Lyckliga gatan av Liza Marklund XXX½
Liza Marklund har dragit ner på takten med vilken hon skriver böckerna om journalisten Annika Bengtzon, och kanske kommer hon med denna att sluta helt? Tycker mig minnas att hon och Anne Holt pratat om att sluta efter tio böcker..? Lyckliga gatan känns i alla fall mer som de gamla goda Annika Bengtzon-böckerna även om synen på kvällstidningslivet känns betydligt krassare. Takten är annorlunda, och det ska hela tiden upp nytt och fräscht och klick-genererande material på nätet. De gamla rävarna, Annika och chefredaktören Anders, försöker hänga med men grinar illa. Fast på det personliga planet är Annika mer i balans, kanske mer än någonsin. Fint att hennes liv nu äntligen börja ordna upp sig lite grann. Thomas däremot, när blev han så sliskig? Nej, livet har inte behandlat honom så väl de senaste åren – se den förra boken för mer detaljer – men kombinationen av bitterhet, ilska och nästan äckel han består av nu? Sorgligt att se, även om han aldrig varit någon favorit hos mig.

Ja och några ord och deckarintrigen kanske? Halvkänd lokalpolitiker hittas brutalt – alltså verkligen brutalt! Inget för känsliga läsare! – misshandlad i sitt hem och när frun Nora ska underrättas går hon inte att finna någonstans. Var är hon och vem var det som ringde efter hjälp?
Fruktansvärd misshandel som sagt, och så ett annat case som Annika får hugga tag i. Tycker dock det kan vara knepigt med parallella fall i deckare – det finns ju en orsak till att det finns där. Därför känns det som om mycket av lästiden går åt till att fundera över hur det hänger ihop med ”huvudfallet”, och om det inte gör det, vad det har för annan relevans. Förstår ni vad jag menar?