Hej hej från ett förhandsinställt inlägg, förhoppningsvis tillbringar jag mina solsemesterdagar som på bilden ovan. Hoppas även på att hotellet som vi bor på har gratis wifi som utlovat, i så fall återkommer jag snarast på andra sidan nyår med lässtatistik från året som gick. Med den rafflande cliffhangern önskar jag er ett gott nytt år 2014!
Det här är fjärde året jag skriver en sådan här årssammanfattning, och jag älskar att bloggen och bloggosfären överraskar mig varje gång: att det varje år finns nya, roliga, spännande saker att lägga till listan av upplevelser!
I år har jag bland annat fått prata böcker i morgonshowen MinMorgon, det hade jag hoppats få göra någon dag, och det var ännu roligare än jag trodde! Jag har även orerat om böcker i radio, dels om deckare i programmet Böcker i bersån, dels om Engelsfors-trilogin i Kulturtimmen (det senare sänds dock först i januari). Har verkligen gillat att få ”göra radio”, speciellt om ämnen jag ändå anser mig vara någorlunda insatt i! Jag åkte på bokmässa till Göteborg och njöt av intensiva dagar fyllda av böcker, bokbloggare och en massa skratt. Kanske min socialt mest lyckade mässa hittills, och det beror enbart på internet och #boblmaf, fantastiskt! Jag besökte även Helsingfors bokmässa, där bokcirklar var en nyhet och jag bloggrapporterade om den som samtalade kring Philip Teirs Vinterkriget.
Jag fick intervjua mina idoler Mats & Sara på Finncon! Och i maj gästbloggade jag på bokbloggarnas alma mater, Bokhora. Fina grejer!
Så där bloggmässigt har jag puttrat på som tidigare. Recensioner, enkäter och allehanda boknördigheter. Jag skrev ett inlägg som efterlyste litteratur om barnlöshet och fick fint gensvar i både kommentarsfältet och runtom i #boblmaf där folk blev ovanligt personliga, fint om än ett ledsamt ämne. Funderade över om och hur man egentligen ska skriva om böcker där man känner författaren. Jag deltog även i Kulturloggens Landet runt-bloggathon och ritade in Esbo på Sveriges karta… Bokbabbel var en av bokbloggarna som omnämndes i Kulturdepartementets litteraturutredning Läsarnas marknad, marknadens läsare. Och strax före Helsingfors bokmässa publicerade Cision sin undersökning där det visade sig att allt mitt bloggnördande gett frukt och att Bokbabbel är Finlands näststörsta litteraturblogg!
Salamandertider av Helena Dahlgren
Det är en ganska speciell känsla att läsa en skönlitterär text av någon vars boksmak är identisk till ungefär 80 % med ens egen. Troligen kommer jag att gilla det jag läser, men samtidigt blir jag lite ängslig, nästan extra försiktig när jag låter blicken glida längs raderna. Som tur är börjar novellen med ett citat jag genast markerar på min läsplatta:
Stockholm i december kan vara en vacker plats. Det kan också vara som idag: råkall luft i väntan på snöblandat regn, ett par förskrämda små sorgkanter till snörester längs vägkanten.
Sorgkanter! Citat som jag själv tycker om att markera och/eller skriva upp någonstans är ord som sätter fingret på en känsla eller upplevelse så exakt så att det känns som om det klickar till inne i en, samtidigt som man själv aldrig hade kunnat formulera sig precis så.
Novellen handlar om en bussresa en decembermorgon, samtidigt som en uråldrighet kan anas, en närvaro som sett årtionden komma och gå. En parasiterande närvaro, inte en vampyr men ändå liknande den svultna Jorunn Själfhämnd. Bästa (värsta?) sortens skräck detta, med det smygande obehaget, djur som anar oråd, folk som aldrig riktigt blir sig själva igen. Isch!
Helena, vars populärkulturminne kunde få Rain Man att blekna, har, på ett sätt som känns igen från hennes blogginlägg, smugit in en hel drös litterära referenser i sin novell. Många går mig tyvärr förbi men andra kan jag, om inte bocka av, så åtminstone känna en klangbotten i minnets djup av. Och den där identiska boksmaken förresten? Som av en händelse nämns två av Gillian Flynns böcker i novellen. Jag fnissar förnöjt.
Två miniflaskor whisky, sen är läsfesten igång, för att citera Sigge Eklund via Mind the Book. Om läsning på flyg alltså (även om jag dricker en miniflaska rödvin och inte whisky), och även om den där planerade läsfesten ofta blir mer av ett rastlöst tv-serietittande, halvsovande och infantila Är vi inte framme snart?-tankar. Men drömma kan man ju, och handbagage-packningen planeras naturligtvis enligt läsfestscenariot: Kindle för ett så gott som obegränsat bibliotek, en pocketbok för takeoff and landing.
Med andra ord: god fortsättning! Själv drar jag ikväll till varmare breddgrader, återkommer när tidsinställda inlägg ploppar upp och när hotellets wifi tillåter. Häj!
Hoppas det är fullt av hårda paket under era julgranar, och att ni också hinner med många timmar av läsning iklädd pyjamas och med chokladasken inom räckhåll.
God Jul!
Jag har troligen skrivit om det förut, hur min vurm för listor plötsligt blir en aversion så fort det kommer till att rangordna saker och ting. Det brukar med andra ord aldrig bli några årsbästa-listor på den här bloggen, men jag vill poängtera att ♥ i Läst-listorna och som kategori fungerar som en bra fingervisning! Och skulle jag nu hamna under vapenhot och tvingas krysta fram årets bästa bok ändå, skulle jag säga att framför allt Hugh Howeys Shift och Julie Otsukas The Buddha in the Attic har stannat kvar i minnet långt efter att jag läste och ”hjärtmarkerade” dem. Men bara under pistolhot alltså!
Inte heller brukar jag avge några nyårslöften (bra inlägg detta, med enbart negationer..!), men några allmänna riktlinjer för mig själv har jag ändå skissat upp. Nämligen att, som vanligt, försöka klämma in lite fler böcker på finska. I år började jag starkt men sedan föll det projektet platt igen. Sedan kommer det ju tyvärr att bli en rejäl dipp i lässtatistiken efter den här hösten, det får jag förstås se som att livet (studierna) kom emellan, förhoppningsvis ser det ljusare ut nästa år eller sen får jag helt enkelt lära mig att acceptera det.
Och så slutligen, och den här gillar jag: att läsa bra böcker. En självklarhet må tyckas, men det kommer ändå att krävas lite pli från min sida. Till exempel att försöka hålla mig undan från deckarserier jag egentligen tröttnat på för länge sedan men fortsätter att läsa av gammal vana. Menar inte heller att jag inte alls ska se utanför mina preferenser, det är nyttigt att läsa och vidga sina vyer, men snarare att jag ska försöka ägna min lästid åt det jag verkligen vill läsa. Så att jag om ett år har läst, om inte 150 böcker så åtminstone 120 riktigt bra böcker. Vad vore väl trevligare än att som Helena konstatera:
Well, yes: I know my own taste in books pretty well by now, and so does my bookshop of choice, so those types of reads tend to come my way, by premeditation, recommendation, or osmosis.
Så så har jag tänkt göra 2014! Hur är det med er, har ni en solklar årets bästa bok? Eller brukar ni avge (litterära) nyårslöften?
The Fault in Our Stars går alltså upp på bioduken i juni 2014 i USA – och den måste väl komma hitåt också, visst? VISST?! Om inte annat så måste ju alla de exemplar av boken som jag kränger på jobbet varje vecka på något sätt påverka beslutsfattarna. VISST?
Fenomenet Internationell författarscen i Stockholm alltså. Never been, men verkar ju helt fantastiskt! Känns som om de alltid får dit riktiga författargiganter som man tänker att man aldrig har chansen att se i Norden, inte ens på Göteborgs bokmässa. Som i vår: Claire Messud! Jhumpa Lahiri!! Donna Tartt!!!
Folk reser ju faktiskt utomlands för att gå på sina favortibands konserter, det här är ju boknördens motsvarighet..! Men jag läste i det finska förlagets katalog att Donna Tartt ska komma också till Finland i vår – vill veta när och var och hur jag ska fixa in mig!
(Heh, märkte först när jag började plita ner det här inlägget i dag att jag tydligen precis upprepar det Johanna Ö bloggade om på Bokhora igår. Great minds etc…?)
Alltså det här med att David ”Zlatan-boken” Lagercrantz ska skriva en plötslig fjärde bok i Stieg Larssons Millennium-trilogi?! Min spontana känsla är att det känns konstigt, och att böckerna nog kanske är någonting som hade mått bäst av att få stå som en framgångsrik men avslutad serie – även om Larsson förvisso själv, enligt sägen, hade planerat hela tio böcker men sedan dog alldeles för ung innan böckerna ens hann publiceras, you know the story. Fyran lär dock vara Lagercrantz helt egna och inte basera sig på eventuella manuskript eller idéer härstammandes från Larsson själv.
Ändå känner jag ju mig själv. Dels är jag nyfiken, dels har jag väldigt svårt att sluta läsa en bokserie när jag väl påbörjat den. Det är med andra ord inte otänkbart att jag kommer att hugga tag i den här pseudo-fyran i något skede.
Vad tänker ni? Fast det är väl många i #boblmaf som ger ett lika rungande nej åt Larsson som jag ger åt t.ex. Hundraåringen (utan att ens ha läst, vill säga).
Jag, varje morgon på väg till bussen och varje kväll innan jag ska sätta mig ner i soffan.
Vindsjälar av Mons Kallentoft XXX-
Jag blir alldeles kallsvettig när jag på baksidan av boken läser: Luften vibrerar av hetta. En ovanlig sensommarstorm… Are you kidding Mons, hur mycket ska du riktigt utsätta ditt litterära Linköping för? Nåväl, värmen tar inte över helt och hållet, i stället dras polisen Malin och dottern Tove som bor hemma över sommaren med en mystisk lukt hemma i lägenheten. Och Tove, som jobbar på äldreboendet hittar en av invånarna död, hängd i larmknappens sladd. Konrad som alltid varit livsglad och full av kämpaglöd vad gäller inbesparingar inom äldrevården – har någon kanske tagit livet av honom?
Malin mår lite bättre som tur är, kämpar med törsten men lyckas hålla den stången. Kanske finns det hopp om henne, för henne? Ändå läser jag bara halvhjärtat, känner mig inte så engagerad. Det blåser en vind genom Linköping också, inte olik den som blåser i de första meningarna i Louise Boije af Gennäs två böcker i ”milenniumtrilogin”, icke att förväxla med Stieg Larssons deckartrilogi. Och den döde får komma till tals genom kursivkapitel. Håhåjaja, kanske dags att försöka lägga Kallentoft bakom mig nu?
Några korta men eminenta grejer:
1. Pocket Shop i Finland har i dag fått en lillasyster då det öppnades en ny lila bokhandel på Böle tågstation. Stor och skinande, ni vet hur småsyskon alltid ska försöka hävda sig, så är det minsann även i det här fallet 😉
2. Helena Dahlgrens e-novell Salamandertider har släppts och hittat sin väg till min Kindlur.
3. Gilla Böcker övertar X Publishings utgivning! Känns som mycket trygga händer (Ada Wester på Gilla var med och startade upp X back in the days).
4. Lisa Unger släpper nytt i januari! En fristående thriller verkar det som, just i hennes fall föredrar jag ju faktiskt The Hollows-serien men är ej knusslig!
Nä vet du vad fredagen den trettonde, du har inget att komma med som kan slå den här bokfredagen!
Jahapp, de här böckerna ska jag utan problem hinna klämma före jul och solsemestern (med egen bokhög, bien sûr!), eller hur? *skrattar gällt*
Listan över bokbloggambassadörerna för år 2014, det vill säga fjärde varvet, har publicerats, såg ni det? Tycker det är speciellt kul att se lite finlandssvenskt bloggarblod med i gruppen, i form av Boktok73 såklart. Även Mind the Book är med, ända från London! Camilla som jag läst och kommenterat hos sedan tidernas begynnelse, som det känns som om jag har träffat även om jag faktiskt aldrig gjort det. Hade liksom tänkt att jag kanske inte har tid och råd att åka till bokmässan nästa år, men känner redan hur det beslutet börjar svikta…
*) #boblamb är den ”officiella” hashtaggen på Twitter, härledd ur den äldre hashtaggen #boblmaf som naturligtvis står för bokbloggarmaffian.
Det var intressant hur två av Johannorna på Bokhora råkade skriva om Norén nästan samtidigt, och med så olika innehålll. Hur JohÖ sitter och njuter i sin läsfåtölj och enligt egen utsago inte har kommit så långt men ändå har det hänt en hel del i Noréns liv. Och JohÖ känner igen platserna och sitter där och myser åt en äldre och kanske mer reflekterande Norén. Jag menar inte att jag saknar den arga höttande Norén, men min läsning går, likt JohLs, betydligt trögare än JohÖs och betydligt trögare än läsningen av den första dagboken. Det är inte bara du, Lars, det är jag och en tung höst och alldeles för mycket slalomläsning, men suget i den här andra boken är nog inte riktigt lika starkt, inte när jag läser i alla fall. Kan det rentav ha att göra med, förutom att den troligtvis är mer censurerad, att det just är den andra boken, att den inte känns lika… exotisk, lika ny och fascinerande längre? Och att man vet att det planeras ännu fler?
När jag inte läser känner jag däremot suget efter boken, efter den känslan som ändå stundvis infann sig när jag läst den första dagboken. Inte minst efter Johanna Ös text klappar jag på Noréns tegelstenslunta igen, vill tillbaka.
Rörgast av Johan Theorin XXXX
Rörgast är den sista fristående delen i Theorins Ölandskvartett, och jag lånade den ivrigt men ändå, det ska erkännas, lite slentrianmässigt, från biblioteket. Slentrianmässigt på så vis att jag inte riktigt mindes den skarpa Theorin längre, bara att han visst hade varit riktigt bra där i början. Och ser man på, nu hade han hittat tillbaka till skärpan, för det här är en 453 sidor tjock bok som inte känns för lång. Det finns spänning och det finns hämnd, men det är också gamla goda Gerlof som är på sommarpermission från ålderdomshemmet och får njuta av att bo i sin gamla stuga igen. Främst är det Gerlof och unga Jonas som för den här berättelsen framåt, och så finns det ett dåtidsspår i det nya landet också, och för en gångs skull engagerar det nästan lika mycket som den nutida handlingen.
Vill minnas det som att de första delarna i Ölandskvartetten balanserade nära gränsen till det övernaturliga och saker som inte riktigt gick att förklara. Något sådant finns det knappt alls med i den här boken, och det känns lite synd. Även om jag inte är någon skräckfantast tycker jag Theorin fick till en bra blandning av just det lite oförklarliga, där gamla folksägner vaknar till liv i dimman. I övrigt känns Rörgast helgjuten, och min enda invändning är egentligen som emetofob eftersom det i boken finns en alldeles fruktansvärd mass-magsjukescen. Kort förvisso, men tillräckligt för att jag ska känna mig psykosomatiskt illamående en god stund efteråt. Isch!
Hej december, soliga sandstränder känns långt borta, jag vet. Men snart är det kanske dags att börja planera sommarsemestern, och då vill jag slå ett slag för staden Istres på Franska rivieran. Jag har förvisso aldrig varit där, men i Elle Interiör nr 7/2013 läste jag hur designern Matali Crasset skapat ett strandbibliotek i denna stad. Och då vill man ju genast åka dit, inte sant?
Stål + tältduk + 350 böcker (bl.a. Georges Perec och Jane Austen som är Crassets bidrag), det kan ju inte bli annat än succé känner jag? Fint initiativ hur som helst!
Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund XXXX+
Det här är ett exempel på en bok jag nog aldrig hade snubblat över om jag inte hade läst bokbloggar. Leve bokbloggarna med andra ord! Johanna K skriver att den här boken kategoriseras som lämplig för 12-15-åringar, och kanske det. Alienationen är förvisso ett tema, men den behöver verkligen inte vara uttryckligen tonåringar ”förunnad”. Boken passar nästan ännu bättre för vuxna kan jag känna (trodde ursprungligen att den var just en bilderbok för vuxna). På grund av det melankoliska, det eftertänksamma, det poetiska.
Egentligen gillar jag andra människor.
Men jag behöver vara ensam för att inte tunnas ut
Gillar jättemycket! Den var även Augustprisnominerad, även om själva priset gick Höglund förbi. Kanske en lite dyster bok att ge bort bara sådär, man måste nog känna mottagaren bra för att veta att den ska tas emot på rätt sätt. Själv vill jag dels instagramma och citera hela boken, dels bara bläddra igenom den en gång till, långsamt.
Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.
Hägring 38 av Kjell Westö XXXX-
I dag är det Finlands självständighetsdag, och vad passar väl bättre än en recension av en finlandssvensk bok som dessutom handlar om Finlands och Helsingfors historia? Kjell Westö har ju varit mycket på tapeten den här hösten, även i Sverige där han var nominerad till Augustpriset. Såväl August som det inhemska Finlandia gick dock honom förbi, får se om det nappar ”tredje gången” gillt eftersom Hägring 38 öven är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Vinnaren av det priset offentliggörs dock först i oktober 2014 (!).
Men boken då, med två olika omslag beroende på om du köpt den finlandssvenska eller 
rikssvenska versionen. Här måste jag helt opatriotiskt dock klargöra att jag föredrar det rikssvenska gröna. Tycker det inhemska känns lite trist även om man förvisso kan se de olika färgerna som fru Wiiks olika skikt/”personligheter”. Då blir det intressantare! Romanen utspelar sig 1938, vilket ni kanske kunde gissa, och som vanligt när det gäller Westö är det Helsingfors som utgör fonden, ja nästan mer än så. Helsingfors blir ofta nästan en viktig karaktär i romanerna. Den här romanen är tätare, kortare, än de tidigare, färre karaktärer också, och det känns som om man lär känna dem mer på djupet. Advokaten Claes ”Klabben” Thune och hans nya kontorist Matilda Wiik. Båda plågas de av det som hände förr, Klabben av sin skilsmässa och fru Wiik av händelserna under kriget. Det känns fint att få komma dem in på livet, och jag gillar deras samspel också, att fru Wiik är lite för frispråkig till exempel. Och att fru Wiik har olika delar av sig själv som kallas olika saker, att hon ibland är just fru Wiik och ibland Miljafröken eller Milja Matilda. Det är intressant, utan att för den delen bli överdrivet med multipla personligheter à la Sidney Sheldon – hej sidospår men visst var det ett grepp han, Sidney, frekvent använde sig av? Eller är det mitt minne som spelar mig ett spratt? Har tyvärr inte det siggeeklundska/helenadahlgrenska eidetiska superminnet..! Tillbaka till huvudspåret: tristast i Westös roman är i stället delarna om Onsdagsklubben – förvisso bidrar de till att skapa den i bakgrunden ständigt närvarande europeiska oron, men jag har svårt att hålla reda på alla gubbar som dessutom har tidstypiska (?) men helt flippade smeknamn. Jogi, Zorro och Klabben liksom, hujedamig.
Men vilken research! Det bara bubblar historiska fakta över sidorna, precis på rätt sida av gränsen för att inte tynga ner projektet. Oerhört intressant också att Westö skriver om en faktisk historisk händelse som i och med romanen äntligen har rättats till, 75 år senare (tack En och annan bok för att du upplyste mig om detta!). Även om jag inte känner till Helsingfors tillräckligt för att kunna placera alla gatunamn, fnissar jag t.ex. åt att Munksnäs anses vara oerhört perifert. Lååånga spårvagnsresor dit var det tydligen…
Några har sagt att det här enligt dem är Westös bästa bok. Det tycker inte jag som håller Drakarna över Helsingfors eller Där vi en gång gått som favoriterna. Med detta inte sagt att Hägring 38 skulle vara dålig, tvärtom, absolut läsvärd! Och ett bra julklappstips!
The doctor asked if there was anyone they could call and she shook her head no. The last time she’d been home, she found that her parents had emptied out her room. No bed, no desk, no dresser, no pictures on her bulletin board or posters on the wall. No clothes except for a single navy-blue dress that hung in the closet, floating like a ghost. We’re saving that to bury you in, her mom had said.
Läste Disconnected, en e-novell av Jennifer Weiner, igår. Betydligt mörkare och dystrare
än annat jag läst av henne, även om slutet var en besvikelse. Fast inte de allra sista sidorna dock – där kom det nämligen reklam om en ny bok, All Fall Down, som publiceras i april. Likt e-novellen handlar den om drogmissbruk, och även om just det ämnet inte direkt är något jag brukar kasta mig över misstänker jag att jag nog kommer att läsa den förr eller senare. Har för tillfället pausat mitt i somras påbörjade egna Weiner-knarkande (pun not intended) med planen att återuppta läsningen under solsemestern kring nyår. Inte alla böcker dock, de mest chick litt-iga intresserar mig inte. Tänker att Weiner-experterna och tillika bokauktoriteterna Helena D och Johanna L får guida mig rätt.
Bokbabbel 