Mad About the Boy av Helen Fielding XXX
Nähä hörni, det är kanske inte jättemycket jag vågar skriva om den här, av risk för att spoila den. De flesta av er har säkert redan hört dunderspoilern som spreds i brittiska media i höstas, den nämns förvisso redan alldeles i början av boken, men i och med den kan jag faktiskt knappt nämna någonting alls. Nåjo, hon har barn, Bridget, och hon är 51 år gammal och lär sig att twittra. Lite annat än originalboken från 1996 kan man säga (även om jag själv läste den långt senare). Det som för min del främst skiljer den här boken från framför allt den första är att de tidigare helt enkelt är mycket roligare. Jag skrattar högt en gång under läsningen av Mad About the Boy (restaurangen, vinklunken i fel hals-scenen), men i övrigt tycker jag främst att boken känns… lång. Eller kanske inte direkt lång, men utdragen, att det egentligen händer väldigt lite (scenerna med manusförfattandets möten och våndor är rent ut sagt supertråkiga!). Jag var nyfiken och jag ångrar inte mitt återbesök i Bridget-land, men jag slår igen boken med tanken om att dessa återbesök görs just av nostalgiska skäl och främst leder till att man inser att tiden och man själv har gått vidare och att vissa böcker/karaktärer mår bäst av att få förbli i den tid den var (det här är för övrigt en av de två avgörande orsakerna till att jag så gott som aldrig läser om en bok. Den andra är naturligtvis so many books, so little time-mantrat på repeat). Är inte så mad about the book med andra ord.