Månadsarkiv: februari 2014

Tomheten, post-Dust

Publicerad den av
4

Dust av Hugh Howey XXXX-
dustSista delen i en älskad trilogi, ni kan förstå att jag var nervös va? Till all lycka håller serien ända till slut, men jag läser inte lika andlöst längre, kanske använde jag upp nästan allt syre under läsningen av Shift. Klaustrofobin från de första två delarna är, av förståeliga skäl, inte lika påtaglig längre, däremot är intrigerna, klentrogenheten och 20140217-121325.jpgkämpaglöden fortfarande närvarande. Det är alltid svårt med slut också, efter tre nattsvarta böcker vill man (jag) inte ha ett rosenrött slut, men kanske ljusgrått, med något svagt rosa skymtande vid horisonten? Om jag får det? Äh, det får ni själva ta reda på!

Det blir tomt nu, är alla delar är lästa. Även om stämningen och miljön i böckerna är minst sagt ångestfylld, älskade jag att läsa. Vad nu?

Lycklig över det dystra

Publicerad den av
11

Jag är väldigt lycklig över jag i höstas äntligen fick min gradu om dystopin Brave New World färdigskriven.
Jag är också lycklig över att jag, trots stressen skrivandet innebar, inte tappade intresset för dystopier.
Och så är jag lycklig över att det skrivs bra dystopier just nu. Främst som YA-trilogier förvisso, men även två bra vuxenromaner på svenskt håll: Karin Tidbecks Amatka och Boel Bermanns obehagliga debut Den nya människan som jag läser just nu.

20140226-154300.jpgVad har ni läst för bra dystopier? Tipsa mig!

 

Repor på den glänsande Goldfinch-ytan?

Publicerad den av
10

Plötsligt händer det: efter en senhöst av enbart stjärnögda Goldfinch-recensioner kommer det under loppet av mindre än en vecka först rejäl kritik från Marias bokliv och sedan en svidande sågning från Christin Ljungqvists håll! Oj oj OJ! Själv har jag ju inte kommit längre än kanske en tredjedel i boken, jag ska nog plocka upp den snart men jag fann mig faktiskt sitta och nicka lite instämmande till Marias recension. Den där Boris t.ex., orkar inte med honom..!

Once more for the road, mitt läge vad gäller Donna ”Den heliga” Tartts böcker:
The Secret History, eller DHH som den mer familjärt kallas (efter sin svenska översättning såklart, Den hemliga historien): Underligt nog fortfarande oläst, trots ständiga gliringar och ”hån” från #boblmaf, hehe.
The Little Friend: Faktiskt läst, minns att det tog lång tid och jag kanske inte ens var så intresserad av vad som hände, var väl inte ens så gammal då, dock imponerad över att jag tragglade mig igenom den ändå.
The Goldfinch: Som sagt kanske en tredjedel läst, Boris är i alla fall ett minne blott för tillfället så jag borde nog plocka uppm läsningen nu för att kunna fortsätta i full fart framåt medan jag ännu har allt i någorlunda färskt minne.

Perfekta förutsättningar men..?

Publicerad den av
6

The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman XXX½
oceanComing of age med en rejäl dos magi, kombinerat med ett barns kärlek för böcker:

Growing up, I took so many cues from books. They taught me most of what I knew about what people did, about how to behave. They were my teachers and my advisers. In books, boys climbed trees, so I climbed trees, sometimes very high, always scared of falling.

Låter ju perfekt till pappers, inte sant? Och jo, till viss del är det fint, väldigt fint till och med. Älskar hur magin knyts till det vardagliga, och hur barnet inte ifrågasätter den. Ändå är jag inte med, inte till hundra procent. Varför det, undrar ni chockerat (?), men jag kan inte ens svara på det själv. Jo! Kanske på grund av de snabba rycken, att det känns lite som en saga för barn, med onda häxor bakom varje knut. Inga vanliga lugna transportstycken emellan. Så där som i tråkiga vuxenböcker alltså.

När språket står i vägen

Publicerad den av
4

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen XXX
ljusDet må erkännas att jag lite hastade mig igenom den här boken, men vet ni, jag fångas inte av den. Vilket är synd, för det är uppfriskande att läsa om en lite annorlunda milj, nämligen Finland strax efter Tjernobylkatastrofen 1986. Boken har vunnit Finlandia Junior 2011, jag ser att andra bokbloggare nästan gråter eller inte kan värja sig, medan jag mest kliniskt observerar. Visst, jag noterar berättarens direkta tilltal och visst är språket annorlunda i sin upphackade staccatorytm. Jag irriteras dock av att det känns så oerhört medvetet – svårt att förklara då författaren naturligtvis ska vara medveten om sin text och vad den gör, men jag tycker att det inte ska vara synligt för läsaren. Om ni alls förstår vad jag menar. Ingen uppskattar ett vackert språk mer än jag, men här blir författaren så besatt av att skapa sitt speciella språk att hon snubblar över sig själv och allt får komma i andra hand efter språkexperimenten, även berättelsen i sig…

En person i berättelsen kan befinna sig i konflikt med sin omgivning.
Så skriver de hurtiga svenskarna i en handbok som heter Skriv om och om igen.

En liten kul detalj med citatet ovan, skrivboken som nämns är utgiven av X Publishing, vars utgivning Gilla böcker, Huotarinens förlag, ju numera ansvarar för.
Rec.ex. från Gilla böcker.

Börjar vår saga vara all, Ruth?

Publicerad den av
15

The Outcast Dead av Elly Griffiths XXX½
outcastRuth gräver upp gamla ben och det kan möjligen vara ett sensationellt fynd, den fruktade Mother Hook, barnsköterskan som tog livet av sina skyddslingar, en efter en. Och, as it happens, handlar det nutida spåret om barn som försvinner och/eller far illa och fast det är Nelsons fall så blir Ruth såklart inblandad på ett hörn.
Nu låter jag gnällig va? Egentligen fungerar den här boken helt bra, det finns inget särskilt att anmärka på. Det är bara jag som börjar bli trött tror jag, på att alla barn i Norfolk har andra pappor än man låter påskina, och på att Ruth som inte är polis alltid sticker näsan i diverse polisfall. När man läser deckare får man alltid svälja en viss osannolikhet, som att det sker osedvanligt många mord på små orter som Ystad, Fjällbacka eller Kiruna. Men framför allt när det gäller icke-poliser som hamnar mitt i brottsutredning efter brottsutredning så tröttnar man (jag). Jag säger inte att jag har gjort slut med Ruth, för när det börjar viskas om fuktiga saltängar i en sisådär november-december i år, kommer jag säkert att var en av dem som klickar på Bevaka i valfri nätbokhandel. Men jag säger att den passionerade lågan i vårt kärleksförhållande har börjat flämta oroväckande. Det är inte du, Ruth, det är nog jag.

Ode till O

Publicerad den av
4

Har ni sett att Enligt O är tillbaka på sin gamla vanliga – och betydligt mer läsarvänliga – domän? I dag har hon dessutom skrivit en alldeles fantastisk Ode till #boblmaf, klicka för många igenkännande fniss! Jag tycker själv att Alla hjärtans dag (eller Vändagen som den fint nog heter på finska) lätt blir lite sliskig i all sin konsumtionshets, men det här värmde mitt hjärta!

P.S. På tal om konsumtionshets så är det förresten tydligen också International Book Giving Day i dag. Om man känner för det kan man ju tolka reglerna fritt och ge en bok åt sig själv..! Vem känner ens boksmak bättre liksom?

Oavsett hur eller om ni firar hjärtan eller böcker önskar jag er en trevlig helg!

Riktigt riktigt obehaglig

Publicerad den av
11

The Killer Next Door av Alex Marwood XXXX-
killerDet må vara Alla hjärtans dag i dag, men förvänta er ingen mysig puttenuttig recension för det. In fact, förvänta er en bok ungefär så långt bort man kommer från glittriga hjärtprydda Hallmarkskort med gyllene texter. The Killer Next Door, Alex Marwoods andra (och fristående) thriller efter Wicked Girls/Onda flickor, är nämligen en av de råaste och obehagligaste böcker jag läst. Så obehaglig att jag, lite fräckt må erkännas, klagotwittrade* att Helena borde ha utfärdat en kraftigare varning för det i sin egen recension. Med det inte sagt att boken inte skulle vara bra, för det är den, grå och dyster och sorglig och hemsk, men alltså riktigt riktigt obehaglig. Consider yourselves warned..!

Grå och dyster är kanske lite underliga adjektiv för en bok som till största delen utspelar sig i ett London som faktiskt badar i sol (!) och värmebölja. Jag tänker snarare på stämningen i det fallfärdiga hyreshuset som utgör romanens primära miljö: läckande kranar, slitna ytor och trasiga själar som av ett skäl eller annat behöver ett tak över huvud och grannar som inte bryr sig nämnvärt om hur man kommer och går. Fast de blir allt lite intrasslade i varandras liv ändå, grannarna, vare sig de vill det eller inte…
Jag tänker lite på den finska tv-serien Salatut Elämät, eller höghuset i Anne B. Ragdes roman Jag ska göra dig så lycklig. Fast hundra gånger mörkare då. Genom (litterärt) mörker kommer ljuset, skrev Helena häromdagen, och det skriver jag, fellow mörkervurmare, under i 99 % av fallen. Men med just den här boken tvivlar jag – så långt under skinnet kröp den och så mycket kliade det i samma skinn av obehag. Å andra sidan, är inte vi alla ute just efter böcker som känns?

*) En rolig detalj är att min tweet sedermera fick den mörkervurmande falangen av #boblmaf att lystra och rentav köpa boken, haha!

875 gram – en flicka och en Facebook-grupp

Publicerad den av
2

875 grammaa. Pirpanan tarina av Tomi Takamaa XXX+
875I slutet på mars förra året, av en händelse på min egen födelsedag, föddes en liten liten flicka via kejsarsnitt. Mamman var i 30:nde graviditetsveckan men hade fått en grav havandeskapsförgiftning, och barnet som plockades ut av läkarna vägde bara 875 gram. Den omtumlade nyblivna pappan skapade några dagar efter flickans, Pirpana som hon kallas i boken, födelse en Facebook-sida för att hålla intresserade vänner och släktingar uppdaterade om Pirpanas mående, eftersom han inte ville spamma flödet med uppdateringar i eget namn. Sidan spreds dock lavinartat över Facebook, och efter bara några dagar var det tusentals som gillade sidan och uppdateringarna om den lilla kämpen på Barnkliniken.
Pappan bestämde sig för att utnyttja situationen och försöka engagera människorna på sociala media till en insamling för en kuvös, det som troligen skulle komma att rädda hans dotters liv. Stora tidningar, tv- och radiokanaler nämnde också fenomenet, och genom Facebook-sidan kom den lilla fjäderlätta flickan att vädja till det finska folket och samla in pengar till så väl en kuvös som understöd till det nya barnsjukhuset.
Den här boken är pappans berättelse om så väl den första omtumlande tiden som prematurpappa, liksom tiden då media rycker honom i ärmarna och han försöker omvända all uppmärksamhet till något positivt och meningsfullt. För mig som läsare blir tyvärr hoppen mellan dels sjukhusvardagen och plötsligt presskonferenser där han pratar om barn som har det sämre ställt än hans egen dotter lite för stora. I och med FB-gruppens stora popularitet har Tarkamaa åstadkommit något viktigt, och det är hedransvärt, och som ett tidsdokument över den kraft sociala media har i början av 2010-talet är boken intressant. Min förvirrning gäller snarast ifall boken, som titeln antyder, verkligen är Pirpanas berättelse, eller om det är pappans, Facebook-gruppens eller varför inte de andra för tidigt födda barnen, som får komma till tals i slutet av boken, berättelse. Samtidigt blir jag tudelad vad gäller recenserandet/kritiserandet av den här typen av böcker. 875 grammaa har uppenbart kommit till rätt hastigt, och målet har varit att dels nedteckna det som hände, dels ytterligare samla in mera pengar till barnklinikernas förmån. Vilket författaren, pappan, uppenbarligen har lyckats med. Boken är snabbläst men också oerhört gripande, och ingen är gladare än jag över att lilla Pirpana i dag växer och mår bra. Vem är jag då egentligen att kritisera?

Adult stories never made sense

Publicerad den av
4

Adult stories never made sense, and they were so slow to start. They made me feel like there were secrets, masonic, mythic secrets to adulthood. Why didn’t adults want to read about Narnia, about secret islands and smugglers and dangerous fairies?

– Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane

För mycket av det goda

Publicerad den av
8

Where’d You Go, Bernadette? av Maria Semple XXX
bernadetteBernadette – tidigare världsberämd arkitekt, nu en något virrig och agorafobisk fru och framför allt femtonåriga Bees mamma – hon försvinner och Bee vill naturligtvis ta reda på vad som hänt. Jag har hört viskas om att den här boken i viss grad påminner om Extremely Loud and Incredibly Close*, och visst, det finns en massa kommunikation likt de lappar lilla Oscar följer i ELAIC. Dock att jag tycker att man inte ska börja kasta sig omkring med de där jämförelserna hur som helst bara för att en ingrediens är snarlik..! Bee rotar alltså i mail, brev och fax, skickat av både hennes mamma men också mellan grannara – lite putslustigt och ibland fungerar det. Mest skjuter det nog tyvärr bara över. Och det finns ju ett djup där också, att mamma Bernadette kanske inte mår särskilt bra, men det tramsas bara över med gräl om björnbärsbuskar och postorderleveranser. Det jag personligen får mest ut av är dels alla referenser till Microsoft och nutiden, dels den totala motpolen (höhö) som resan till Antarktis utgör. Varför finner jag det så fascinerande att läsa om is och mörker? Antarktis – associerar till både Jenny Diski och Bea Uusma (hrrm, pol som pol..?) och blir mer sugen på att läsa (om) deras böcker än fler av Semple faktiskt.
Johanna L tyckte annorlunda.

*) Åh, jag behövde inte googla titeln den här gången, har jag äntligen lärt mig vad den heter? Helt underbar, hur som!

Kevin-boken med thrillertillägg

Publicerad den av
2

In the Blood av Lisa Unger XXXX
ungerUff, den här boken kryper under huden! Jag har lite samma invändningar som Skuggornas bibliotek vad gäller psykiska sjukdomars ärftlighet, men i övrigt är In the Blood en riktigt obehaglig thriller som det – om man är lagt åt det hållet – är trevligt att läsa. Miljön är återigen den lilla staden Hollows i upstate New York, men till skillnad från Fragile och Darkness, My Old Friend så är det här i ganska liten grad en småstadsskildring. I stället är det universitetet som får utgöra miljön, universitetet där Lana studerar psykologi. Som extrajobb och för att lära sig mer om problemungdomar som ska bli hennes specialinriktning, nappar hon på en annons om att bli barnvakt åt 11-årige Luke, en extremt smart och manipulativ liten pojke. Enter We Need to Talk About Kevin-vibbarna alltså, eftersom man parallellt med nutidsspåret även får följa en mammas dagbok där hon skriver om sin lille pojke som helt enkelt inte är som alla andra. Det finns egentligen väldigt många spår i den här boken, en av Lanas kompisar försvinner i samma veva från universitetet och det är också uppenbart att Lanas bakgrund är minst sagt problematisk. Ändå är det de här mor och son (och barnvakt)-partierna som främst griper tag i mig, det kallt manipulativa, det hopplösa, det kärleksfulla, det misstänksamma. Hu!

Nya bokliga podcasts!

Publicerad den av
5

Hörni, har ni märkt att det har kommit några nya svenskspråkig podcasts på temat böcker? Dels Fantastisk podd där en massa bekanta namn är eller kommer att vara med, och det första avsnittet trevligt nog handlar om finsk sisu.

Och så har pocketshopparna Marcus och Tuva startat litteraturpodden Ett eget rum. Trevligt trevligt, även om fler must listen-poddar betyder mindre lästid i bussen…

Vadan (den litterära) vinterfascinationen?

Publicerad den av
15

vinterVeckans tema för Lyrans Tematrio (still going strong efter jag vet inte hur många år!) är vinterväder, och det passar precis ihop med ett ämne jag annars också hade tänkt skriva om, nämligen min något otippade fascination för riktigt mörka och isiga platser. Missförstå mig inte, jag tycker om vintern. Den kunde förvisso få vara någon månad kortare, och helst solig, snöfylld och max -10 grader kall tills den abrupt skulle övergå i sprudlande näskliande vår. Men så mycket tycker jag inte om vintern att jag hade trott att vinterlandskap skulle få utgöra fonden till några av mina, kanske rentav topp tjugo, bästa böcker någonsin:

1. På tunn is – En resa till Antarktis av Jenny Diski. Min kärlekshistoria med min husgudinna Jenny D går way back (och numera är den så gott som besvarad!). Lite så att jag skulle kunna börja läsa om mina tre favoritböcker, reseskildringarna. I den här boken åker hon i alla fall mot Antarktis och beundrar, likt Uusma på den motsatta polen, isens färg genom fönstret.
2. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Nåväl, den här skrev jag ju precis om. Fy så den strandsatta polarexpeditionens utsatthet skrämde mig!
3. Evig natt av Michelle Paver. Alltså: att bli kvarlämnad på en öde ishavsstrand för att de andra du bott med har blivit sjuka och måste få vård. Att det ibland är så mörkt och/eller snöstormigt att du måste treva dig fram med ett rep. Och att du sedan ovanpå allt detta tycker dig känna av en annan närvaro? Jag ryser – och inte av köld..!

Har ni några fler tips att dela med er vad gäller den här… polargenren? Skriver inte Dan Simmons böcker i den här stilen, är de till exempel värda något?

Månadssummering januari 2014

Publicerad den av
Svara

Laura Kasischke – The Raising
Liza Marklund – Lyckliga gatan
A.S.A. Harrison – The Silent Wife
Maria Semple – Where’d You Go, Bernadette?
Mhairi McFarlane – You Had Me at Hello
Karin Fossum – Carmen och döden
Bea Uusma – Expeditionen. Min kärlekshistoria
Josefin Ahlström – Parmiddag
Tomi Takamaa – 875 grammaa. Pirpanan tarina
Lisa Unger – In the Blood
Sofia Nordin – Spring så fort du kan

Antal böcker på finska/engelska: 1/5
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 1
Antal tegelstenar: 1
Antal böcker lästa på Kindle: 3 (+ 1 på iPad)
Sammanlagt antal: 11

Månadens bästa: Expeditionen! Det blev min kärlekshistoria den här månaden!
Månadens sämsta: Parmiddag. Där fick jag för att jag försökte ”vidga mina vyer” och läsa något åt chick litt-hållet, uff vad taffligt skriven den var!
Månadens överraskning: Tio kvinnor, bara en man!
Månadens besvikelse: The Silent Wife, som försökte rida på ett falskt Gone Girl-rykte.

Skickliga Sofia Nordin

Publicerad den av
1

Spring så fort du kan av Sofia Nordin XXXX+
springSpring så fort du kan är den fristående fortsättningen på ungdomsdystopin En sekund i taget. Jag tycker ändå man ska läsa dem i rätt ordning, åtminstone i början refereras det i små bisatser till vad som hände innan Ante, huvudpersonen och berättarjaget i Spring så fort du kan, kom med in i bilden. För det gör han, han hittas utfrusen i ett litet vindskydd i skogen och får följa med Hedvig och Ella till deras gård. Först är Ante alldeles till sig över maten och värmen, men snart hinner tankarna ikapp. Det där med att vara tre, det är alltid lite knepigt. Framför allt när det gäller en kille och två tjejer. Fast får man ens tänka på att de är tjejer nu när de räddat honom och tagit honom till sitt hem? Får man vara kåt fastän alla andra människor i hela världen dött av feber?

Jag gillar verkligen Sofia Nordin, en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska ungdomsbokshimlen just nu. Uppföljaren är kanske inte lika gastkramande spännande som ettan, men det betyder inte att den är sämre för det. Snarare tycker jag det är oerhört fascinerande hur Nordin balanserar den fortsatta kampen för att överleva med så kallade ”vanliga” bekymmer. Vänskap, kåthet, kärlek, svartsjuka. Lättnaden över att ha överlevt, men också skammen. Rädslan för att vara ensam kvar, rädslan för att inte vara det. Skickligt!
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

Blyton och Olsson

Publicerad den av
6

Å andra sidan kan jag läsa om Blytons gamla Femböcker och nu se att hennes glesa prosa bara var hoppstenar för min fantasi, som flög från vrak till öde ö till borgruin till mystiska ljus i natten, o ”Fem på rymmarstråt”, du barndomens stora kärlek!

Åh, Enid Blytons böcker, denna gemensamma kulturella referensram för så många av oss! Med allt vad de innebar av äventyr och matfrossa (ständigt denna bacon!). Läses de fortfarande? Eller bleknade skimret där någon gång på 1990-talet, efter många tiotals år av trogen tjänst?
Älskar att Lotta Olsson, i citatet ovan, har en blogg, speciellt bra för sådana som jag som inte har tillgång till DN:s bokbilaga på lördagar. Girigt försöker jag tigga till mig boktips av dem som har tidningen, kanske blir det några tipssmulor över också åt mig?