Kroppspanik av Julia Skott XXX½
Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. En snygg första mening som sätter ton för resten av Skotts viktiga bok som handlar om viktnojor, om hälsorisker med bantning, om samhällets uttalade (och outtalade) press på (kvinno)kroppar att rymmas in i en viss klädstorlek och hållas under ett visst BMI. En bok för vem som helst som har eller har haft vikt- och/eller matnojor, som känt sig obekväm i sin kropp, som har kämpat för att rymmas in i den och den storlekens jeans eftersom ”det ju är min storlek”. En bok om ett samhälle som äter allt större portioner av mindre nyttig mat samtidigt som modellbilderna photoshoppas in i det oändliga och skapar en fullständigt orimlig bild av hur kroppar riktigt ser ut.

Det här är ett brandtal om att acceptera dig själv så som du är, om att alla människor mår bra av röra på sig men att knappast av att stirra sig blind på siffror på vågen. Om varför det kan vara så svårt och rentav hälsofarligt att banta, och hur absurd bantningsindustrin är med sina pulversoppor. Skott radar upp intressanta fakta, poänger och exempel, och en grej jag särskilt reagerade över var exemplet med LCHF. Inget direkt illa om den dieten (!) i sig, även jag tror att det inte skadar att äta lite mindre kolhydrater, men Skott påpekar hur många förespråkare av den kosten påstår sig ha kommit över sina matnojor och numera kan ”äta vad de vill” och vara nöjda. Eeh, utom bröd, pasta, potatis, ris då..! Nu skrev Julia Skott det mycket vettigare än så här, men jag har gjort min samhällsgärning – d.v.s redan returnerat den här boken till biblioteket så att fler ska få läsa – och kan inte kolla upp det exakta citatet. Ett sorgligt exempel är också bullen på fikapausen: äter man den måste man liksom förklara sig med att man varit duktig och tränat i veckan/det är ju ändå fredag/”Ja jag borde ju inte men..”. Äter man den inte så ska folk börja truga den på dig – hur man än gör blir det fel. Varför får inte en bulle bara vara en bulle?

Liksom Bokstävlarna tyckte jag att tilltalet ibland kändes irriterande skämtsamt vilket rimmar illa med budskapet, men å andra sidan mår boken bra av att vara personligt skriven och faktan presenteras oftast sakligt utan att bli torr och tråkig. Orsaken till att jag plockade upp boken är för att jag kände Julia Skotts texter sen tidigare, men jag hoppas att folk kommer att göra det även om de inte skulle veta vem hon är!
Missa inte heller Dark Places och Fiktiviteters personliga reflektioner kring boken!