Hej Mathias,
i dag utkommer din debutroman, Kopparbergsvägen 20, ut. Hurra och grattis! Jag har läst den, liksom jag har läst Jolins, Emmas, Johannas och Mias debutromaner de senaste åren. Jag har gillat dem, inte oförbehållsamt, men bra har de varit. Vad jag däremot inte har gjort är att skriva om dem, här på bloggen. Vilket ju egentligen är rätt konstigt, med tanke på att det här är en bokblogg om just böcker jag läser.
Vi talade om det här på bokmässan vid några tillfällen, några andra bokbloggare och jag. Hur man egentligen ska göra när det händer något så roligt som att någon man känner ger ut en bok. För det är inte helt lätt faktiskt. Å ena sidan känns det som om vi verkligen borde skriva om de här böckerna – vi är ju den perfekta kanalen för att sprida ordet. Å andra sidan kan man ju inte påstå att man är direkt objektiv – personligen kan jag känna att jag nästan blir extra kritisk när det gäller folk jag känner, just för att jag anstränger mig för att se objektivt på texten så det liksom ”slår över”. Bokhora har löst problemet genom att låta gästbloggare skriva om Johanna Lindbäcks och Daniel Åbergs böcker, det känns som en rätt bra kompromiss då böckerna då ändå får synlighet utan att skribenten är alltför jävig. Allt fler finlandssvenska böcker recenseras också i finlandssvenska dagstidningar av rikssvenska recensenter och tvärtom.
Men inte ens det systemet är helt vattentätt, för var drar du gränsen för folk du känner? Jag har ju själv också skrivit om texter av Fagerholm, Taivassalo, Åberg & Ögren, Öhman och Dahlgren, d.v.s. människor jag känner mer eller mindre, kanske rentav vågar kalla vänner. Jag har – till min glädje – allt fler skrivande människor i min bekantskapskrets, både sådana jag lärt känna före eller efter att de har debuterat. Borde inte jag, som har läst många poäng litteraturvetenskap, kunna hålla mig så pass objektiv, så pass orädd, att jag skriver ner lite lösa tankar här på bloggen, tankar som jag trots allt får formulera precis hur objektivt eller subjektivt jag vill då det är min alldeles egna blogg utan desto större krav på litteraturkritik? Det borde jag kanske. Och visst står jag för vad jag tycker, och det är ju oerhört intressant att diskutera böcker med människor, tänk att dessutom kunna göra det med författaren själv! Samtidigt är det extra känsligt med debutanter – och tänk om det inte blir en diskussion, bara en vän/bekant som läser det jag skriver men inte i sin tur nämner det för mig?
Hur tänker ni andra? Är det bara jag som krånglar till det eller är onödigt ”feg”?
Böckerna: Kopparbergsvägen 20. Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer. Kom. Bygdebok. Martrådar.
Bokbabbel 
Kan ju inte tala för nån annan. Men eftersom du nämner mig där så vill jag säga att det är ju framför allt ditt val hur du gör. Däremot kul att veta att du tänkt på det. Att det är nåt som du tvekar över. Personligen, tänker jag, att alla måste få tycka vad de tycker om boken. Den är inte jag. Jag går inte sönder av kritik. Föredrar om den är konstruktiv förstås. Men mest tycker jag att det är ditt val och att det är bra att veta att du funderat på det.
Jag har tänkt, och pratat med andra bloggare och nu även med dig. Dock ändå inte kommit fram till något konkret, heh. Men det gror i mig, tror jag!
Åh, det där är så himla svårt! Jag undviker nog att skriva regelrätta recensioner om böckerna är skrivna av personer jag känner väl. T ex skulle det bli väldigt konstigt om jag reccat Engelsforsböckerna när jag t om nämns i efterordet. Nog för att inga recensioner är objektiva, man är alltid subjektiv, med egna erfarenheter, känslor, tankar etc, men när det gäller människor jag känner mer eller mindre väl blir det ännu mer personligt – och framför allt svårt att vara någorlunda ojävig. Det går inte, helt enkelt! Däremot tar jag varje chans jag får att skicka små glada tillrop och läsuppmaningar när vänner och bekanta varit i farten. Och det är himla roligt att läsa och höra vad kloka och smakpålitliga #boblmaf tycker, det har jag själv färsk erfarenhet av. 🙂
Sedan kan man ju hävda att hela kulturvärlden är en ankdamm där alla känner alla – eller åtminstone är Facebookkompisar med varandra, så frågan är var man ska dra gränsen. Intressant är det iaf!
Ja, på bloggen ÄR man ju förvisso inte bunden av några konventioner, så just glada tillrop eller ”Här sitter jag och läser dens och dens bok” funkar ju åtminstone bättre än att inte nämna alls. Och ibland kan jag tänka att man blir för nojig för det där med objektiviteten, just när t.ex. Svenskfinland eller kulturvärlden trots allt är så himla liten att alla har någon slags koppling till varandra
Hej hej Jessica! 🙂
Ja, när det begav sig blev jag inte sårad (och alltså inte nu heller!). Jag har aldrig tänkt på dig som en marknadsföringskanal för mig själv, utan som en vän. Du skriver vad du vill. Det är ju din rätt på din egen blogg. Och som Mia säger, så vet man ju att alla inte tycker om vad man skriver, så konstruktiv kritik är ju alltid bra. Fast eftersom du är min vän tar jag den hellre öga mot öga. Inte för att jag skulle vara rädd för din kritik, utan bara för att jag tycker om att umgås med dig. Så fortsätt du skriva om de verk som du vill, inte dem som du tror att andra vill att du ska ha en åsikt om.
Men just för att du är min vän vill jag ju, när jag nu har den här himla bloggen, kunna heja och peppa eftersom jag är stolt. Men det rimmar ju lite illa med objektiviteten, och sedan blev jag dessutom lite låst i och med att jag inte skrev om din bok – som var den första – så kändes det lite som om jag inte kunde skriva om de andra heller. Håhåjaja.
Intressant att läsa hur du resonerar! Men då undrar jag varför du ändå valde att recensera Kopperbergsvägen 20 för Vasabladet? Gäller olika regler för bloggar och för tidningar?
Att recensera eller inte recensera är en knepig balansgång. Jag valde att inte be Vasabladet om att få recensera Mia Franks Martrådar eftersom hon varit min lärare. Jag tänkte att det är bättre att någon annan recensent tar den. Men sen ledde det till att den inte alls recenserades i VBL, vilket känns jättetråkigt. Gjorde jag rätt eller fel?
Det gäller i viss mån olika regler ja, men då snarare att det skulle vara svårare att skriva en tidningsrecension. Jag tvekade länge över ifall jag skulle skriva om Mathias bok för Vbl, tackade t.ex. nej till att skriva om Henkka Janssons bok medan han var min lärare på LittSkap. Skrev det här inlägget för att lufta mina tankar kring framför allt bloggandet, men det är ju knepigt överlag i små kretsar, och just när man samtidigt skulle vilja ge vissa böcker och författarskap synlighet