Metta på Kulturloggen drog igång ett Landet runt-bloggathon, och det här mumintrollet lyckades visst nästla sig in i det även om landet i fråga är Sverige. Ni får helt enkelt se det som ett litet sidospår från andra sidan pölen, okej? Jag tänkte nämligen skriva lite om Esbo.

Esbo, min födelse- och hemstad. Även Finlands näststörsta – men sorgligt förbisedda! –  stad. Det är nämligen så det går när man är placerad vid huvudstadens gräns – varför skulle någon välja att hålla konserter eller anordna evenemang på ett så okänt ställe som Esbo när Helsingfors finns att tillgå? Tyvärr verkar även författare tänka på det här viset, varför skulle min roman utspela sig i Esbo? Det finns nämligen endast ett fåtal böcker jag själv kan erinra mig att ha läst om min hemstad, och en av dem är Kim Weckströms roman Sista sommaren från 1996. Rätt länge sedan den utkom med andra ord, och den utspelar sig dessutom på 70-talet. En mer up to date Esboskildring kan man däremot få sig till livs av Leena Lehtolainens deckare, som utkommit stadigt i 20 år och vars böcker i viss mån finns på svenska. Observera dock Bazar Förlags beskrivning av den senaste deckaren Var är alla flickor nu?: ”I den lille staden Esbo…”. Hmm.

Okej, så inte många böcker där man vandrar omkring på Esbos gator med andra ord. Däremot ljög jag kanske lite då jag sa att Esbo inte förekommer i modern litteratur, för det gör den – som ett slags varnande exempel i ”cool” Helsingforslitteratur. Esbo är förorten, sovstaden, det tråkigt medelsvenssonaktiga. Helsingfors är för de hippa. Till exempel skriver den hippa helsingforsaren Peppe Öhman i sin bok Livet & barnet:

Livet var liksom komplett som det var. Moderskap angick inte mig. Föräldraskap var någonting som hände vuxna människor som bodde i radhuslänga i Esbo.

Den inflyttade helsingforsaren Philip Teir tar steget ännu längre och döper i sin novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort en novell till ”Vi hade ju kommit överens om att aldrig flytta till Esbo”. Jaha jaha, tänker man, rycker kanske på axlarna tills man läser hans nyutkomna roman Vinterkriget och stöter på meningen ”Det kändes inte som ett lliv i Esbo innehöll några vidare framtidslöften.” Det var värst!
Det är med andra ord inte så konstigt att små bloggande mumintroll försöker klämma in Esbo på Sveriges karta i stället… 😉

Detta inlägg är en del i Bokbloggarnas Landet runt-bloggathon, de som deltar är:
Bokform, Litteraturkvalster & Småtankar, Projekt 33, Kim M. Kimselius, Fiktiviteter, Nobelprisprojektet, Lottens bokblogg, enligt O, cissigrip.blogg.se, Annas bokhylla, Lexie läser, Feelgoodbibliotekarien, Boktimmen, Bokdetektiven, Breakfast Book Club, Den läsande kaninen, Västmanländskans bokblogg, Bokbabbel, Endast Eböcker, Kulturloggen.