Det var intressant hur två av Johannorna på Bokhora råkade skriva om Norén nästan samtidigt, och med så olika innehålll. Hur JohÖ sitter och njuter i sin läsfåtölj och enligt egen utsago inte har kommit så långt men ändå har det hänt en hel del i Noréns liv. Och JohÖ känner igen platserna och sitter där och myser åt en äldre och kanske mer reflekterande Norén. Jag menar inte att jag saknar den arga höttande Norén, men min läsning går, likt JohLs, betydligt trögare än JohÖs och betydligt trögare än läsningen av den första dagboken. Det är inte bara du, Lars, det är jag och en tung höst och alldeles för mycket slalomläsning, men suget i den här andra boken är nog inte riktigt lika starkt, inte när jag läser i alla fall. Kan det rentav ha att göra med, förutom att den troligtvis är mer censurerad, att det just är den andra boken, att den inte känns lika… exotisk, lika ny och fascinerande längre? Och att man vet att det planeras ännu fler?
När jag inte läser känner jag däremot suget efter boken, efter den känslan som ändå stundvis infann sig när jag läst den första dagboken. Inte minst efter Johanna Ös text klappar jag på Noréns tegelstenslunta igen, vill tillbaka.