Carmen och döden av Karin Fossum XXX½
En ny deckare av Karin Fossum är alltid en högtidsstund, de må kanske inte vara de mest nagelbitarframkallande av de nordiska deckarna, men däremot de mest välskrivna. Inte fullt lika råa, men med en vass psykologisk skärpa. Ändå undrar jag, när jag läser den här boken som mest känns lite mellamjölkigt lagom, om jag inte projicerar mina tidigaste fossumska läsminnen även på de senare böckerna som jag kanske, i ärlighetens och eftertankens namn, inte är fullt lika förtjust i? Som denna då, Carmen och döden, där Carmen och Nicolais lilla pojke Tommy hittas drunknad i dammen. En hemsk olycka på grund av någon minuts oaktsamhet – eller?
Fossum räds som vanligt inte obehagliga ämnen, den här gången tassas det runt tanken på att den unga mamman kanske inte riktigt hade accepterat att henne barn hade Downs syndrom. Tabubelagt och svårt tema såklart, kanske är det därför jag irriterar mig på att Carmen ändå hanteras så varsamt av både familj och poliser. Så mycket fokus på hennes vitblonda hår, så lite på det faktum att hon kanske tog till den värsta av utvägar och tog livet av sitt eget barn? Jag får nästan lite Agatha Christie-vibbar av beteendet där man misstänker föräldrarna och sedan ändå önskar dem lycka till i livet etc. Förvisso fint med empati hos poliserna, men skillnaden till Katarina Wennstams poliser och jurister då de misstänkte att någon anhörig skadat barnet i boken Stenhjärtat är milsvid. Och jag är team Wennstam i den här frågan. Var är gnistan? Vem bryr sig om Tommy?
Rec.ex av Forum.