Veckans tema för Lyrans Tematrio (still going strong efter jag vet inte hur många år!) är vinterväder, och det passar precis ihop med ett ämne jag annars också hade tänkt skriva om, nämligen min något otippade fascination för riktigt mörka och isiga platser. Missförstå mig inte, jag tycker om vintern. Den kunde förvisso få vara någon månad kortare, och helst solig, snöfylld och max -10 grader kall tills den abrupt skulle övergå i sprudlande näskliande vår. Men så mycket tycker jag inte om vintern att jag hade trott att vinterlandskap skulle få utgöra fonden till några av mina, kanske rentav topp tjugo, bästa böcker någonsin:

1. På tunn is – En resa till Antarktis av Jenny Diski. Min kärlekshistoria med min husgudinna Jenny D går way back (och numera är den så gott som besvarad!). Lite så att jag skulle kunna börja läsa om mina tre favoritböcker, reseskildringarna. I den här boken åker hon i alla fall mot Antarktis och beundrar, likt Uusma på den motsatta polen, isens färg genom fönstret.
2. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Nåväl, den här skrev jag ju precis om. Fy så den strandsatta polarexpeditionens utsatthet skrämde mig!
3. Evig natt av Michelle Paver. Alltså: att bli kvarlämnad på en öde ishavsstrand för att de andra du bott med har blivit sjuka och måste få vård. Att det ibland är så mörkt och/eller snöstormigt att du måste treva dig fram med ett rep. Och att du sedan ovanpå allt detta tycker dig känna av en annan närvaro? Jag ryser – och inte av köld..!

Har ni några fler tips att dela med er vad gäller den här… polargenren? Skriver inte Dan Simmons böcker i den här stilen, är de till exempel värda något?