Kaninhjärta av Christin Ljungqvist XXXX-
Äsch, att jag inte skrev något om den här boken när jag hade den färskare i minnet! Men många av er har ju redan läst den, om de synska tvillingarna Mary och Anne, som nästan smälter ihop i ett, redan p.g.a. namnen:

Mamma gjorde många misstag med dem, fick Anne veta och lära sig av Mary. Det första var att hon gav dem namn som kan sitta ihop så i stället för att ropa Olga och Stina eller Sonja ich Mia eller Star och Moonlight ropade hon och alla andr Mary Anne, MaryAnne, Maryanne, Marianne. Det var därför som de växte ihop till en person med en röst och en tanke och Mary var rösten och Anne var tanken.

Bra citat va, jag tycker det direkt både beskriver boken och sätter fingret på det speciella, lite poetiska språket. Boken gillar jag också, även om jag tycker att det kanske blir lite mycket med både spåret med den försvunna flickan och så Annes oro över Marys mående. Och kanske var det för att det råkade bli två tvillingböcker efter varandra, eller för att jag läste väldigt många ungdomsböcker där i juni-juli, men en tanke som följde mig genom läsningen var att många böcker om tvillingar och/eller och unga flickor som är nära vänner, så ofta handlar om att den ena ”bär” den andra. Förstår ni vad jag menar? Den ena mår dåligt, oftast psykiskt men ibland fysiskt. Den ena är starkare eller mer ordentlig. Jag förstår ju att den obalansen i förhållandet skapar bra förutsättningar för bra litteratur, men tydligen blev det lite för tydligt och således lite irriterande för mig när jag plöjde de här böckerna.