When the Emperor was Divine av Julie Otsuka XXXX
Det stillsamma men samtidigt bestämda – angelägna – språket känns igen från underbara The Buddha in the Attic. Den här gången är det inte ett helt kollektiv man får följa, utan en familj med japanska rötter, bosatta i USA. Under andra världskriget blir först pappan tagen i förvar, därefter tvångsförflyttas mamma och flickan, 11, och pojken, 8, till ett läger ute i saltöknen i Utah. Lite som en fortsättning på hur Buddha-boken slutade, när affischerna om hur japanerna skulle packa ihop sina tillhörigheter och lämna sina hem kom upp. I Utah är först sommaren och därefter vintern är lika extrema och icke-skonsamma som de är olika. Det enda som är samma är saltdammet, som blåser in i svalget om nätterna, får ögonen att rinna och visarna på klockans urtavla att stanna. Symboliken med visarna blir tydlig, för främst går tiden i lägret ut på att vänta. Barnen underhåller sig någorlunda, men modern tynar bort, vill främst ligga kvar i sängen. Det finns ju inget hem att sköta, ingen mat att laga. Ingen orsak att stiga upp. Och i det vindlande lägret kommer gatuskyltar plötsligt upp – ett tecken på att deras väntan ser ut att bli lång.
En fristående bok som är tillräckligt lik – och tillräckligt olik! – The Buddha in the Attic för att man ska tycka nästan lika mycket om den. Jag fascineras oerhört mycket av Otsukas sätt att skriva, att hon med till synes enkla medel och meningar skildrar berättelser som blir både personliga och allmängiltiga. Den här romanen är hennes debut, och visar att hon ännu kan gå riktigt riktigt långt. Jag ser fram emot att få följa hennes författarskap!
Om ni hellre läser på svenska har jag glädjande nyheter, När kejsaren var gudomlig utkommer nämligen senare i vår. Missa inte!

Mad About the Boy av Helen Fielding XXX
Nähä hörni, det är kanske inte jättemycket jag vågar skriva om den här, av risk för att spoila den. De flesta av er har säkert redan hört dunderspoilern som spreds i brittiska media i höstas, den nämns förvisso redan alldeles i början av boken, men i och med den kan jag faktiskt knappt nämna någonting alls. Nåjo, hon har barn, Bridget, och hon är 51 år gammal och lär sig att twittra. Lite annat än originalboken från 1996 kan man säga (även om jag själv läste den långt senare). Det som för min del främst skiljer den här boken från framför allt den första är att de tidigare helt enkelt är mycket roligare. Jag skrattar högt en gång under läsningen av Mad About the Boy (restaurangen, vinklunken i fel hals-scenen), men i övrigt tycker jag främst att boken känns… lång. Eller kanske inte direkt lång, men utdragen, att det egentligen händer väldigt lite (scenerna med manusförfattandets möten och våndor är rent ut sagt supertråkiga!). Jag var nyfiken och jag ångrar inte mitt återbesök i Bridget-land, men jag slår igen boken med tanken om att dessa återbesök görs just av nostalgiska skäl och främst leder till att man inser att tiden och man själv har gått vidare och att vissa böcker/karaktärer mår bäst av att få förbli i den tid den var (det här är för övrigt en av de två avgörande orsakerna till att jag så gott som aldrig läser om en bok. Den andra är naturligtvis so many books, so little time-mantrat på repeat). Är inte så mad about the book med andra ord.