Ode till O

Har ni sett att Enligt O är tillbaka på sin gamla vanliga – och betydligt mer läsarvänliga – domän? I dag har hon dessutom skrivit en alldeles fantastisk Ode till #boblmaf, klicka för många igenkännande fniss! Jag tycker själv att Alla hjärtans dag (eller Vändagen som den fint nog heter på finska) lätt blir lite sliskig i all sin konsumtionshets, men det här värmde mitt hjärta!

P.S. På tal om konsumtionshets så är det förresten tydligen också International Book Giving Day i dag. Om man känner för det kan man ju tolka reglerna fritt och ge en bok åt sig själv..! Vem känner ens boksmak bättre liksom?

Oavsett hur eller om ni firar hjärtan eller böcker önskar jag er en trevlig helg!

Riktigt riktigt obehaglig

The Killer Next Door av Alex Marwood XXXX-
killerDet må vara Alla hjärtans dag i dag, men förvänta er ingen mysig puttenuttig recension för det. In fact, förvänta er en bok ungefär så långt bort man kommer från glittriga hjärtprydda Hallmarkskort med gyllene texter. The Killer Next Door, Alex Marwoods andra (och fristående) thriller efter Wicked Girls/Onda flickor, är nämligen en av de råaste och obehagligaste böcker jag läst. Så obehaglig att jag, lite fräckt må erkännas, klagotwittrade* att Helena borde ha utfärdat en kraftigare varning för det i sin egen recension. Med det inte sagt att boken inte skulle vara bra, för det är den, grå och dyster och sorglig och hemsk, men alltså riktigt riktigt obehaglig. Consider yourselves warned..!

Grå och dyster är kanske lite underliga adjektiv för en bok som till största delen utspelar sig i ett London som faktiskt badar i sol (!) och värmebölja. Jag tänker snarare på stämningen i det fallfärdiga hyreshuset som utgör romanens primära miljö: läckande kranar, slitna ytor och trasiga själar som av ett skäl eller annat behöver ett tak över huvud och grannar som inte bryr sig nämnvärt om hur man kommer och går. Fast de blir allt lite intrasslade i varandras liv ändå, grannarna, vare sig de vill det eller inte…
Jag tänker lite på den finska tv-serien Salatut Elämät, eller höghuset i Anne B. Ragdes roman Jag ska göra dig så lycklig. Fast hundra gånger mörkare då. Genom (litterärt) mörker kommer ljuset, skrev Helena häromdagen, och det skriver jag, fellow mörkervurmare, under i 99 % av fallen. Men med just den här boken tvivlar jag – så långt under skinnet kröp den och så mycket kliade det i samma skinn av obehag. Å andra sidan, är inte vi alla ute just efter böcker som känns?

*) En rolig detalj är att min tweet sedermera fick den mörkervurmande falangen av #boblmaf att lystra och rentav köpa boken, haha!

875 gram – en flicka och en Facebook-grupp

875 grammaa. Pirpanan tarina av Tomi Takamaa XXX+
875I slutet på mars förra året, av en händelse på min egen födelsedag, föddes en liten liten flicka via kejsarsnitt. Mamman var i 30:nde graviditetsveckan men hade fått en grav havandeskapsförgiftning, och barnet som plockades ut av läkarna vägde bara 875 gram. Den omtumlade nyblivna pappan skapade några dagar efter flickans, Pirpana som hon kallas i boken, födelse en Facebook-sida för att hålla intresserade vänner och släktingar uppdaterade om Pirpanas mående, eftersom han inte ville spamma flödet med uppdateringar i eget namn. Sidan spreds dock lavinartat över Facebook, och efter bara några dagar var det tusentals som gillade sidan och uppdateringarna om den lilla kämpen på Barnkliniken.
Pappan bestämde sig för att utnyttja situationen och försöka engagera människorna på sociala media till en insamling för en kuvös, det som troligen skulle komma att rädda hans dotters liv. Stora tidningar, tv- och radiokanaler nämnde också fenomenet, och genom Facebook-sidan kom den lilla fjäderlätta flickan att vädja till det finska folket och samla in pengar till så väl en kuvös som understöd till det nya barnsjukhuset.
Den här boken är pappans berättelse om så väl den första omtumlande tiden som prematurpappa, liksom tiden då media rycker honom i ärmarna och han försöker omvända all uppmärksamhet till något positivt och meningsfullt. För mig som läsare blir tyvärr hoppen mellan dels sjukhusvardagen och plötsligt presskonferenser där han pratar om barn som har det sämre ställt än hans egen dotter lite för stora. I och med FB-gruppens stora popularitet har Tarkamaa åstadkommit något viktigt, och det är hedransvärt, och som ett tidsdokument över den kraft sociala media har i början av 2010-talet är boken intressant. Min förvirrning gäller snarast ifall boken, som titeln antyder, verkligen är Pirpanas berättelse, eller om det är pappans, Facebook-gruppens eller varför inte de andra för tidigt födda barnen, som får komma till tals i slutet av boken, berättelse. Samtidigt blir jag tudelad vad gäller recenserandet/kritiserandet av den här typen av böcker. 875 grammaa har uppenbart kommit till rätt hastigt, och målet har varit att dels nedteckna det som hände, dels ytterligare samla in mera pengar till barnklinikernas förmån. Vilket författaren, pappan, uppenbarligen har lyckats med. Boken är snabbläst men också oerhört gripande, och ingen är gladare än jag över att lilla Pirpana i dag växer och mår bra. Vem är jag då egentligen att kritisera?

Adult stories never made sense

Adult stories never made sense, and they were so slow to start. They made me feel like there were secrets, masonic, mythic secrets to adulthood. Why didn’t adults want to read about Narnia, about secret islands and smugglers and dangerous fairies?

– Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane

För mycket av det goda

Where’d You Go, Bernadette? av Maria Semple XXX
bernadetteBernadette – tidigare världsberämd arkitekt, nu en något virrig och agorafobisk fru och framför allt femtonåriga Bees mamma – hon försvinner och Bee vill naturligtvis ta reda på vad som hänt. Jag har hört viskas om att den här boken i viss grad påminner om Extremely Loud and Incredibly Close*, och visst, det finns en massa kommunikation likt de lappar lilla Oscar följer i ELAIC. Dock att jag tycker att man inte ska börja kasta sig omkring med de där jämförelserna hur som helst bara för att en ingrediens är snarlik..! Bee rotar alltså i mail, brev och fax, skickat av både hennes mamma men också mellan grannara – lite putslustigt och ibland fungerar det. Mest skjuter det nog tyvärr bara över. Och det finns ju ett djup där också, att mamma Bernadette kanske inte mår särskilt bra, men det tramsas bara över med gräl om björnbärsbuskar och postorderleveranser. Det jag personligen får mest ut av är dels alla referenser till Microsoft och nutiden, dels den totala motpolen (höhö) som resan till Antarktis utgör. Varför finner jag det så fascinerande att läsa om is och mörker? Antarktis – associerar till både Jenny Diski och Bea Uusma (hrrm, pol som pol..?) och blir mer sugen på att läsa (om) deras böcker än fler av Semple faktiskt.
Johanna L tyckte annorlunda.

*) Åh, jag behövde inte googla titeln den här gången, har jag äntligen lärt mig vad den heter? Helt underbar, hur som!

Kevin-boken med thrillertillägg

In the Blood av Lisa Unger XXXX
ungerUff, den här boken kryper under huden! Jag har lite samma invändningar som Skuggornas bibliotek vad gäller psykiska sjukdomars ärftlighet, men i övrigt är In the Blood en riktigt obehaglig thriller som det – om man är lagt åt det hållet – är trevligt att läsa. Miljön är återigen den lilla staden Hollows i upstate New York, men till skillnad från Fragile och Darkness, My Old Friend så är det här i ganska liten grad en småstadsskildring. I stället är det universitetet som får utgöra miljön, universitetet där Lana studerar psykologi. Som extrajobb och för att lära sig mer om problemungdomar som ska bli hennes specialinriktning, nappar hon på en annons om att bli barnvakt åt 11-årige Luke, en extremt smart och manipulativ liten pojke. Enter We Need to Talk About Kevin-vibbarna alltså, eftersom man parallellt med nutidsspåret även får följa en mammas dagbok där hon skriver om sin lille pojke som helt enkelt inte är som alla andra. Det finns egentligen väldigt många spår i den här boken, en av Lanas kompisar försvinner i samma veva från universitetet och det är också uppenbart att Lanas bakgrund är minst sagt problematisk. Ändå är det de här mor och son (och barnvakt)-partierna som främst griper tag i mig, det kallt manipulativa, det hopplösa, det kärleksfulla, det misstänksamma. Hu!