Bokpumpa

Nu är jag inte alls så förtjust i det här med att förstöra gamla böcker, men den här är rätt fin ändå, och passar bra i dag, Halloween till ära. För bokmalar är kanske förstörande av böcker dessutom det mest skrämmande som finns näst efter att vara utan böcker att läsa..!
Finns att köpa på Etsy.

Annonser

Anonyma Slalomläsare (AS)

bokhögarHej jag heter Jessica och jag är en slalomläsare. Och det är det ju egentligen inget fel på alls, kanske läser man en roman annars men klämmer en novell på bussen eller innan man går och lägger sig. Kanske läser man en bok på mobilen/läsplattan och en annan fysisk roman. En på svenska och en på engelska. Ni fattar. Ibland – som nu – tenderar det dock att… well, gå ”lite” överstyr. Man nosar på en bok här, läser ett kapitel där, får plötsligt en efterlängtad bok i sin hand, är lite efter med recensionsexemplaren. Och plötsligt ser det ut som följande:

En dramatikers dagbok, Lars Norén
Allegiant, Veronica Roth
Visitation Street, Ivy Pochoda
The Goldfinch, Donna Tartt
Bridget Jones – Mad About the Boy, Helen Fielding
Stockholmsnatt, Pelle Forshed och Stefan Thungren

De tre sistnämnda böckerna har jag förvisso inte mer än nosat på, men ändå! Nu måste jag styra upp det här, läsa ut ”slattarna” som Enligt O kallar dem, skära ner parallelläsningen till max tre böcker, helst bara två. Och som bonus få lite ordning på lässtatistiken samtidigt, halvlästa böcker räknas ju som känt inte.

Är ni också Anonyma Slalomläsare?

Fitzgerald och det fiktiva mörkret

The Cry av Helen Fitzgerald XXXX-
cry2Antal gånger jag sågs tafsa på den här boken i English Bookshops monter på bokmässan: Legio
Antal dagar det gick efter bokmässan tills jag klickade hem boken till Kindlur: Kanske… två?
Antal dagar det tog att läsa den: En och halv.

The Cry genrebestäms i vissa bokhandlar som en thriller, men det tycker jag är fel – och synd, då den kanske kan skrämma bort läsare som inte är lika thrillergalna som jag. Jag tänker snarare att de romaner jag läst av henne, The Donor och denna, är så kallade vanliga romaner där karaktärerna dock råkar ut för något livsomvälvande som, om de fattar vissa beslut, även kan leda till något brottsligt. Tempot och spänningen är dessutom thriller-aktig, men deckarfobiker behöver alltså inte gå omvägar om Fitzgerald.
The Cry inleds med ett konstant skrikande barn på en långflygning, och om ni tycker att det låter klaustrofobiskt och obehagligt skulle ni bara veta vad som händer sedan… Jag tycker om Fitzgeralds sätt att skildra sina defekta – med andra ord mänskliga – karaktärer, och hur hon bygger upp tragedin och sakta låter ana ytterligare mörker. Ah, detta fiktiva mörker, som jag dras till det! Det är också roligt att bloggar och Twitter får en väsentlig del av handlingen, inte så att det dominerar och tar över men inte heller så att det bara nämns som ett samtida fenomen som författaren egentligen inte alls har någon koll på. Jag läser snabbt och gillar det jag läser, funderar på om jag borde försöka låna Dead Lovely igen, den fick visst åka oläst tillbaka till biblioteket för något år sedan…

Tre snabba om bokmässan

20131025-092702.jpg

1. Den kändes stor! Kanske är det något lillebrorskomplex jämfört med Göteborg som spökar hos mig, men jag går liksom dit och tänker mig att det ska kännas jättepluttigt och så blir jag positivt överraskad. Enorma och höga montrar, men fortfarande breda gångar så att man någorlunda smidigt kan ta sig fram.
2. Bloggarna blev ackrediterade i år, det tyckte jag var snyggt gjort av arrangörerna! Nu är ju biljettpriset såklart i helt annan klass än seminariebiljetterna i Göteborg, men det här med t.ex. inträdesbiljett, ett rum var man får ladda smarttelefon och själen, samt en lapp man kan fästa på sin blus och vara mallig över, det ska väl ändå inte vara omöjligt att få till åtminstone för ett begränsat antal bloggare även i Göteborg?
3. Själv kommer jag tyvärr inte att hinna till mässan något mer, men för liveuppdatering finns exempelvis hashtaggarna #hforsbokmassa och #kirjamessut på Twitter, samt livestream från Södergran-scenen (endast svenskt program!).

Alla dessa (hittills oavslutade) serier

dany

Jag har en tendens att, när det kommer till deckare, fastna i långa serier som jag egentligen inte gillar längre men som jag inte kan låta bli att läsa ändå, eftersom jag är nostalgisk och en liten gnutta nyfiken. När det kommer till fantasy-/dystopiserier är det snarare tvärtom, att jag gärna skulle vilja avsluta serien men inte ”hinner” eller har möjlighet eftersom serien ännu inte är avslutad (ja George R.R. Martin, jag tittar på dig. Skriv!). Här är de serier fortfarande är inne i:

A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin
Wool-trilogin av Hugh Howey
The Passage-trilogin av Justin Cronin (fastnat typ en tredjedel in i tvåan typ, nu måste jag nog läsa om den för att alls minnas och förstå något…)
Divergent-trilogin av Veronica Roth
Kingkiller Chronicles-trilogin av Patrick Rothfuss
Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Och logisk som jag är: efter att ha listat dessa ännu olästa böcker kommer jag på att jag verkligen måste jag ta tag i att läsa Kristin Cashore också..!
Vilka serier är ni halvvägs i?

Bokcirkel på bokmässan – långa versionen

Den korta versionen hittar ni här. Varning också för eventuella spoilers om ni inte har läst Vinterkriget!

Min bokcirkeloskuld är tagen och tacken för det går till Helsingfors bokmässa! I dag samlades vi alltså för att diskutera Philip Teirs nyutkomna roman Vinterkriget tillsammans med författaren själv, redaktören Sara Ehnholm Hielm, fem deltagare från Arbetets vänners bokcirkel och andra cirkelsugna. Efter en kort presentation av författaren, delgav medlemmarna i AV:s bokcirkel sina snabba tankar och åsikter om romanen för att starta upp diskussionen. Alla närvarande hade såklart läst boken, så därför var det fritt fram för åsikterna att flöda – något som kändes befriande på en bokmässa där författarintervjuerna annars av förståeliga skäl måste hållas spoilerfria. Den där hamstern ur bokens första mening dök upp även i diskussionen vid ett par tillfällen: ”Max är inte så ivrig på att ha sex med Katriina, det kommer alltid något i vägen, man trampar på en död hamster”, konstaterades det exempelvis.

Det blev mycket prat om identifikation. Teir fick beröm för sin förmåga att skildra karaktärer i helt olika skeden av livet, och intressant var även att notera att folk hade identifierat sig med eller känt starkast för vitt skilda karaktärer: Max, Katriina, Eva (eller de tre unga kvinnorna som en slags kollektiv karaktär). Katriina som speglar sitt liv genom andra – och genom drömmen om det perfekta köket var uppe till diskussion, liksom Max – gubbsjuk eller ej? Här konstaterade Teir att Max klyschighet för honom spårat ut, ”Jag hade skrivit två sidor om honom och då var han redan förtjust i Laura”.
Deltagarna hade läst boken otroligt noga! Philip Teir fick också besvara en del kniviga frågor om karaktärer som kanske inte fått komma tillräckligt mycket till tals, vad kunde han mer berätta om dem? Även om det hade kunnat bli ”hämmande” med författaren närvarande är det ju samtidigt en rikedom att få lufta sina frågeställningar med någon som vet svaren, och, tänker jag mig, även intressant för författaren själv att få höra hur läsarna uppfattat/tolkat/känt/reagerat.

Att jag personligen gillar den första meningen har jag nämnt i min recension, men även den sista var uppe för diskussion, främst gällande hur man väljer att tolka slutet – och om huruvida den finska översättningen gör att man tolkar det till det sämre. Det är ju så oerhört intressant det här med översättningar tycker jag! Och med språkfrågor överlag – plötsligt tar en sverigefinländare ordet och funderar över om Max är en väldigt typisk finlandssvensk och vilket språk Max och Katriina talar med varandra. Bra med en fråga utifrån vår lilla finlandssvenska krets där tvåspråkiga familjer är vardag! Andra tankar om språk- och klasstillhörighet gällde exempelvis döttrarna där Helen är väldigt traditionell med hus ute i Kyrkslätt medan Eva blir mer allmängiltig – ”världen är full av Evor som studerar konst i London”, konstaterar Teir. Han passar också på att berätta en anekdot om hur en finsk kritiker i sin recension av Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort hade konstaterat att det här med att hålla kontakten och umgås med sin släkt nog är väldigt finlandssvenskt (!).

Sådär sammanfattningsvis kan konstateras att det verkligen kändes givande att få prova på det här med att bokcirkla, även om det var uppenbart att det finns olika sätt att cirkla – inte bara vad man diskuterar men också hur. Tiden, 1,5 timme, kändes på förhand onödigt lång, men vi lyckades utan problem få samtalet att flyta och fick nästan ta och avbryta när tiden var ute. Som koncept på en bokmässa fungerade det också över förväntan, just för att alla hade läst boken och man kunde diskutera och ställa frågor på djupet i stället för på det allmänna plan som naturligtvis är kutym vid vanliga scen- och monterprogram. Sjävklart är också att en bok man pratar om med andra öppnar sig för en och/eller stannar kvar i minnet på ett helt annat sätt än en bok jag bara ångar igenom. Roligt att få prova på!