Bokpumpa

Nu är jag inte alls så förtjust i det här med att förstöra gamla böcker, men den här är rätt fin ändå, och passar bra i dag, Halloween till ära. För bokmalar är kanske förstörande av böcker dessutom det mest skrämmande som finns näst efter att vara utan böcker att läsa..!
Finns att köpa på Etsy.

Anonyma Slalomläsare (AS)

bokhögarHej jag heter Jessica och jag är en slalomläsare. Och det är det ju egentligen inget fel på alls, kanske läser man en roman annars men klämmer en novell på bussen eller innan man går och lägger sig. Kanske läser man en bok på mobilen/läsplattan och en annan fysisk roman. En på svenska och en på engelska. Ni fattar. Ibland – som nu – tenderar det dock att… well, gå ”lite” överstyr. Man nosar på en bok här, läser ett kapitel där, får plötsligt en efterlängtad bok i sin hand, är lite efter med recensionsexemplaren. Och plötsligt ser det ut som följande:

En dramatikers dagbok, Lars Norén
Allegiant, Veronica Roth
Visitation Street, Ivy Pochoda
The Goldfinch, Donna Tartt
Bridget Jones – Mad About the Boy, Helen Fielding
Stockholmsnatt, Pelle Forshed och Stefan Thungren

De tre sistnämnda böckerna har jag förvisso inte mer än nosat på, men ändå! Nu måste jag styra upp det här, läsa ut ”slattarna” som Enligt O kallar dem, skära ner parallelläsningen till max tre böcker, helst bara två. Och som bonus få lite ordning på lässtatistiken samtidigt, halvlästa böcker räknas ju som känt inte.

Är ni också Anonyma Slalomläsare?

Fitzgerald och det fiktiva mörkret

The Cry av Helen Fitzgerald XXXX-
cry2Antal gånger jag sågs tafsa på den här boken i English Bookshops monter på bokmässan: Legio
Antal dagar det gick efter bokmässan tills jag klickade hem boken till Kindlur: Kanske… två?
Antal dagar det tog att läsa den: En och halv.

The Cry genrebestäms i vissa bokhandlar som en thriller, men det tycker jag är fel – och synd, då den kanske kan skrämma bort läsare som inte är lika thrillergalna som jag. Jag tänker snarare att de romaner jag läst av henne, The Donor och denna, är så kallade vanliga romaner där karaktärerna dock råkar ut för något livsomvälvande som, om de fattar vissa beslut, även kan leda till något brottsligt. Tempot och spänningen är dessutom thriller-aktig, men deckarfobiker behöver alltså inte gå omvägar om Fitzgerald.
The Cry inleds med ett konstant skrikande barn på en långflygning, och om ni tycker att det låter klaustrofobiskt och obehagligt skulle ni bara veta vad som händer sedan… Jag tycker om Fitzgeralds sätt att skildra sina defekta – med andra ord mänskliga – karaktärer, och hur hon bygger upp tragedin och sakta låter ana ytterligare mörker. Ah, detta fiktiva mörker, som jag dras till det! Det är också roligt att bloggar och Twitter får en väsentlig del av handlingen, inte så att det dominerar och tar över men inte heller så att det bara nämns som ett samtida fenomen som författaren egentligen inte alls har någon koll på. Jag läser snabbt och gillar det jag läser, funderar på om jag borde försöka låna Dead Lovely igen, den fick visst åka oläst tillbaka till biblioteket för något år sedan…

Tre snabba om bokmässan

20131025-092702.jpg

1. Den kändes stor! Kanske är det något lillebrorskomplex jämfört med Göteborg som spökar hos mig, men jag går liksom dit och tänker mig att det ska kännas jättepluttigt och så blir jag positivt överraskad. Enorma och höga montrar, men fortfarande breda gångar så att man någorlunda smidigt kan ta sig fram.
2. Bloggarna blev ackrediterade i år, det tyckte jag var snyggt gjort av arrangörerna! Nu är ju biljettpriset såklart i helt annan klass än seminariebiljetterna i Göteborg, men det här med t.ex. inträdesbiljett, ett rum var man får ladda smarttelefon och själen, samt en lapp man kan fästa på sin blus och vara mallig över, det ska väl ändå inte vara omöjligt att få till åtminstone för ett begränsat antal bloggare även i Göteborg?
3. Själv kommer jag tyvärr inte att hinna till mässan något mer, men för liveuppdatering finns exempelvis hashtaggarna #hforsbokmassa och #kirjamessut på Twitter, samt livestream från Södergran-scenen (endast svenskt program!).

Alla dessa (hittills oavslutade) serier

dany

Jag har en tendens att, när det kommer till deckare, fastna i långa serier som jag egentligen inte gillar längre men som jag inte kan låta bli att läsa ändå, eftersom jag är nostalgisk och en liten gnutta nyfiken. När det kommer till fantasy-/dystopiserier är det snarare tvärtom, att jag gärna skulle vilja avsluta serien men inte ”hinner” eller har möjlighet eftersom serien ännu inte är avslutad (ja George R.R. Martin, jag tittar på dig. Skriv!). Här är de serier fortfarande är inne i:

A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin
Wool-trilogin av Hugh Howey
The Passage-trilogin av Justin Cronin (fastnat typ en tredjedel in i tvåan typ, nu måste jag nog läsa om den för att alls minnas och förstå något…)
Divergent-trilogin av Veronica Roth
Kingkiller Chronicles-trilogin av Patrick Rothfuss
Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Och logisk som jag är: efter att ha listat dessa ännu olästa böcker kommer jag på att jag verkligen måste jag ta tag i att läsa Kristin Cashore också..!
Vilka serier är ni halvvägs i?

Bokcirkel på bokmässan – långa versionen

Den korta versionen hittar ni här. Varning också för eventuella spoilers om ni inte har läst Vinterkriget!

Min bokcirkeloskuld är tagen och tacken för det går till Helsingfors bokmässa! I dag samlades vi alltså för att diskutera Philip Teirs nyutkomna roman Vinterkriget tillsammans med författaren själv, redaktören Sara Ehnholm Hielm, fem deltagare från Arbetets vänners bokcirkel och andra cirkelsugna. Efter en kort presentation av författaren, delgav medlemmarna i AV:s bokcirkel sina snabba tankar och åsikter om romanen för att starta upp diskussionen. Alla närvarande hade såklart läst boken, så därför var det fritt fram för åsikterna att flöda – något som kändes befriande på en bokmässa där författarintervjuerna annars av förståeliga skäl måste hållas spoilerfria. Den där hamstern ur bokens första mening dök upp även i diskussionen vid ett par tillfällen: ”Max är inte så ivrig på att ha sex med Katriina, det kommer alltid något i vägen, man trampar på en död hamster”, konstaterades det exempelvis.

Det blev mycket prat om identifikation. Teir fick beröm för sin förmåga att skildra karaktärer i helt olika skeden av livet, och intressant var även att notera att folk hade identifierat sig med eller känt starkast för vitt skilda karaktärer: Max, Katriina, Eva (eller de tre unga kvinnorna som en slags kollektiv karaktär). Katriina som speglar sitt liv genom andra – och genom drömmen om det perfekta köket var uppe till diskussion, liksom Max – gubbsjuk eller ej? Här konstaterade Teir att Max klyschighet för honom spårat ut, ”Jag hade skrivit två sidor om honom och då var han redan förtjust i Laura”.
Deltagarna hade läst boken otroligt noga! Philip Teir fick också besvara en del kniviga frågor om karaktärer som kanske inte fått komma tillräckligt mycket till tals, vad kunde han mer berätta om dem? Även om det hade kunnat bli ”hämmande” med författaren närvarande är det ju samtidigt en rikedom att få lufta sina frågeställningar med någon som vet svaren, och, tänker jag mig, även intressant för författaren själv att få höra hur läsarna uppfattat/tolkat/känt/reagerat.

Att jag personligen gillar den första meningen har jag nämnt i min recension, men även den sista var uppe för diskussion, främst gällande hur man väljer att tolka slutet – och om huruvida den finska översättningen gör att man tolkar det till det sämre. Det är ju så oerhört intressant det här med översättningar tycker jag! Och med språkfrågor överlag – plötsligt tar en sverigefinländare ordet och funderar över om Max är en väldigt typisk finlandssvensk och vilket språk Max och Katriina talar med varandra. Bra med en fråga utifrån vår lilla finlandssvenska krets där tvåspråkiga familjer är vardag! Andra tankar om språk- och klasstillhörighet gällde exempelvis döttrarna där Helen är väldigt traditionell med hus ute i Kyrkslätt medan Eva blir mer allmängiltig – ”världen är full av Evor som studerar konst i London”, konstaterar Teir. Han passar också på att berätta en anekdot om hur en finsk kritiker i sin recension av Teirs novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort hade konstaterat att det här med att hålla kontakten och umgås med sin släkt nog är väldigt finlandssvenskt (!).

Sådär sammanfattningsvis kan konstateras att det verkligen kändes givande att få prova på det här med att bokcirkla, även om det var uppenbart att det finns olika sätt att cirkla – inte bara vad man diskuterar men också hur. Tiden, 1,5 timme, kändes på förhand onödigt lång, men vi lyckades utan problem få samtalet att flyta och fick nästan ta och avbryta när tiden var ute. Som koncept på en bokmässa fungerade det också över förväntan, just för att alla hade läst boken och man kunde diskutera och ställa frågor på djupet i stället för på det allmänna plan som naturligtvis är kutym vid vanliga scen- och monterprogram. Sjävklart är också att en bok man pratar om med andra öppnar sig för en och/eller stannar kvar i minnet på ett helt annat sätt än en bok jag bara ångar igenom. Roligt att få prova på!

Bokcirkel på bokmässan – korta versionen

Deltog ju i bokcirkel kring Vinterkriget på Helsingfors bokmässa i dag. Spontana tankar för er att läsa medan jag filar på det längre och mer utförliga inlägget: Roligt! Intressant när så olika åsikter om t.ex. karaktärerna fördes fram, eller att överlag få höra vad andra tagit fasta på. Jag vill också ha en bokcirkel! Tipsades förresten om att Studiecentralen har fått statsbidrag för att stöda just studie- och bokcirklar, så låt det vara en motivationsfaktor att starta en egen bokcirkel vetja!

Suckar åt Sveland

Systrar & bröder av Maria Sveland XXX-
systrarobröderHmm. Jag blir inte riktigt klok på den här boken. Tre syskon (och en hopplös äkta man vid namn Henrik, precis som i von Zweigbergks roman i höst, där kunde förlaget ha gått in och ändrat kan jag känna. Nåväl) med en halvtaskig barndom bakom sig, som nu försöker komma till rätta i livet som vuxna. Det försöker de göra på olika sätt: genom att bedöva sig med piller & marijuana, genom att lägga sig och sova när livet känns tungt eller genom att försöka se till att det egna, självskapade familjelivet är perfekt. Ja, ni hör ju att ingen av metoderna direkt bäddar för succé. Läsaren får följa alla tre syskon, Nora, Hedda och Per, som både vuxna och barn, och det måste man väl säga att det fungerar bra. Däremot känns romanen på så vis underligt uppbyggd att det tar väldigt länge innan man egentligen förstår varför syskonen inte riktigt gillade sin uppväxt. Okej, pappan snarkade och var onödigt kall mot mamman, men sen då? För mig blir det i alla fall för mycket, syskonen med sina respektive problem, som inte står varandra nära heller, tills de plötsligt äter pizza och somnar i samma säng. Och därtill föräldrarna sedan, som det händer saker med, jag köper det helt enkelt inte, de dramatiska vändningarna som avhandlas under några få sidor. Nu är det förvisso länge sedan jag läste Bitterfittan och Att springa, men jag minns dem som bra, kanske inte fullträffar i solar plexus så att man tappar andan, men åtminstone så att man drar efter andan på några ställen. Nu blir det snarare att jag suckar.
Rec.ex. från Norstedts.

Glada nyheter!

20131023-163735.jpg

En sak som gjorde denna ruggiga höstvecka betydligt mycket ljusare för min del var den glada nyheten om att Bokbabbel rankas som Finlands näststörsta blogg inom kategorin litteratur! Dessutom är min den enda svenskspråkiga bloggen på listan, roligt att kunna ”tävla” med de stora finskspråkiga. Hurra för min lilla stora bloggdinosaurie! Och tack till er såklart, som läser, länkar och kommenterar!

Som jag älskar den här boken!

Shift av Hugh Howey XXXXX-

It was supposed to be people who died and cultures that lasted. Now it was the other way around.

Det här är andra delen i Hugh Howeys fantastiska Silo-trilogi, och jag tror jag ska kunna hålla migshift ifrån spoilers även om ni inte ens läst ettan Wool – varför har ni inte gjort det förresten?! Skyll er själva i så fall, ni missar något stort! Egentligen går det nog inte att berätta mycket om Shift utan att spoila den heller, så jag lär nog bli kortfattad i referatet av handlingen. Men det här är alltså berättelsen om det som hände före det man får läsa om i Wool – ett lite ovanligare grepp i en trilogi men det fungerar även om man absolut måste ha läst den första boken för att uppfatta alla detaljer och nyanser. Det hoppas en del i tid och mellan karaktärer, från livet utanför till silo-verkligheten. Och det är oftast gastkramande spännande; politiken, intrigerna, insikterna karaktärerna (och läsaren!) får. Det som jag ändå älskar allra mest med den här boken, är att den i de post-apokalyptiska premisserna tecknar stora känslor och människoöden. Det är nästan ångestfyllt att läsa Shift, den kryper otroligt långt innanför skinnet. Framför allt ensamheten, som finns hos så många av karaktärerna, må det så vara fysisk eller psykisk ensamhet. Åh! Liksom i Wool känner man dessutom av klaustrofobin på dubbla plan, dels genom silons enorma väggar som håller tusentals människor instängda i detta enorma torn nedsänkt i jorden. Och så känslan av att vara ensam med sina (miss)tankar, av att inte kunna vända sig till någon, inte ha någonstans att fly. Det är mörk läsning, obehaglig. Och alldeles, alldeles fantastisk!

The last part was a lie, he knew, but it was poetry, so it didn’t count.

Som jag ser fram emot att läsa den avslutande delen, Dust! Och som jag irriterar mig på mig själv som envisas med att ha alla delar i samma snygga, lite gummiartade, pocketutgåva, vilket betyder att jag ännu måste vänta med att få läsa..!

De Augustnominerade

aug2Jaha, jag kanske inte behöver lista de Augustnominerade eftersom de finns här + på varenda bokblogg värd namnet just nu :). Två spontana kommentarer bara: Hurra för att Kjell Westö är nominerad, det är åtta år sedan Monika Fagerholm vann och så vitt jag minns har det inte ens varit några finlandssvenskar bland de nominerade sen dess? Och bu för att jag inte heller i år har läst en enda av de nominerade..! Westö köar jag till på biblioteket, och Bea Uusmas Expeditionen lade jag in ett inköpsförslag på förra veckan, men i övrigt är det fattigt. Är dock inte överdrivet sugen på att läsa någon annan av de nominerade förutom Sara Kadefors Lex bok, men kanske har jag fel? Vad säger ni som läst de nominerade?

De tre vinnarna av Augustpriset samt vinnaren av Lilla Augustpriset avslöjas 25 november.

Forma Books Blog Award!

nomineraossMedan vi väntar på Augustnomineringarna som kungörs i dag, tycker jag vi kan prata om nomineringar till ett annat pris, nämligen Forma Books Blog Award som drar igång för tredje året! I kan man nominera bokbloggar i tre olika kategorier:

– Årets bokblogg
– Årets nischade bokblogg
– Årets bokrecension

Nomineringen pågår fram till den 31 oktober, juryn presenterar finalisterna och mellan dem kan man sedan rösta under tiden 11 – 25 november. Vinnarna presenteras den 26 november och koras i Stockholm den 3 december. Nu blev det en hel drös med datum där, ingen panik om ni inte minns dem alla, vi kan ta om dem senare. Viktigast just nu är att komma ihåg att nominera mig just din favoritbokblogg före den 31.10, och det gör ni här!

Bloggfadder

Stötte på ett så gulligt ord bland de finska bokbloggarna här i veckan: bloggfadder. I betydelsen den som fick en att börja (bok)blogga alltså. När jag i tidernas begynnelse klev ner från min dinosauries rygg och började bokblogga i maj 2005 fanns det ytterst få bokbloggar. Minns en Blogspot-blogg med samma rosa tema som jag hade, minns inte ens namnet längre men i något skede övergick den till att handla mer om adoption och blev i samma veva låst. Vet inte ens om det specifikt var den bloggen som fick mig att själv starta en, men jag läste och kommenterade ivrigt då. Det är kanske det närmaste bloggfadder jag har, men hur är det med er andra?

Hej Mathias (och Jolin, Emma, Johanna och Mia)!

Hej Mathias,

i dag utkommer din debutroman, Kopparbergsvägen 20, ut. Hurra och grattis! Jag har läst den, liksom jag har läst Jolins, Emmas, Johannas och Mias debutromaner de senaste åren. Jag har gillat dem, inte oförbehållsamt, men bra har de varit. Vad jag däremot inte har gjort är att skriva om dem, här på bloggen. Vilket ju egentligen är rätt konstigt, med tanke på att det här är en bokblogg om just böcker jag läser.

Vi talade om det här på bokmässan vid några tillfällen, några andra bokbloggare och jag. Hur man egentligen ska göra när det händer något så roligt som att någon man känner ger ut en bok. För det är inte helt lätt faktiskt. Å ena sidan känns det som om vi verkligen borde skriva om de här böckerna – vi är ju den perfekta kanalen för att sprida ordet. Å andra sidan kan man ju inte påstå att man är direkt objektiv – personligen kan jag känna att jag nästan blir extra kritisk när det gäller folk jag känner, just för att jag anstränger mig för att se objektivt på texten så det liksom ”slår över”. Bokhora har löst problemet genom att låta gästbloggare skriva om Johanna Lindbäcks och Daniel Åbergs böcker, det känns som en rätt bra kompromiss då böckerna då ändå får synlighet utan att skribenten är alltför jävig. Allt fler finlandssvenska böcker recenseras också i finlandssvenska dagstidningar av rikssvenska recensenter och tvärtom.

Men inte ens det systemet är helt vattentätt, för var drar du gränsen för folk du känner? Jag har ju själv också skrivit om texter av Fagerholm, Taivassalo, Åberg & Ögren, Öhman och Dahlgren, d.v.s. människor jag känner mer eller mindre, kanske rentav vågar kalla vänner. Jag har – till min glädje – allt fler skrivande människor i min bekantskapskrets, både sådana jag lärt känna före eller efter att de har debuterat. Borde inte jag, som har läst många poäng litteraturvetenskap, kunna hålla mig så pass objektiv, så pass orädd, att jag skriver ner lite lösa tankar här på bloggen, tankar som jag trots allt får formulera precis hur objektivt eller subjektivt jag vill då det är min alldeles egna blogg utan desto större krav på litteraturkritik? Det borde jag kanske. Och visst står jag för vad jag tycker, och det är ju oerhört intressant att diskutera böcker med människor, tänk att dessutom kunna göra det med författaren själv! Samtidigt är det extra känsligt med debutanter – och tänk om det inte blir en diskussion, bara en vän/bekant som läser det jag skriver men inte i sin tur nämner det för mig?
Hur tänker ni andra? Är det bara jag som krånglar till det eller är onödigt ”feg”?

Böckerna: Kopparbergsvägen 20. Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer. Kom. Bygdebok. Martrådar.

Bokcirkel och Bloggers’ Lounge

Om en vecka på minuten drar bokcirkeln om Philip Teirs Vinterkriget igång på Helsingfors bokmässa, visst kommer ni väl? Och när ni en gång är där i Mässcentrum så tycker jag ni ska komma och hänga med mig i Sports Bar vid södra ingången på torsdagen kl.15, sådär passligt före bokcirkeln. Komsi komsi, blir så pinsamt om jag sitter där ensam ju! Jag är snäll och bits inte!

Några reflektioner kring Indridason (och översättningsproblematik)

Den stora matchen av Arnaldur Indridason XXX½
storamatchenJag läste den här boken som ett okorrat manus och väntade dessutom typ tre månader med att skriva något om den. Det här kan med andra ord inte bli en regelrätt recension, men slänger ner några reflektioner i alla fall:

– Indridason går långt tillbaka i tiden den här gången! 1972 är året, Island är alldeles oerhört isolerat vilket manifesteras i det stora schackmästerskapet som hålls i landet och de problem det väcker.
– När en pojke hittas mördad i en biosalong är den undersökande polisen en ung Marion Briem, känd även från senare böcker. Att Indridason låter andra poliser kring Erlendur ta plats har vi sett redan i de senaste böckerna, men jag undrar om han någonsin kommer att återkomma till nutiden och Erlendur, så där som det var i början av serien? Inget illa mot de senaste böckerna, men det känns lite som om Indridason försöker köpa sig tid i väntan på… ja, vadå? En snilleblixt om vad som riktigt ska hända med Erlendur & co?
– Så oerhört intressant att läsa ett okorrat manus med översättarens kommentarer i några fotnoter! Blir riktigt nyfiken på hur förlaget och översättaren slutligen valde att göra. Ett vittne pratar t.ex. om en neger vid ett tillfälle – hur gör man då? Det är vad som står i originalmanus, och det är hur folk uttryckte sig då. Samtidigt är det ju på intet sätt politiskt korrekt längre. Någon som läst och råkar minnas om ordet fick stå kvar?

Enkät om bokvanor

Enkät om bokvanor via Julia Skott. Känns som om jag svarat på de här frågorna vid ett tidigare skede någon gång, men svaren på åtminstone de två första frågorna är åtminstone nya så vi kör den en gång till bara!

Senast köpta inbundna bok: Från Holmes till Sherlock på bokmässan. Sugen på att börja läsa!
Senast köpta pocketbok: Minns ej, däremot klickade jag visst hem Helen Fitzgeralds nyaste och en Julia Heaberlin från Amazon till min något försummade Kindle efter mässan. Heh. Så kan det gå när man fikar och bokpratar med Helena!
Favoritgenre: Mörka litterära spänningsromaner och s.k. ”vanliga” romaner. Kan inte någon hitta på en bättre benämning för dem?
Favoritbokhandel: Pocket Shop så klart. Purple people of the world, unite and take over ;).
Favoritbibliotek: Mitt förra lokalbibliotek i kulturhuset i Hagalund, gillade det redan som barn! Fast överlag älskar jag ju biblioteken i huvudstadsregionen då man får reservera och låna fritt från dem alla.
Favoritplats att läsa (i hemmet): I mitt soffhörn med tända ljus på soffbordet.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Framför brasan eller på någon av verandorna i sommarstugan.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Älskar det av Helena myntade uttrycket hardcover worthy. Har kanske inga författarnamn ristade i sten på den här punkten, men visst finns det ju böcker jag vill få hem och klappa på så fort som möjligt.
Bästa lässnackset: Popcorn.
Bästa läsdrycken: Te, Coca Cola eller om man vill vara riktigt dekadent: rödvin.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Mitt eget prasslande av boksidor bara, annars helst så lite ljud som möjligt. Prassel av palmblad, sprakande brasa eller kluckande sjövatten går dock bra!
När på dygnet läser du helst? När som helst väl, men bäst är kanske en ledig kväll då man gjort det man måste och sedan med gott samvete får försjunka i en bok. Elller ah, solsemestrar då man glatt kan plocka upp boken direkt efter frukosten!
Bästa bakfylleläsningen: Nej hörni, då blir det tv-serier eller kanske någon inredningstidning.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Något riktigt uppslukande, för att tune:a ut regnvåta paraplyer och bökiga medpassagerare. I ärlighetens namn blir det dock mest petande på mobilen nuförtiden, eftersom jag samtidigt lyssnar på en podcast.

Kroppspanik

Kroppspanik av Julia Skott XXX½
kroppspanikStår vi på vågen står vi inte på barrikaderna. En snygg första mening som sätter ton för resten av Skotts viktiga bok som handlar om viktnojor, om hälsorisker med bantning, om samhällets uttalade (och outtalade) press på (kvinno)kroppar att rymmas in i en viss klädstorlek och hållas under ett visst BMI. En bok för vem som helst som har eller har haft vikt- och/eller matnojor, som känt sig obekväm i sin kropp, som har kämpat för att rymmas in i den och den storlekens jeans eftersom ”det ju är min storlek”. En bok om ett samhälle som äter allt större portioner av mindre nyttig mat samtidigt som modellbilderna photoshoppas in i det oändliga och skapar en fullständigt orimlig bild av hur kroppar riktigt ser ut.

Det här är ett brandtal om att acceptera dig själv så som du är, om att alla människor mår bra av röra på sig men att knappast av att stirra sig blind på siffror på vågen. Om varför det kan vara så svårt och rentav hälsofarligt att banta, och hur absurd bantningsindustrin är med sina pulversoppor. Skott radar upp intressanta fakta, poänger och exempel, och en grej jag särskilt reagerade över var exemplet med LCHF. Inget direkt illa om den dieten (!) i sig, även jag tror att det inte skadar att äta lite mindre kolhydrater, men Skott påpekar hur många förespråkare av den kosten påstår sig ha kommit över sina matnojor och numera kan ”äta vad de vill” och vara nöjda. Eeh, utom bröd, pasta, potatis, ris då..! Nu skrev Julia Skott det mycket vettigare än så här, men jag har gjort min samhällsgärning – d.v.s redan returnerat den här boken till biblioteket så att fler ska få läsa – och kan inte kolla upp det exakta citatet. Ett sorgligt exempel är också bullen på fikapausen: äter man den måste man liksom förklara sig med att man varit duktig och tränat i veckan/det är ju ändå fredag/”Ja jag borde ju inte men..”. Äter man den inte så ska folk börja truga den på dig – hur man än gör blir det fel. Varför får inte en bulle bara vara en bulle?

Liksom Bokstävlarna tyckte jag att tilltalet ibland kändes irriterande skämtsamt vilket rimmar illa med budskapet, men å andra sidan mår boken bra av att vara personligt skriven och faktan presenteras oftast sakligt utan att bli torr och tråkig. Orsaken till att jag plockade upp boken är för att jag kände Julia Skotts texter sen tidigare, men jag hoppas att folk kommer att göra det även om de inte skulle veta vem hon är!
Missa inte heller Dark Places och Fiktiviteters personliga reflektioner kring boken!