875 grammaa. Pirpanan tarina av Tomi Takamaa XXX+
I slutet på mars förra året, av en händelse på min egen födelsedag, föddes en liten liten flicka via kejsarsnitt. Mamman var i 30:nde graviditetsveckan men hade fått en grav havandeskapsförgiftning, och barnet som plockades ut av läkarna vägde bara 875 gram. Den omtumlade nyblivna pappan skapade några dagar efter flickans, Pirpana som hon kallas i boken, födelse en Facebook-sida för att hålla intresserade vänner och släktingar uppdaterade om Pirpanas mående, eftersom han inte ville spamma flödet med uppdateringar i eget namn. Sidan spreds dock lavinartat över Facebook, och efter bara några dagar var det tusentals som gillade sidan och uppdateringarna om den lilla kämpen på Barnkliniken.
Pappan bestämde sig för att utnyttja situationen och försöka engagera människorna på sociala media till en insamling för en kuvös, det som troligen skulle komma att rädda hans dotters liv. Stora tidningar, tv- och radiokanaler nämnde också fenomenet, och genom Facebook-sidan kom den lilla fjäderlätta flickan att vädja till det finska folket och samla in pengar till så väl en kuvös som understöd till det nya barnsjukhuset.
Den här boken är pappans berättelse om så väl den första omtumlande tiden som prematurpappa, liksom tiden då media rycker honom i ärmarna och han försöker omvända all uppmärksamhet till något positivt och meningsfullt. För mig som läsare blir tyvärr hoppen mellan dels sjukhusvardagen och plötsligt presskonferenser där han pratar om barn som har det sämre ställt än hans egen dotter lite för stora. I och med FB-gruppens stora popularitet har Tarkamaa åstadkommit något viktigt, och det är hedransvärt, och som ett tidsdokument över den kraft sociala media har i början av 2010-talet är boken intressant. Min förvirrning gäller snarast ifall boken, som titeln antyder, verkligen är Pirpanas berättelse, eller om det är pappans, Facebook-gruppens eller varför inte de andra för tidigt födda barnen, som får komma till tals i slutet av boken, berättelse. Samtidigt blir jag tudelad vad gäller recenserandet/kritiserandet av den här typen av böcker. 875 grammaa har uppenbart kommit till rätt hastigt, och målet har varit att dels nedteckna det som hände, dels ytterligare samla in mera pengar till barnklinikernas förmån. Vilket författaren, pappan, uppenbarligen har lyckats med. Boken är snabbläst men också oerhört gripande, och ingen är gladare än jag över att lilla Pirpana i dag växer och mår bra. Vem är jag då egentligen att kritisera?