Detta har hänt: KOK har Geir A på besök och de äter räkor på balkongen. Romanen har fortfarande inte kommit ut och Knaus angstar fortfarande över släktens reaktioner, kollar maniskt sin mail med jämna mellanrum. Och så framkommer det att han alltid luktar på böcker han köpt! Vid ett tillfälle skriver han fint om läsning också:

Att läsa är som att se orden som ljus, de strålar i mörkret, det efter det andra, och läsningen är att följa ljusen inåt. Men det man ser är aldrig frikopplat från det man är; i medvetandet finns begränsningar, de är personliga men även kulturella, därför finns det alltid något man inte kan se, alltid platser man inte kan besöka. Om man är tillräckligt tålmodig, om man undersöker orden och ordens omgivningar tillräckligt noga kan man emellertid få syn på begränsningarna, och det som visar sig då är det som ligger utanför ens själv. Läsningens mål är dessa platser. Det är det som är att lära, att se det som ligger utanför självets gränser. Att bli äldre är inte att förstå mer, det är att veta att det finns mer att förstå.

Just nu är jag kanske mitt i Hitler-essän, det blir rätt tungt med den som ett textsjok som sträcker sig långt över hundra sidor. Den är dock intressant, speciellt efter den oerhört trista analysen av en Paul Celan-dikt som föregick den. Längtar dock tillbaka till de delar där Knausgård blandar vardagslivet med djupare analyser han plötsligt ”associerar” till. Det är det han gör bäst, känns det som.