Tomheten, post-Dust

Dust av Hugh Howey XXXX-
dustSista delen i en älskad trilogi, ni kan förstå att jag var nervös va? Till all lycka håller serien ända till slut, men jag läser inte lika andlöst längre, kanske använde jag upp nästan allt syre under läsningen av Shift. Klaustrofobin från de första två delarna är, av förståeliga skäl, inte lika påtaglig längre, däremot är intrigerna, klentrogenheten och 20140217-121325.jpgkämpaglöden fortfarande närvarande. Det är alltid svårt med slut också, efter tre nattsvarta böcker vill man (jag) inte ha ett rosenrött slut, men kanske ljusgrått, med något svagt rosa skymtande vid horisonten? Om jag får det? Äh, det får ni själva ta reda på!

Det blir tomt nu, är alla delar är lästa. Även om stämningen och miljön i böckerna är minst sagt ångestfylld, älskade jag att läsa. Vad nu?

Lycklig över det dystra

Jag är väldigt lycklig över jag i höstas äntligen fick min gradu om dystopin Brave New World färdigskriven.
Jag är också lycklig över att jag, trots stressen skrivandet innebar, inte tappade intresset för dystopier.
Och så är jag lycklig över att det skrivs bra dystopier just nu. Främst som YA-trilogier förvisso, men även två bra vuxenromaner på svenskt håll: Karin Tidbecks Amatka och Boel Bermanns obehagliga debut Den nya människan som jag läser just nu.

20140226-154300.jpgVad har ni läst för bra dystopier? Tipsa mig!

 

Repor på den glänsande Goldfinch-ytan?

Plötsligt händer det: efter en senhöst av enbart stjärnögda Goldfinch-recensioner kommer det under loppet av mindre än en vecka först rejäl kritik från Marias bokliv och sedan en svidande sågning från Christin Ljungqvists håll! Oj oj OJ! Själv har jag ju inte kommit längre än kanske en tredjedel i boken, jag ska nog plocka upp den snart men jag fann mig faktiskt sitta och nicka lite instämmande till Marias recension. Den där Boris t.ex., orkar inte med honom..!

Once more for the road, mitt läge vad gäller Donna ”Den heliga” Tartts böcker:
The Secret History, eller DHH som den mer familjärt kallas (efter sin svenska översättning såklart, Den hemliga historien): Underligt nog fortfarande oläst, trots ständiga gliringar och ”hån” från #boblmaf, hehe.
The Little Friend: Faktiskt läst, minns att det tog lång tid och jag kanske inte ens var så intresserad av vad som hände, var väl inte ens så gammal då, dock imponerad över att jag tragglade mig igenom den ändå.
The Goldfinch: Som sagt kanske en tredjedel läst, Boris är i alla fall ett minne blott för tillfället så jag borde nog plocka uppm läsningen nu för att kunna fortsätta i full fart framåt medan jag ännu har allt i någorlunda färskt minne.

Perfekta förutsättningar men..?

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman XXX½
oceanComing of age med en rejäl dos magi, kombinerat med ett barns kärlek för böcker:

Growing up, I took so many cues from books. They taught me most of what I knew about what people did, about how to behave. They were my teachers and my advisers. In books, boys climbed trees, so I climbed trees, sometimes very high, always scared of falling.

Låter ju perfekt till pappers, inte sant? Och jo, till viss del är det fint, väldigt fint till och med. Älskar hur magin knyts till det vardagliga, och hur barnet inte ifrågasätter den. Ändå är jag inte med, inte till hundra procent. Varför det, undrar ni chockerat (?), men jag kan inte ens svara på det själv. Jo! Kanske på grund av de snabba rycken, att det känns lite som en saga för barn, med onda häxor bakom varje knut. Inga vanliga lugna transportstycken emellan. Så där som i tråkiga vuxenböcker alltså.

När språket står i vägen

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen XXX
ljusDet må erkännas att jag lite hastade mig igenom den här boken, men vet ni, jag fångas inte av den. Vilket är synd, för det är uppfriskande att läsa om en lite annorlunda milj, nämligen Finland strax efter Tjernobylkatastrofen 1986. Boken har vunnit Finlandia Junior 2011, jag ser att andra bokbloggare nästan gråter eller inte kan värja sig, medan jag mest kliniskt observerar. Visst, jag noterar berättarens direkta tilltal och visst är språket annorlunda i sin upphackade staccatorytm. Jag irriteras dock av att det känns så oerhört medvetet – svårt att förklara då författaren naturligtvis ska vara medveten om sin text och vad den gör, men jag tycker att det inte ska vara synligt för läsaren. Om ni alls förstår vad jag menar. Ingen uppskattar ett vackert språk mer än jag, men här blir författaren så besatt av att skapa sitt speciella språk att hon snubblar över sig själv och allt får komma i andra hand efter språkexperimenten, även berättelsen i sig…

En person i berättelsen kan befinna sig i konflikt med sin omgivning.
Så skriver de hurtiga svenskarna i en handbok som heter Skriv om och om igen.

En liten kul detalj med citatet ovan, skrivboken som nämns är utgiven av X Publishing, vars utgivning Gilla böcker, Huotarinens förlag, ju numera ansvarar för.
Rec.ex. från Gilla böcker.

Börjar vår saga vara all, Ruth?

The Outcast Dead av Elly Griffiths XXX½
outcastRuth gräver upp gamla ben och det kan möjligen vara ett sensationellt fynd, den fruktade Mother Hook, barnsköterskan som tog livet av sina skyddslingar, en efter en. Och, as it happens, handlar det nutida spåret om barn som försvinner och/eller far illa och fast det är Nelsons fall så blir Ruth såklart inblandad på ett hörn.
Nu låter jag gnällig va? Egentligen fungerar den här boken helt bra, det finns inget särskilt att anmärka på. Det är bara jag som börjar bli trött tror jag, på att alla barn i Norfolk har andra pappor än man låter påskina, och på att Ruth som inte är polis alltid sticker näsan i diverse polisfall. När man läser deckare får man alltid svälja en viss osannolikhet, som att det sker osedvanligt många mord på små orter som Ystad, Fjällbacka eller Kiruna. Men framför allt när det gäller icke-poliser som hamnar mitt i brottsutredning efter brottsutredning så tröttnar man (jag). Jag säger inte att jag har gjort slut med Ruth, för när det börjar viskas om fuktiga saltängar i en sisådär november-december i år, kommer jag säkert att var en av dem som klickar på Bevaka i valfri nätbokhandel. Men jag säger att den passionerade lågan i vårt kärleksförhållande har börjat flämta oroväckande. Det är inte du, Ruth, det är nog jag.