytte klänning varannan timme, Mattias Boström var stilig i sina västar och flugor och vi andra var klädda i svart eller prickigt.
Årets läsning: Lite i flyget på väg till Göteborg, mycket på väg tillbaka (mm, Shift!). Däremellan noll lästa boksidor, främst bara Twitterflödet faktiskt.
Årets signering: Christin Ljungqvist, Ester Roxberg, Jessica Johansson och Mattias Boström signerade sina/mina böcker, Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck var snälla nog att kludda på ett papper jag ska sticka in Sluta ses.
Årets tygpåse: Ingen egen, men den Bokmania fick (längst ner i inlägget) är kul även om jag inte håller med helt.
Årets så-här-kommer-jag-att-minnas-bokmässan-2013: Jag träffade Vixx!

Den slutgiltiga mässhögen

Publicerad den av
4

I dag försöker jag smälta alla intryck från bokmässan, verkligen tänka igenom mässan dag för dag för att minnas alla jag träffade, alla författare jag lyssnade till, alla tankar och reflektioner som väcktes. Ska försöka plita ner lite hållpunkter i enkätform senare tänkte jag, men tills dess får ni nöja er med en bokhögsbild – och det är ju inte så pjåkigt. Fyra inköp, två bytta, ett rec.ex. Majoriteten av böckerna är dessutom signerade, finfint.

20130930-112259.jpg

Och som om det inte vore nog med böcker hade Systrar & bröder dykt upp i postlådan och Snögloben plus Kroppspanik på biblioteket medan jag var borta. Nu letar jag bara efter en webbshop som säljer lästid så blir allt riktigt prima!

Historisk händelse

Publicerad den av
12

Det här inlägget är helt obegripligt för den som inte känner till historien, men i dag har jag faktiskt träffat Vixxtoria (som förhoppningsvis kommer att återuppta sitt bloggande vad det lider). Ett ”episkt #boblmaf-ögonblick” skrev Calliope på Twitter, även om The Book Pond var den enda som bevittnade den ömma scenen IRL. Möjligen kommer det att skrivas in i bokmässans historik vad det lider?

Min debuterande namne

Publicerad den av
2

20130928-010332.jpg

Min namne och bokbloggarkollega sedan way back, Jessica ”Ord och inga visor” Johansson, poserade så fint bredvid sin vrålsnygga debutroman i X Publishings monter igår. Hon har twittrat lite om hur hon hunnit läsa under bokmässan (!!), förstår inte hur hon gör det!
Missa inte seminariet med henne och Ester Roxberg kl.13 i dag! #boblmaf sluter såklart upp.

SvB!

Publicerad den av
Svara

20130928-010051.jpg

Nu är det förvisso lite för sent för de tipsen, men jag tycker ni kan gå förbi Svensk Bokhandels monter och haffa det senaste numret (gratis!) för att läsa vad jag alltid packar med till bokmässan!

Shoppingskörden (hittills)

Publicerad den av
8

20130928-004954.jpg

Det var värst vad det har blivit dåligt bloggat här då! Under mässan är jag som aktivast på Twitter och Instagram, men lite mer samlade (?) tankar kommer ju upp här förr eller senare såklart. Vi börjar med en bokhög va, det känns ju tryggt och bra. Här är skörden efter halva mässan, i dag ska jag dock fika och byta böcker med Dark Places (pepp!) och English Bookshop har som synes inte plundrats än. Så vi får väl återkomma!

Mera Caitlin

Publicerad den av
1

20130927-163615.jpg

Jepp jepp, alldeles nyss stod jag en halvmeter från Caitlin Moran! Spontana intryck från 20 minutersseminariet: Åh! Vilken rolig kvinna! Vilken scennärvaro! Och att det här måste vara ett av ytterst få seminarier jag varit på där publiken är så trollbunden att ingen sitter och surfar/bläddrar i mässprogrammet. Det skulle vara Jonas Gardell-semit förra året då.

Nu vill jag egentligen inte tipsa er om att gå på hennes långa semi imorgon eftersom det krockar med seminariet Dark Places modererar, men… Välj själv, jag är glad att jag inte behöver fatta det beslutet!

”Det blir mörkt hur jag än försöker skriva”

Publicerad den av
6

Hej bloggen! Efter en lite förvirrad förmiddag har jag fått lite struktur på bokmässandet, lagom till att monterminglen ska kicka igång..! Särskilt många seminarier har det inte blivit, men jag har lyssnat till Horunge-podcasten, på Malin Kivelä på Finlandsscenen och nu, i skrivande stund, på Christin Ljungqvist. Hittills har jag heller inte shoppat något, men jag har på känn att Fågelbarn (signerad?) får följa med mig ner till minglen. ”Jag dras till svärta”, säger Ljungqvist, och det får mig att dras till hennes böcker!

Vad gör ni? Är ni på mässan? Är ni hemma och är avundsjuka eller lättade över att vara det?

Enkät pre-mässa

Publicerad den av
4

20130925-180619.jpg

Yay, bokmässa imorgon! Och yay en enkät från Calliope att underhålla sig med i väntan på flyget.

Vad läser du på, eller på väg till mässan?
Shift av Hugh Howey, som jag älskar! Men får inte köpa trean i något annat format än de två första snygga pocketarna, så måste hålla mig i skinnet om jag råkar få syn på den!
Vilken monter besöker du alltid på mässan?
English Bookshop, Pirat och den finlandssvenska monter. MED FLERA!
Mest oväntat på årets mässa?
Det vet vi väl först efteråt? Än så länge är det nog Calliopes omålade naglar faktiskt.
Vilka seminarier ser du mest fram emot?
Blir spännande att höra både Dark Places och Ord och inga visor i farten på lördag t.ex.! Och Knausgård sörjer jag ju förstås, sniff!
Vad ska du göra på mässan?
Mingla! Klappa på böcker, krama bokbloggare och vänner, dricka vin och sova alldeles för lite. Inspireras!

Att försöka vila i det flackande

Publicerad den av
5

Annanstans av Malin Kivelä XXX½
annanstansMalin Kivelä, mitt ständiga tips när det gäller finlandssvensk litteratur, fina Du eller aldrig. Den här gången har hon skrivit en roman med en liknande titel och kanske lite mera intrig? Samtidigt är intrigen undflyende, likt mamman Lida som ständigt vill ut och resa, tar med sig dottern Nina som simulerar kissnödighet för att kunna ringa mormodern och be henne meddela skolan att Nina återigen är förkyld och återigen blir borta några dagar.

Kittlar mig, att bli kittlad av någon är att i det ögonblicket vara den mest utvalda.

Samtidigt är det också mormodern Vailets berättelse, och berättelsen om Vailets moster Helga som emigrerat till Amerika och sedan kommer hem igen, hastigt och lustigt. Ja faktiskt är det en hel del kvinnor som vandrar in och ut ur den här romanen, nästan inga män över huvudtaget.

Och det här är Vailet, säger Helga, tydligt och med stor värme. Som om hon tänkt på mig, hade tankar om mig. Kanske hade berättat om mig, för någon.
Som en skatt begraver jag tonfallet i mitt minne.

Jag tycker om språket, visst andas det lite Monika Fagerholm med sina uppluckrade meningar och precisa beskrivningar? Det här är en bok man bör läsa långsamt för att inte vindla bort sig i de aningen för splittrande hoppen mellan karaktärer och tid. Samtidigt är det fint att än en gång få vila i Kiveläs språk.
Rec.ex. från Schildts & Söderströms.

Mitt hjärta klappar inte för den här boken

Publicerad den av
8

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk XXX-
änklapparMen. Men. Det här är ju kvinnan som skrev så oerhört bra om Anna och Mats och deras uppslitande äktenskap och skilsmässa. Målade fram karaktärer man förstod, irriterade sig på och kände för. Svidande dialoger, träffsäkra scener. Ja ni hör nu, förväntningarna på den här nya romanen var höga. Och tyvärr infriades de nog inte.

Kanske försöker hon axla för mycket den här gången, von Zweigbergk? I stället för att låta romanen vila på två människor axlar blandar hon nu i stället in tre systrar och lite grann deras mamma också. Systrar vars äktenskap havererar, företag står på ruinens brant, hälsa sviker. Vars barn inte heller mår bra, och så bubblar dessutom gamla svek och oförrätter upp till ytan. Det blir alldeles för mycket helt enkelt, och speciellt då för von Zweigbergk som varit så stark i det lilla. Nu flängs scenerna förbi i stället, för man ska vidare till nästa kris. För att använda ett slitet och dessutom mycket underligt uttryck: synd på så rara ärter!
Rec.ex. från Norstedts.

Låt inte titeln lura er, det här är spännande

Publicerad den av
4

Heartbroken av Lisa Unger XXXX-
heartbrokenÅh Unger, we meet again! Fortfarande håller jag hennes serieböcker Fragile och Darkness, My Old Friend som lite bättre än stand alone-böckerna (det här är min andra, Die For You var den första). I Heartbroken får jag nästan lite Carol Goodman-vibbar, den är inte lika litterär men the setting med de kvinnorna som försöker fly någon inre eller yttre trauma och väljer att fly till någon delvis avskild men andlöst vacker plats, visst andas det lite Goodman? Dessutom spelar skrivande och gamla dagböcker en viss roll i Heartbroken, mer Goodman-vibbar alltså.

Jag gillar! Att så gott som alla karaktärer får komma till tals och växa och så miljöskildringen av den vindpinade klippiga ön i Adirondacks förstås – just miljöskildringar verkar vara Ungers absolut starkaste sida. Att största delen av boken utspelar sig på Heart  Island, den klippiga svårtillgängliga ön, höjer spänningen med flera snäpp, själv har jag nämligen ett hat-kärlekförhållande till just låsta rummet-skildringar. De är i bästa fall oerhört intressanta och spännande, men det blir liksom på gränsen till outhärdligt, vetskapen om att det inte finns någonstans att fly, att det onda finns alldeles utanför – eller kanske rentav innanför? Lägg sedan till ett svagt övernaturligt lager på alltihop och du har en bok som passar utmärkt till ruggiga höstkvällar – beroende på hur modig du är förstås.

Allt är inte guld som glimmar

Publicerad den av
8

The Other Typist av Suzanne Rindell XXX½
typist1920-tal och förbudstiden i New York. Rose är den gråa musen som jobbar som maskinskriverska på en polisstation, och vars liv som föräldralös varit ytterst händelselöst fram tills den dagen den mörkhåriga Odalie sveper in på polisstationen och fullkomligt trollbinder Rose. Plikttrogna Rose får plötsligt smaka på spänning och glamour då hon blir Odalies nya bästis och de tillsammans upptäcker lönnkrogar och glamourösa fester. Roses förtjusning gränsar till förälskelse, och det ger berättelsen både en extra glans men också ett visst irritationsmoment. För jag står inte ut med de här manipulativa kvinnorna och de svaga kvinnorna som låter sig luras, kanske anar att allt inte står rätt till men inte säger något. Varför (re)agerar inte Rose? Ok, hon är förvisso ekonomiskt beroende av och betuttad i Odalie, men jag irriterar mig ändå på mesigheten, för mig blir den nästan otrovärdig. En intressant gnista får romanen dock av de små tecknen på att Rose nog inte är en helt pålitlig berättare heller…

En bra bok, jag gillar och kan tänka mig att många andra skulle älska. Smart skriven, ”exotiska” miljöer, ett måste för alla som gillat The Great Gatsby, eller Amor Towles Rules of Civility som var så i ropet förra sommaren.

Om att välja diskhon framom diskursen

Publicerad den av
Svara

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård XXXX-
IMG_3016”Är det diskhon eller diskursen?” frågar Jessika Gedin i säsongens första avsnitt av Babel angående styrkan i Knausgårds skrivande. Diskhon, svarar läscirkeln unisont. Ett stycke Bokbabbel hojtar instämmande från hemmasoffan. För visst må Hitler-essän ha sina intressanta poänger (speciellt efter den alldeles förfärligt tråkiga analysen av en Celan-dikt som föregick den), gillar t.ex. hur Knausgård diskuterar hur historieskrivare med facit på hand försöker leta fram tecken på ondska redan i en ung Hitler och att historieskrivningen på så vis blir falsk. Ändå kan man inte sticka under stol med att fyrahundra sidor essä mitt i en 1 120 sidor tjock bok helt enkelt blir för mastigt. Det känns ju absurt och hemskt att skriva att man längtar vidare i boken, till skildringen av hustrun Lindas psykiska sjukdom, men det gör man/jag. För det visste vi ju sedan tidigare, vi som läst alla 3 736 sidorna (Jessika Gedin hade räknat), att det är beskrivningen av det vardagliga och lilla som Knausgård är stark, där det ofta växer till något mer allmänmänskligt. Jag gillar hur han associerar fritt mitt i skildringarna av dagishämtningar, det fungerar bättre än de något styltiga dialogerna framför allt i början av boken. Tidsmässigt ska den första delen i romansviten utkomma precis då, och Knausgård pendlar mellan stöddighet och avgrundsdjup nervositet. Släkten ställer till med problem, hotar med stämning, och det rings evinnerliga samtal till förlag och stöttande vänner. Senare skriver Knausgård att all den hets och uppståndelse de första romanerna väckte påverkade de senare delarna, att han censurerade sig själv både då han skrev och senare redigerade/censurerade. Ändå blir de sista hundratals sidorna som handlar om frun Linda och hennes bipolära sjukdom väldigt intima och berörande. Kanske kan Knausgårds beskrivning bidra till att avstigmatisera psykiska sjukdomar som är som vilken fysisk sjukdom som helst? Samtidigt skrämmande att läsa hur Linda blir så förändrad och Karl Ove bara biter ihop och härdar ut. Hur han har en deadline som får flyga all världens väg när Lindas blick blir avgrundsdjup och oseende. Och sedan skrämmande på ett annat sätt när hon blir manisk och inte sover.

Det må vara en roman, men det är också ett liv. Man kan fråga sig varför en under en femtioårig man behöver skriva nästan 4 000 sidor om sitt eget liv. Om uppståndelsen, besvikna släktingar och uthängandet av privatlivet var värt det. Om varför vi läsare egentligen står så andäktiga inför Min kamp-eposet. Faktum kvarstår ändå att vi gör det, står andäktiga. Det finns sämre delar, det finns frågor och funderingar. Men det finns också känslan av, när jag ställer in den sjätte boken bredvid de andra i hyllan, att det utan tvekan var värt att läsa. Alla 3 736 sidor.
Rec.ex från Norstedts.

Tidigare om samma bok: De strategiska måtten, 1/10 och Halvvägs.

#mässdress inför #bokmassan, Bokbabbel har tipsen!

Publicerad den av
9

Bokmässa nästa vecka, och redan ett tag har det surrats om #mässdress och frissabesök på Twitter. Viktiga grejer det här med outfits alltså, för dessa fyra dagar om året förvandlas bokbloggare och förlagsfolk plötsligt till fashionistor. Om fantasin tryter vad gäller plundrandet av den egna garderoben inför ”modeveckan” kommer här några tips.

För kroppen:lotrklänning

Den här klänningen med en karta över Lord of the Rings-landskapet sticker du ut i, och inte bara för att den är vit medan alla andra är klädda i svart..!

För fötterna:lilleprinsenskor

Ok, de är säkert inte jättebekväma att tillbringa tio timmar på mässgolvet och efterföljande sex timmar på Park med. Men all uppmärksamhet de genererar kommer kanske att vara värt alla blåsor och avdomnade tår?

För naglarna:hpnaglar

Ni minns väl The Book Ponds nagellacksinlägg från förra året? Just det, här läggs det minsann fokus ner på minsta detalj! Coolast i stan – eller åtminstone på Svenska Mässan – blir du med de här Harry Potter-dekorationerna.

För babyn:gryffindorable

Bokbloggare kan ha svårt att hålla sig borta från bokmässan även med en liten bebis på armen – och vad är väl bättre än det, den lilla ska gärna fostras till bokkärlek så tidigt som möjligt, och i #boblmaf finns det alltid någon som kan passa vagnen om du behöver smita på toa. Passa dock gärna på att klä även din bebis i något boknördigt, förslagsvis den här bodyn med såväl nördreferens som ordskämt. Extraordinary!
Även Bokomaten tipsar om hur du klär din boknördsbebis, och händelsevis har även den outfiten Harry Potter-tema..!

Själv kommer jag fantasilöst nog köra min gamla klassiker, mässblusen med världens bästa text. Och seminariekortsbanden piffar ju upp de mest enfärgade outfits förstås.

Nya vindar för Siri

Publicerad den av
5

Mannen utan hjärta av Camilla Grebe & Åsa Träff XXXX-
mannenutanhjärtaGrebe & Träff har bytt förlag och deras hjältinna, psykologen Siri Bergman har bytt jobb. Ett klokt beslut ur seriens synvinkel tror jag, nu då hon jobbar inom polisens gärningsmannaprofilgrupp är det mer motiverat att hon alltid blir inblandad i en massa mordfall (sidospår: vad hände förresten med Veronica von Schencks lovande serie om gärningsmannaprofileraren Althea Molin? Hade gärna sett att den serien fortsatt!). Direkt då Siri börjar på jobbet får de jobba med fallet där en antikhandlare hittats mördad i sitt hem, med hjärtat utskuret och placerat i en silverskål. Vad innebär det, förutom att det måste vara personligt?

Det är rätt blåsigt på den personliga fronten för Siri också. Eller, det är det väl alltid, men nu mer än vanligt. Efter händelserna i den förra boken har hon brutit med en för henne viktig person, och tydligen börjar hon se skavanker i sin sambo också. Brottet tar dock upp merparten av boken, så jag tänker att vi säkert får läsa mer om hur det går för Siri & co längre fram. Och tur är väl det, för även om det här inte är den bästa boken i serien, trivs jag alltid utomordentligt i Siris sällskap.
Rec.ex. från Damm förlag.

Fint, om än fnissigt

Publicerad den av
Svara

Vi måste sluta ses på det här sättet av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck XXXX
slutasesBåde Bjärbo och Lindbäck har tidigare skrivit ungdomsböcker på var sitt håll, men nu har de slagit sina kloka huvuden ihop och skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet, eller #slutases som hashtaggen på Twitter och Instagram är. De har skrivit vartannat kapitel, om 24-årige nyseparerade småbarnspappan Jens, och om 18-åriga Hanna som går sista året i gymnasiet och drömmer om att flytta till Paris. De unga tu träffas vid en bardisk och bor visst inte så långt ifrån varandra så de kanske kan följas åt om de ändå ska åt samma håll..?

Kanske slutar vi där, för ni är många som har läst och som vet vad som händer, och för er andra ska jag inte skriva mer heller, ni vill ju läsa själva såklart. För läsa, det tycker jag ni ska göra. Jag gillar Bjärbos och Lindbäcks sätt att skriva, det känns ungdomligt (men kanske har jag fel, jag är ju en 26-årig stofil?) och de sätter fingret på både personer och stämningar. Onödigt mycket fnissande blir det nog, just det ordet hade man kunnat redigera bort kraftigare, även om det är självklart att boken samtidigt ska förmedla en pirrig stämning. Det känns vara som att 24-åriga män inte fnissar, men kanske har jag fel?

Så gav hon ifrån sig en djupt förorättad suck. Livet suger, typ. Rut Holmberg, två och ett halvt år going on femton.

Däremot, Rut, Jens lilla dotter. Love her! Såväl hon som hennes föräldrars förhållande till henne är varmt beskrivet, utan att för den delen bli allt för puttenuttigt. Dagislämningar som går snett, nattningar som tar lång tid. Själv hade jag gärna läst mer om Rut, men så är jag ju en stofil också, det här är trots allt en ungdomsbok och den riktiga målgruppen är knappast lika intresserad.
Rec.ex. från Gilla böcker.