Antiloper av Ester Roxberg XXXX-
Ellen och Astrid går sista året på gymnasiet. Sen är de fria, sen ska de flytta någonstans, till Barcelona är planen. De är olika, kanske blev de vänner bara för att det var de som blev över, men de bästaste av vänner är de. Tills glada spralliga toppbetygs-Ellen börjar dra sig undan och Astrid inte förstår något. Det är Astrid som berättar nämligen, och det fungerar bra. Samtidigt som hon är orolig för Ellen som börjar komma sent till skolan och ser ut som en skugga, samtidigt blir hon sårad också. Varför kan inte Ellen berätta för Astrid vad det är som är fel, är de inte bästa vänner kanske? Och det gör ont i läsaren att se Ellen tyna bort och inte våga berätta sina tankar av rädsla för att Astrid inte skulle vilja vara hennes vän då. Allt medan Astrid står ledsen kvar, och man förstår också Astrids val att försöka hitta lite andra kompisar, att försöka leva sitt eget liv när det inte blev som hon tänkt sig. Det känns så väldigt träffsäkert alltihop, och så ett vackert språk på det:

En man i busskuren pratar lite för högt i sin mobil. Vi hör alla hur han utan framgång försöker övertala sin fru om hur mycket han älskar henne. När han äntligen säger Puss och hej och det blir tyst igen så står vi kvar med en bråkdel av hans liv i händerna.

Eller direkt vackert är det kanske inte, språket, men så där underbart som det bara blir när formuleringar är hundra procent spot on samtidigt som man inte hade kunnat komma på den formuleringen själv. En väldigt fin bok alltså! Nu ska jag försöka få tag på Fågelhuset också, speciellt eftersom det är den Roxberg ska prata om i mini-seminariet tillsammans med debutanten Jessica ”Ord och inga visor” Johansson på bokmässan i september. Det vill jag inte missa.