Om att välja diskhon framom diskursen

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård XXXX-
IMG_3016”Är det diskhon eller diskursen?” frågar Jessika Gedin i säsongens första avsnitt av Babel angående styrkan i Knausgårds skrivande. Diskhon, svarar läscirkeln unisont. Ett stycke Bokbabbel hojtar instämmande från hemmasoffan. För visst må Hitler-essän ha sina intressanta poänger (speciellt efter den alldeles förfärligt tråkiga analysen av en Celan-dikt som föregick den), gillar t.ex. hur Knausgård diskuterar hur historieskrivare med facit på hand försöker leta fram tecken på ondska redan i en ung Hitler och att historieskrivningen på så vis blir falsk. Ändå kan man inte sticka under stol med att fyrahundra sidor essä mitt i en 1 120 sidor tjock bok helt enkelt blir för mastigt. Det känns ju absurt och hemskt att skriva att man längtar vidare i boken, till skildringen av hustrun Lindas psykiska sjukdom, men det gör man/jag. För det visste vi ju sedan tidigare, vi som läst alla 3 736 sidorna (Jessika Gedin hade räknat), att det är beskrivningen av det vardagliga och lilla som Knausgård är stark, där det ofta växer till något mer allmänmänskligt. Jag gillar hur han associerar fritt mitt i skildringarna av dagishämtningar, det fungerar bättre än de något styltiga dialogerna framför allt i början av boken. Tidsmässigt ska den första delen i romansviten utkomma precis då, och Knausgård pendlar mellan stöddighet och avgrundsdjup nervositet. Släkten ställer till med problem, hotar med stämning, och det rings evinnerliga samtal till förlag och stöttande vänner. Senare skriver Knausgård att all den hets och uppståndelse de första romanerna väckte påverkade de senare delarna, att han censurerade sig själv både då han skrev och senare redigerade/censurerade. Ändå blir de sista hundratals sidorna som handlar om frun Linda och hennes bipolära sjukdom väldigt intima och berörande. Kanske kan Knausgårds beskrivning bidra till att avstigmatisera psykiska sjukdomar som är som vilken fysisk sjukdom som helst? Samtidigt skrämmande att läsa hur Linda blir så förändrad och Karl Ove bara biter ihop och härdar ut. Hur han har en deadline som får flyga all världens väg när Lindas blick blir avgrundsdjup och oseende. Och sedan skrämmande på ett annat sätt när hon blir manisk och inte sover.

Det må vara en roman, men det är också ett liv. Man kan fråga sig varför en under en femtioårig man behöver skriva nästan 4 000 sidor om sitt eget liv. Om uppståndelsen, besvikna släktingar och uthängandet av privatlivet var värt det. Om varför vi läsare egentligen står så andäktiga inför Min kamp-eposet. Faktum kvarstår ändå att vi gör det, står andäktiga. Det finns sämre delar, det finns frågor och funderingar. Men det finns också känslan av, när jag ställer in den sjätte boken bredvid de andra i hyllan, att det utan tvekan var värt att läsa. Alla 3 736 sidor.
Rec.ex från Norstedts.

Tidigare om samma bok: De strategiska måtten, 1/10 och Halvvägs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s