Sprittande stjärnbild

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg XXXX-
viärintesådanaJag tycker om språket i den här boken. Och att huvudpersonen Cassiopeja Svensson är lite äldre, 19-20 och har flytt sin lilla småstad  och flyttat till Stockholm för att studera juridik. Hon är cynisk och tror inte på kärleken – tills hon träffar den – men det var ju inte så lätt med det heller. Jag gillar mixen av tjejmiddagar med studiekompisarna som Cassiopeja tycker är lite blåsta, varvat med glimtar från Paris där Cassiopeja blev till, och ytterligare varvat med Cassiopejas egna funderingar & våndor kring kärleken. Och Agnes! Cassiopeja är en trevlig huvudperson att följa, både rolig och ibland riktigt insiktsfull. Tycker kanske att boken tappar lite mot slutet då det kommer in nästan klyschiga problem i stället för att fortsätta i samma drivna personliga stil som tidigare, men överlag är det här en stark debut av Sandberg (född 1992!). Ett författarskap att hålla ett öga på alltså!

Det brukar bli så, mina icke-skämt föder ännu ett icke-sämt och fast paniken finns i kroppen skrattar jag med de andra. Jag brukar få höra att jag är rolig. Folk tror att mina kommentarer är cyniska, ironiska, svarta skämt. För ingen förstår sanningen när den sitter trettiofyra centimeter ifrån en.

Titeln är hämtad ur en låt av Håkan Hellström, tydligen någon slags ballad vet …och dagarna går berätta, men även om titeln är fin håller jag med Anna om att Sandbergs bok behöver ett lite snabbare och mer sprittande soundtrack. Med lite invävt pianoklink såklart.

Annonser

2 thoughts on “Sprittande stjärnbild

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s