Salamandertider av Helena Dahlgren
Det är en ganska speciell känsla att läsa en skönlitterär text av någon vars boksmak är identisk till ungefär 80 % med ens egen. Troligen kommer jag att gilla det jag läser, men samtidigt blir jag lite ängslig, nästan extra försiktig när jag låter blicken glida längs raderna. Som tur är börjar novellen med ett citat jag genast markerar på min läsplatta:

Stockholm i december kan vara en vacker plats. Det kan också vara som idag: råkall luft i väntan på snöblandat regn, ett par förskrämda små sorgkanter till snörester längs vägkanten.

Sorgkanter! Citat som jag själv tycker om att markera och/eller skriva upp någonstans är ord som sätter fingret på en känsla eller upplevelse så exakt så att det känns som om det klickar till inne i en, samtidigt som man själv aldrig hade kunnat formulera sig precis så.
Novellen handlar om en bussresa en decembermorgon, samtidigt som en uråldrighet kan anas, en närvaro som sett årtionden komma och gå. En parasiterande närvaro, inte en vampyr men ändå liknande den svultna Jorunn Själfhämnd. Bästa (värsta?) sortens skräck detta, med det smygande obehaget, djur som anar oråd, folk som aldrig riktigt blir sig själva igen. Isch!
Helena, vars populärkulturminne kunde få Rain Man att blekna, har, på ett sätt som känns igen från hennes blogginlägg, smugit in en hel drös litterära referenser i sin novell. Många går mig tyvärr förbi men andra kan jag, om inte bocka av, så åtminstone känna en klangbotten i minnets djup av. Och den där identiska boksmaken förresten? Som av en händelse nämns två av Gillian Flynns böcker i novellen. Jag fnissar förnöjt.