Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld XXX½
Joanna har ADHD men hennes familj har inte råd att betala hennes medicin. Joannas mamma sitter vid köksbordet och knattrar på vad hon tror ska bli en ny succéroman efter fem refuseringar, och pappan sitter deprimerad i soffan, stirrandes på naturprogram dagarna i ända. Joanna får med andra ord ta saken i egna händer, för medicin, det behöver hon. Hon fnyser åt folk som tycker att tinnitus är jobbigt, att de hör ett irriterande pipljud. I Joannas hjärna är det full cirkus, ”ett analogt Twitter” som hon kallar det. Nu har jag inte själv ADHD, men kan ändå tycka att det låter som en väldigt bra liknelse. Och hjälp vad det måste vara jobbigt..!
För att få tag på pengar trasslar Joanna in sig i en droghärva, och just den biten blir kanske onödigt uppskruvad, det hade räckt bra med alla andra problem och den nya förälskelsen som teman. Samtidigt blir Joannas kamp mot utanförskap gripande – både utanförskapet diagnosen innebär, men framför allt att det som tonåring inte är enkelt att inte ha ett öre. Kompisarna viftar med iPhones och fikabröd medan Joanna får gå i samma slitna byxor och äta extra mycket av skollunchen. Men inte för mycket, för då töjs magsäcken ut och hon blir snabbt hungrig igen…
Jägerfelds rappa språk fungerar som vanligt galant, och jag trivs med boken när jag läser. Ändå känns det lite som om jag aldrig kommer Joanna inpå livet, det saknas den där sista gnistan. Jag håller tummarna för henne och undrar hur det ska gå för henne, men efter att ha läst ut boken går vi båda två vidare. Åt olika håll.
Rec.ex. av Gilla böcker.
Bokbabbel 
Jag kan hålla med dig lite om den där droghärvan, samtidigt tyckte jag att den ändå var rätt harmlös och därför passade in i denna tempofyllda historia. Jag är mycket förtjust i boken.
Ja, det kunde definitivt ha varit mycket värre, men den känns kanske lite… fånig. Eller snarare Joannas agerande, även om hon har fina avsikter
När jag har läst om boken är det just den där droghärvan som fått mig att tveka. Jag har svårt för droghärvor i böcker där de faktiskt hör hemma, så jag skulle nog inte uppskatta inslaget i en ungdomsbok …
Jag tycker inte att du ska låta drogdelen avskräcka dig från att läsa boken, den har trots allt inte en SÅ stor del av handlingen. Jag håller med om att droghärvor inte är något jag vill läsa om, samtidigt kändes det på ett sätt lite ”fräscht” i en ungdomsbok – allt är inte myspys och baka kokosbollar som jag tycker att vissa ungdomsböcker målar upp
Jag tror att jag lyckas undvika de där myspysiga böckerna rätt bra, jag gillar när det är ganska mörkt och dystert även i ungdomsböcker. 🙂 men angående droghärvan så befarade jag att det skulle kännas lite som i Den engöda kaninen, en bok jag tyckte tappade helt när det dök upp en massa snabba cash-gangsters.
Haha, mörkt sak det va’! 😀 Det finns lite ”kryptiska” mail, men annars ingen Snabba cash-varning! 😉