Riktigt riktigt obehaglig

The Killer Next Door av Alex Marwood XXXX-
killerDet må vara Alla hjärtans dag i dag, men förvänta er ingen mysig puttenuttig recension för det. In fact, förvänta er en bok ungefär så långt bort man kommer från glittriga hjärtprydda Hallmarkskort med gyllene texter. The Killer Next Door, Alex Marwoods andra (och fristående) thriller efter Wicked Girls/Onda flickor, är nämligen en av de råaste och obehagligaste böcker jag läst. Så obehaglig att jag, lite fräckt må erkännas, klagotwittrade* att Helena borde ha utfärdat en kraftigare varning för det i sin egen recension. Med det inte sagt att boken inte skulle vara bra, för det är den, grå och dyster och sorglig och hemsk, men alltså riktigt riktigt obehaglig. Consider yourselves warned..!

Grå och dyster är kanske lite underliga adjektiv för en bok som till största delen utspelar sig i ett London som faktiskt badar i sol (!) och värmebölja. Jag tänker snarare på stämningen i det fallfärdiga hyreshuset som utgör romanens primära miljö: läckande kranar, slitna ytor och trasiga själar som av ett skäl eller annat behöver ett tak över huvud och grannar som inte bryr sig nämnvärt om hur man kommer och går. Fast de blir allt lite intrasslade i varandras liv ändå, grannarna, vare sig de vill det eller inte…
Jag tänker lite på den finska tv-serien Salatut Elämät, eller höghuset i Anne B. Ragdes roman Jag ska göra dig så lycklig. Fast hundra gånger mörkare då. Genom (litterärt) mörker kommer ljuset, skrev Helena häromdagen, och det skriver jag, fellow mörkervurmare, under i 99 % av fallen. Men med just den här boken tvivlar jag – så långt under skinnet kröp den och så mycket kliade det i samma skinn av obehag. Å andra sidan, är inte vi alla ute just efter böcker som känns?

*) En rolig detalj är att min tweet sedermera fick den mörkervurmande falangen av #boblmaf att lystra och rentav köpa boken, haha!

Annonser

11 thoughts on “Riktigt riktigt obehaglig

  1. Haha, jag lånade ut den till en fellow krim- och mörkervurmande kollega som upprört rusade in till mig och hojtade ”FY VILKEN ÄCKLIG BOK DU GAV MIG!”. Alltså, jag _har_ försökt varna men det är svårt att varna utan att bli specifik. Håller med om att den går under huden och blir nästan ohanterligt obehaglig, samtidigt som The Wicked Girls med skildringen av utsatta barn gjorde ondare i hjärtat. Duktig är hon i alla fall, Marwood.

    • Det är ju onekligen rätt underligt att man dras till så mycket mörker och blod och ondska, så kanske är det helt bra att man blir äcklad och berörd emellanåt åtminstone 😛 Jag förstår vad du menar, t.ex. Tana Frenchs UNDREBARA ”Broken Harbour” tänker jag fortfarande på mycket, och det p.g.a. det psykologiskt smärtsamma och sorgliga. Men den här blev nog bara så konkret och äcklig och stinkande..!

  2. Ping: Vidriga karaktärer jag älskade att läsa om | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s