Allt för din skull av Christina Stielli XXXX-
Blev mycket glad när jag såg att Christina Stiellis nya roman skulle komma ut, eftersom jag fortfarande minns hur smärtsamt det var att läsa hennes debut (?) Jag älskar dig inte. (Ja, jag är lite konstig när det kommer till böcker, ju mer de känns desto bättre!) Allt för din skull väjer heller inte för svåra teman, då den tar upp ”extrem” religiositet. Sidospår: har ni tänkt på att religion och kanske framför allt kristendom och islam i nutidslitteratur ofta skildras just extremt? Väldigt sällan skildras den som något naturligt, något som är en viktig del av ens liv utan att för den delen ta över helt. Kan inte påstå att jag personligen saknar de här böckerna, men det är intressant att reflektera över. Kanske har religionen blivit så pass privat att den i litteraturen tar sig uttryck endast i extrema fall?

Nåväl, Stiellis roman alltså. Även där är religionen privat för huvudpersonen Karoline. Hon har precis kommit in i puberteten – hela romanen börjar med en scen där hon får mens för första gången – och plötsligt kommer dubbellivet med en starkt närvarande religion hemma och försök till vänskap i skolan på kollisionskurs. Mamman håller henne i allt strängare tyglar för att inte Karoline ska förtappas så som hon själv en gång höll på att göra. Karoline själv kämpar med sin tro, hon ber och ber och vill ha svar och beundrar dem som talar i tungor och som har nära kontakt med Gud. Samtidigt är hon mitt i tonårstumultet och kan inte låta bli att titta på pojkar under lugg, att älska snygga tighta jeans och blusar i tunt skirt tyg.

Resten får ni läsa själva, för det tycker jag ni ska göra. Just slutet blir kanske onödigt filmiskt, men å andra sidan är jag alltid kluven när det kommer till slutet på tunga böcker. Man vill ju att det ska gå bra för karaktärerna, men blir det för sockersött och alla levde lyckliga i resten av sina dagar så blir jag bara irriterad och drar direkt ner på betyget. Stielli väljer en mellanform och det är klokt eftersom det inte förtar den ångest och smärta hon lyckats bygga upp – även hos läsaren! Även om Karoline är huvudpersonen får man ibland följa mamman och pappan inifrån, och det är bra eftersom det fördjupar åtminstone pappans karaktär. Mamman känns fortfarande lite platt även om också hon bär något mer inom sig. Samtidigt blir hennes platthet – religiositeten som tar sig extrema former – oerhört skrämmande i sig, att hon inte alls uppfattar nyanser utan bara kör på och kör över.
Ännu en stark roman från Stielli alltså. Och ett gott betyg även för den förra boken att jag fortfarande minns känslan av att läsa den, även om det har gått tre år och typ 400 böcker sedan dess..!
Rec.ex. från Wahlström & Widstrand.