The Killer Next Door av Alex Marwood XXXX-
Det må vara Alla hjärtans dag i dag, men förvänta er ingen mysig puttenuttig recension för det. In fact, förvänta er en bok ungefär så långt bort man kommer från glittriga hjärtprydda Hallmarkskort med gyllene texter. The Killer Next Door, Alex Marwoods andra (och fristående) thriller efter Wicked Girls/Onda flickor, är nämligen en av de råaste och obehagligaste böcker jag läst. Så obehaglig att jag, lite fräckt må erkännas, klagotwittrade* att Helena borde ha utfärdat en kraftigare varning för det i sin egen recension. Med det inte sagt att boken inte skulle vara bra, för det är den, grå och dyster och sorglig och hemsk, men alltså riktigt riktigt obehaglig. Consider yourselves warned..!
Grå och dyster är kanske lite underliga adjektiv för en bok som till största delen utspelar sig i ett London som faktiskt badar i sol (!) och värmebölja. Jag tänker snarare på stämningen i det fallfärdiga hyreshuset som utgör romanens primära miljö: läckande kranar, slitna ytor och trasiga själar som av ett skäl eller annat behöver ett tak över huvud och grannar som inte bryr sig nämnvärt om hur man kommer och går. Fast de blir allt lite intrasslade i varandras liv ändå, grannarna, vare sig de vill det eller inte…
Jag tänker lite på den finska tv-serien Salatut Elämät, eller höghuset i Anne B. Ragdes roman Jag ska göra dig så lycklig. Fast hundra gånger mörkare då. Genom (litterärt) mörker kommer ljuset, skrev Helena häromdagen, och det skriver jag, fellow mörkervurmare, under i 99 % av fallen. Men med just den här boken tvivlar jag – så långt under skinnet kröp den och så mycket kliade det i samma skinn av obehag. Å andra sidan, är inte vi alla ute just efter böcker som känns?
*) En rolig detalj är att min tweet sedermera fick den mörkervurmande falangen av #boblmaf att lystra och rentav köpa boken, haha!
Bokbabbel 
Tack för tipset, den här ramlar genast in på min önskelista!
Älskar att det är folks reaktion trots upprepade varningar 😀
Den här låter som något för mig, var inte övertygad av Onda flickor men det här kan ju vara något då 🙂
De är båda bra, men sinsemellan rätt olika, så du kan nog ge den här en chans tänker jag!
Haha, jag lånade ut den till en fellow krim- och mörkervurmande kollega som upprört rusade in till mig och hojtade ”FY VILKEN ÄCKLIG BOK DU GAV MIG!”. Alltså, jag _har_ försökt varna men det är svårt att varna utan att bli specifik. Håller med om att den går under huden och blir nästan ohanterligt obehaglig, samtidigt som The Wicked Girls med skildringen av utsatta barn gjorde ondare i hjärtat. Duktig är hon i alla fall, Marwood.
Det är ju onekligen rätt underligt att man dras till så mycket mörker och blod och ondska, så kanske är det helt bra att man blir äcklad och berörd emellanåt åtminstone 😛 Jag förstår vad du menar, t.ex. Tana Frenchs UNDREBARA ”Broken Harbour” tänker jag fortfarande på mycket, och det p.g.a. det psykologiskt smärtsamma och sorgliga. Men den här blev nog bara så konkret och äcklig och stinkande..!
Låter som något för mig, men jag ska vänta tills jag läst Onda flickor 🙂
Dock helt fristående, om du plötsligt känner dig akut sugen 😉
Gillade The Wicked Girls mycket, och är peppad på denna, men måste nog vänta lite, och läsa lite ljust och glatt emellan 🙂
Ja läs inte i sträck, det blir nog inget bra 😀 Lite fluffig kattunge-litteratur emellan först!
Pingback: Vidriga karaktärer jag älskade att läsa om | Bokbabbel